Alltså, ibland funderar jag verkligen på hur det är möjligt att det kan se så olika ut i olika hem. Jag har ju uppfostrat tre pojkar och har man haft fyra killar hemma så vet man ju hur det brukar vara. Jag begriper fortfarande inte hur det kan vara så att det inte finns middag klar, eller att det ligger grejer överallt. Nu är jag 52 och har alltid tyckt att kvinnan ska försöka skapa ett hem som känns tryggt och inbjudande för mannen så att han har något han vill återvända till. Men jag är inte alls säker på att min svärdotter tänker likadant.
Min äldste son, Albin, gifte sig för två år sedan, och nio månader senare fick de en dotter. Då var Albin 28 och hans fru, Linnéa, bara 20. Hon pluggar fortfarande på universitetet, men åldersskillnaden har aldrig bekymrat honom.
När Linnéa väntade barn var hennes humör verkligen utmanande, och Albin fick springa till ICA i tid och otid. Ena stunden ville hon ha äpplen, nästa apelsiner, och sen skulle han komma hem med blommor också. Han sa aldrig emot, bara ställde upp och fixade vad hon bad om. Jag tänkte att det skulle lugna sig när barnet kom men nej.
Hon ammade i två månader, sen var det stopp. Då sa hon till Albin att hon var så trött efter långa nätter att hon behövde vila upp sig. Albin, som alltid varit en omtänksam och förstående kille, frågade om jag kunde komma och hjälpa till. Och självklart ställde jag upp, man säger ju inte nej när ens barn behöver en.
Hela dagarna passade jag deras lilla Elsa medan Linnéa hängde på olika salonger och gjorde sina ärenden. När hon väl kom hem orkade hon inte ens laga middag till Albin som hade jobbat hela dagen. Så där satt jag, dag ut och dag in, med lilla Elsa. Och Linnéa hade börjat sova till lunch, och levde mest efter sina egna behov. Allt ansvar hamnade på mig.
Efter en månad kände jag att nu får det vara nog, så jag sa att jag behövde åka hem igen. Linnéa blev irriterad. Jag vet ju att hon fortfarande är ung och inte självständig, så jag åkte förbi och hälsade på ibland, men det jag såg gjorde mig bedrövad kaos överallt, och kylen helt tom.
Att ens inte orka laga mat till sitt barn Jag tycker det är så ansvarslöst. När mina pojkar växte upp åt vi alltid tillsammans hemma. Förra månaden fyllde Albin år, så jag tänkte att nu kanske Linnéa bjuder på något gott. Men nej då de beställde hem pizza och sushi.
Jag förstår inte riktigt min son faktiskt, hur han bara accepterar det här? Jag undrar om det är för att de aldrig bodde tillsammans innan de gifte sig, att han inte såg hur hon egentligen var hemma Jag ser att det tär på honom, men han säger aldrig något till Linnéa.
Jag försöker komma på ett sätt att få henne att ta sitt ansvar som fru och mamma, men är rädd att Albin blir arg på mig om jag lägger mig i för mycket. Jag fattar ju att det är hans val och jag borde stötta honom. Men det är så svårt att bara stå bredvid och se på! Är det så här alla svärdöttrar är numera?
Vad skulle du göra om du var jag? Skulle du försöka prata med svärdottern, eller låta saken bero? Jag är helt vilsen faktisktSå en dag tog jag mod till mig och bjöd ut Linnéa på en fika, bara vi två. Först var det stelt, men efter en stund, när kaffet värmde händerna, vågade jag fråga hur hon egentligen mådde. Till min förvåning började hon gråta, och allt rann ur henne: ensamheten, pressen, rädslan att inte räcka till och känslan av att aldrig leva upp till allas förväntningar.
Jag vet inte riktigt hur man gör, snyftade hon. Jag försöker, men ibland känns det som att jag drunknar. Hon berättade om sin oro inför framtiden, om hur hon vill vara en bra mamma men ibland bara längtar efter hjälp, efter att få känna sig ung för en stund till.
Där och då förstod jag att vi är lika, hon och jag vi vill båda ge våra familjer trygghet och kärlek. Men tiderna förändras och kanske behöver sättet att visa omsorg ändras med dem. Jag la handen över hennes och sa mjukt: Vi lär oss tillsammans. Ingen klarar allting själv, Linnéa. Fråga om du behöver något. Och nästa gång vi beställer pizza, kan vi laga en sallad ihop?
Hon log genom tårarna. Kanske blev vi inte som jag först tänkt, men vi började skapa vårt eget sätt. Och vet du när vi senare satt där allihop, kring köksbordet med Elsa skrattande i stolen och mat som doftade hemlagat, insåg jag att hem är där vi hjälps åt, generation för generation. Ingen gör rätt hela tiden, men så länge vi försöker, hittar vi ändå hem till varandra.
