ISTÄLLET FÖR VINGAR EN BOOMERANG BAKOM RYGGEN
Jag ska se till att ni får betala för allt ni gjort mot mig! Ni kommer att ångra er! skriker min brors fru, helt rasande.
Men varför, Linnea? Jag gav dig hela summan. Vad är problemet? Min mamma förstår inte varför svärdottern hotar henne.
Var står det att ni har gett oss pengarna? Har ni vittnen? Någon kvitto? Ni är skyldiga mig och Alexander för halva den här lägenheten! Linnea står envist kvar i dörren.
Linnea, gå nu innan det blir något värre. Jag var själv vittne när pengarna överlämnades. Räcker det? Hälsa min bror. Det är bäst att han tar hand om dig. Kom inte hit fler gånger, säger jag, och kliver in i diskussionen eftersom mamma är så försvarslös.
Ni kommer att ångra er, men det blir för sent! Jag tänker gå till en trollkarl och förbanna er! ropar Linnea och går därifrån.
Vår mamma, som blev änka när pappa dog, sålde huset i Småland och flyttade hem till mig och min trea i Göteborg. Jag var redan änka då och tog hand om min femårige son, Emil. Jag flyttade gärna in mamma hos mig.
Märta, har du något emot att jag ger Alexander hälften av pengarna från huset? Han är ju också min son. Linnea går på honom hela tiden och tycker att han är en dålig försörjare, mamma ser bedjande på mig.
Självklart, gör det. Det är rättvist, svarar jag.
Vi bjöd in Alexander och Linnea till oss, och pengarna bytte hand, rakt över bordet. Men två år senare kommer Linnea och kräver mera pengar, hotar och förbannar oss.
Jag slängde ut henne och låste dörren. Vi pratade inte med varken bror eller Linnea på flera år. Som om en svart katt sprang mellan oss. Därefter började problemen strömma in som aldrig förr som ett ständigt vattenfall av olyckor. Man säger ju, att om man flyr från sorg över en å, så står den och väntar på stranden.
Mamma blev sjuk och fick lägga sig, jag blev själv sjuk på ett märkligt sätt, och Emil fick fuktande eksem över hela kroppen. Det gick aldrig riktigt bra för oss. I lägenheten, som luktade medicin, gick allt sönder och föll ihop. Klockan på väggen stannade mitt i natten. Eftersom jag är poliskommissarie fick jag gå i pension på grund av år i tjänst, fast jag hade tänkt arbeta tills jag själv ville sluta. Jag behövde ta hand om mamma som låg, och försöka bota Emil intensivt. Pengarna började bara försvinna, som om någon tog dem direkt ur mina händer.
Jag minns att jag gjorde min lägenhet till ett violhus: överallt stod dessa blommor. Jag odlade och sålde dem på torget. De små violerna räddade oss från skulder, folk köpte dem gärna.
En gång om året kom släktingarna och stannade en vecka. De gav oss begagnade men rena kläder, tog med sig mat: kött, pasta, ris, mjöl… Allt blev vi så tacksamma för. När de åkt började samma gamla rundgång.
Pengabrist, sjukdomar, apati.
För att inte falla i förtvivlan över all motgång bröt jag upp en blomrabatt vid porten. På våren sådde jag frön. De blev enkla blommor: lejongap, nattvioler, ringblommor. Men det blev min enda glädje och inspiration.
En dag passerade grannen Mikael och tittade på min lilla rabatt:
God dag, kära granne! Får jag erbjuda dig lite pengar till blommor? Köp fler så kan hela kvarteret beundra dina färger!
Jag ryckte på axlarna, osäker. Mikael stoppar lite pengar i fickan på min morgonrock:
Ta emot, vår underbara trädgårdsmästare! Skäms inte. Du ordnar ju skönhet åt oss alla.
Med glädje köpte jag exotiska blommor och buskar. Rabatten började dofta och blommade i alla färger. Grannarna blev helt lyriska inför denna lilla paradisplantering.
Mikael stannade ofta, beundrade:
Bara hos en god människa kan blommorna frodas så här.
Han bjöd mig ofta på godis, choklad och glass:
Det är till dig, Märta, för dina outtröttliga händer.
Jag blev rörd över att någon utanför familjen brydde sig så.
Åren gick och vår tillvaro ordnade sig sakta men säkert.
Mamma återhämtade sig och blev glad. Emils hud blev fri från eksem. Jag kände plötsligt lust att bära vita spetsar, att älska och bli älskad, att inte bry mig om min ålder.
Emil, som sett sin farmor sjuk så länge, ville bli läkare. Han kom lätt in på Sahlgrenska och började arbeta extra på sjukhuset. Ganska snart fick han assistera vid operationer. Med tiden kom grannarna ofta till Emil för diagnoser, sprutor eller dropp.
Emil blev så småningom intensivvårdsläkare.
Vi gjorde tillsammans en kosmetisk renovering hemma. Emil köpte en begagnad Volvo. Han tänker gifta sig med sin kollega Ingrid, hon är kardiolog. Allt är lugnt och bra nu.
Nu ringer Linnea, med raspig röst:
Hej Märta. Kan du hälsa på mig? Jag ligger på sjukhus.
Jag åker till den angivna adressen. Går in på salen och hittar Linnea i hennes säng.
Vad har hänt, Linnea? jag blir förvånad över hennes trötta, slitna utseende. Hennes ögon är tomma.
Så här blev det, Märta… Vi promenerade i skogen, Alexander och jag. Vi hittade en människo-skalle i gräset, tog hem den, rengjorde och lackade den och gjorde en askkopp. Ett halvt år senare dog Alexander i en bilolycka. Några månader efter det dog vår son i ett garage han blev kolmonoxidförgiftad efter att ha druckit med vänner. Nu är jag sjuk i lunginflammation. Herregud, varför tog vi hem den där förgiftade skallen? Allt har gått åt skogen sedan dess… Linnea gråter bittert.
Nej, Linnea, det började när du gick till trollkarlar och häxor. Skallen är bara en konsekvens, jag måste säga det till Linnea. Hon har orsakat så mycket problem.
Du har rätt, Märta. Jag erkänner. Jag har lagt förbannelser och spridit min ilska. Allt blev till svart tjära. Resultatet: ensamhet. Förlåt mig. Låt oss glömma alla dumma gräl. Förr hade jag vingar på ryggen, nu är det en boomerang som bränner där, Linnea sänker sitt huvud, tyst och eftertänksam.
Jag berättade allt för Emil. Han brydde sig:
Mamma, vi flyttar Linnea till mitt sjukhus. Där får hon bättre omvårdnad. Hon är ingen främling.
Ja, Emil, jag har förlåtit Linnea helt. Hon är värd medkänsla. Hon har förlorat både son och man.
Mikael höll till några trappor upp och föreslog att vi skulle bli ett par.
Märta, flytta upp till mig, så slipper vi ensamheten. Du är änka, jag är änkeman. Vi kommer att ha så mycket att prata om. Är du med?
Ja, Mikael, jag kunde knappt tro på min nya lycka. Den kom som en gåva från himlen och värmde mitt hjärta.
Mamma blev glad för min skull:
Märta, ser du din lycka har alltid funnits nära, smugit sig fram, tittat på dig. Du har förtjänat det.
Linnea mår bättre nu och vill komma på besök. Ska jag bjuda henne? Jag får prata med Emil och Mikael…
