En enda önskan
Jag fick veta att farmor hade flyttat från en granne i trappuppgången. Jag brukade alltid hälsa på henne på hennes namnsdag, köpte en prinsesstårta och ett paket plommonfarmor älskade plommon. Jag stannade vid porten medan jag letade efter mobilen som ringde, och då ropade grannen från första våningen:
Är det du, Linnea? Farmor har flyttat.
Egentligen var det inte min egen farmor, utan min exmakes farmor. Vi hade träffats på universitetet när Gustav fortfarande bodde med henne. När han skulle introducera mig för farmor var jag otroligt nervösdet kändes som att det var “besiktning” inför den enda släkting han hade, eftersom hans föräldrar var borta och farmor hade uppfostrat honom från fem års ålder. Men min oro var obefogadfarmor tog genast emot mig som om jag var hennes egen.
Vi gifte oss under vårt sista år på universitetet, och i bröllopspresent fick vi något otroligt: en liten etta i en förort till Stockholm. Visst, femte våningen och ingen balkong, men ändå en egen lägenhet. Farmor hade sparat i hela sitt liv, ville inte lägga sig i för mycket i vårt.
Jag hade aldrig haft något eget. Min styvfar höll koll på att jag inte åt mer än hans biologiska barn, att jag inte använde mer vatten än nödvändigt, och han klagade ständigt över att jag slösade el. När jag fyllde sjutton tog jag jobb som servitris och hyrde ett litet rum som mest liknade en skrubbingen rätt till studentbostad eftersom jag redan var folkbokförd i staden. Så att få en etta kändes som rena slotten.
Jag bodde inte länge i den. Ett år efter bröllopet, efter att jag kommit hem från jobbet en timme tidigare för att laga frukost till Gustav, fann jag en snednosig blondin i vår säng. Hon rökte och puffade rök mot taket, medan du hörde vatten spola i badrummet. Blondinen visade ingen skam, hon bara drog täcketden som farmor gett oss till julöver sig.
Så avslutades våra fem år tillsammans. Jag valde att inte bråka, så skilsmässan gick lugnt till. Lägenheten blev förstås Gustavs, jag begärde den aldrig, även om blondinen som stöttade honom genom allt skrek: “Se till att få ett kvitto! Hon blir väl gravid med nån snubbe och kommer försöka sno lägenheten!”
Vart flyttade farmor? frågade jag, samtidigt som jag tryckte bort samtalet.
Till er gamla lägenhet! De väntar barn nu, så de bytte.
Jag blev oroligfarmor kunde inte gå så bra sedan hon fick höftbrottet, och den lägenheten låg ju på femte våningen utan hiss. Hur skulle hon klara sig där? Dagen innan jag hittade blondinen hade jag och Gustav kommit överens om att flytta till farmor för att hjälpa henne, men nu blev hon ensam, utan någon i en helt främmande trappuppgång? Här kände ju alla henne och hjälpte till.
Nyheten om barnet gjorde också ontmed mig ville Gustav inte ha barn, han sa att vi skulle leva för oss själva ett tag.
Tack så mycket, Eva.
Jag gick till bussen, väntade i fyrtio minuter, höll hårt i den slitna stången och försökte behålla prinsesstårtan intakt.
Det var sorgligt att återvända till lägenheten där jag känt mig som mest lycklig. Jag gick rutten jag brukade och märkte små förändringarny skylt på affären, ett inhägnat område På innergården stod en ny lekplats och en liten pojke, kanske sex år, satt och plaskade barfota i en vattenpöl.
Jag är på stranden! sa han glatt.
Jag log och lät honom få en liten chokladbit från fickan.
Ta den, Robinson!
Farmor gjorde som att det inte var någon fara och påstod att det var hennes eget initiativ.
Gustav kommer förbi, handlar mat och skjutsar mig till vårdcentralen om det behövs, förklarade hon.
När var han här sist? frågade jag.
Han var här igår.
Jag förstod att farmor ljögsoppåsen under diskbänken var överfull och möglade, brödet var hårt som spik.
Jag går till affären, sa jag. Måste ändå köpa ost, glömde det.
Det där med ost var förstås en lögn.
Farmor protesterade, men jag insisterade. När jag sedan reste hem “glömde” jag mitt paraply med flit, så jag måste tillbaka och handla igen dagen efter. Farmor sa nej och att Gustav visst hälsade på, men när jag låg hemma sjuk och inte kom på en vecka ringde hon självblygt, och frågade om jag kunde komma på besök.
Det var svårt att pendla så ofta, så jag löste det: jag gav pojken på gården femtio kronor i veckan för att bära ut soppåsarna varje dag, och mat beställde jag onlinejag köpte en smartphone åt farmor och lärde henne använda en app. Gustav påstod världen att farmor aldrig skulle klara det, men jo dådet gick fint. Jag kom på besök en gång i veckan, ibland oftare, ibland mer sällan. Farmor verkade ha glömt att Gustav varit min man, hon skröt om hans förstfödda, blev rörd över videoklipp han skickade på sin nya mobil.
Har du fått träffa barnbarnsbarnet? frågade jag.
Men han är ju så liten!
På hans första födelsedag kom han ändå på besökfarmor bad mig ta ut tio tusen kronor från hennes kort till en present. Så höll hon koll på all kontakt med Gustavpå hans födelsedag, barnets dag, jul och ännu en gång i april, säkert blondinens dag. Vid varje fest tog farmor ut rätt så stora summor från sitt konto till presenter.
Farmor försökte ge mig pengar också, men jag vägrade.
Jag skulle bli väldigt ledsen om du gjorde det, sa jag.
En dag sa farmor:
Okej, men lova att du uppfyller bara en enda önskan. Så ska jag sluta tjata om pengar.
Vilken?
Jag säger det senare.
Senare så senare. Jag gick med på det.
När Pavle kom in i mitt liv var farmor den första som fick veta. Jag pratade inte mycket med min mammahon söp med styvfar och bara grälade, kallade mig misslyckad.
Har du släppt någon med lägenhet, Linnea? Hur kan man vara så dum? Nu får du bo i dina små skrubbar hela livet!
Pavle hade ingen lägenhet, men han lovade att spara till en. Han var fem år yngre, och jag avvisade honom länge innan jag till slut sa ja. Han var snäll och glad, och hans familj tog emot mig med värme. De bodde i ett hus i utkanten av staden, och förutom storebror Pavle fanns fem andra bröder i familjen.
Jag gav upp att få en tjej på sjunde försöket, skrattade hans mamma sorgset. Väntar på barnbarn. Vill du ha barn eller bara bygga karriär?
Jag vill ha barn, sa jag.
Då får jag hoppas på barnbarn från er, Pavle är den mest ordentligade andra är riktiga busfrön.
Vi gifte oss enkelt, utan stort kalas, och reste iväg på det vi sparat ihop. Jag oroade mig för farmor, men det fanns inget att göra.
Oron var befogad. Ingen vet hur det gick tillkanske ville hon be om hjälp, eller gick hon själv ut med soporna Hon hittades på trappan, kall.
Jag försökte att inte gråtajag hade just gjort ett graviditetstest och varit så glad, just på väg att berätta för farmor Hur ska man inte gråta? Om jag inte hade rest iväg hade inget hänt! Jag hann inte ens till begravningen, Gustav berättade aldrig trots att han visste att jag fortfarande skötte farmor. Jag valde att inte ringa och bråka.
Ett par dagar senare ringde Gustavs fru.
Tror du att du är smartast? Vi ska gå till domstol och visa att hon var förvirrad när hon skrev det där!
Jag fattade ingenting. Blondinen röt, kallade mig allt möjligt, och först mot slutet av samtalet insåg jag att det handlade om en lägenhet.
En dag senare ringde även en svensk notarieoch bad mig komma och läsa farmors testamente. Farmor hade skrivit ett brev till mig.
Jag läste det med tårar i ögonen. Hon sa så mycket fint om mig, tackade mig så mycket att jag blev generadjag gjorde ju allt för att jag faktiskt älskade henne, det fanns ingen annan att älska. Här är min önskan: ta emot denna lägenhet som gåva, det är allt jag kan ge dig som tack.
Jag trodde det gällde hennes lägenhet, men notarien förklarade att det handlade om den tvåa där Gustav och hans fru bodde. Ettan hade Gustav fått redandet var farmors gåva till honom.
Jag bad om lite betänketid och gick hem och diskuterade med Pavle. Jag ville inte ha någon lägenhet som folk kunde ringa och hota om, inte riskera något för mitt barn. Men att säga nej till farmors önskan kändes också fel. Vi funderade länge och kom fram till en lösning.
Vi bjöd in Gustav och hans fru till notarien efter att ha rådfrågat honom. Notarien menade att jag kanske inte var så smart, men han argumenterade inte mer.
Gustavs fru kastade sig över mig med hårda ord, och hade det inte varit för att Pavle stod bredvid skulle hon ha slagit mig. Hon skrek och hotade.
Sluta! sa Gustav plötsligt. Hon fick det med rätta för att hon skötte farmor i tre år.
Jag blev så paff att jag tappade talförmåganjag hade förberett ett helt tal för Gustav.
Det finns inget att diskutera, sa han. Vi packar och flyttar, det är klart.
Där berättade jag min plan: jag vill inte förstöra deras liv, det räcker med ettan i förorten för mig. Allt är uppgjort med notarien, det enda som krävs är Gustavs godkännande.
Då såg han på mig för första gångenhans blick var skuldmedveten.
Gustavs fru lugnade sig snabbt och började begära kaffe och bullar, hon var trött på att komma dit och ville att jag sagt det från början.
Jag fick en dotter, och jag döpte henne till Sonja, efter farmor. Pappas mamma var överlyckligbarnbarnsflickor skulle hon få fler av, men Sonja skulle alltid vara hennes favoritskrutt.
