Du skulle ha hört vad som hände hemma hos tant Siv i lilla byn utanför Uppsala. Hennes katt, den gamle hederskatten Truls, dog häromdagen. Det var liksom inte vilken kissemiss som helst, du vet. Han hade vunnit slagsmål mot halva byns katthannar, charmat varenda honkatt, och rensat gården från möss i tjugo år. Gubben var gammal, inget snack om saken. Tjugo år utan större reparationer, sa Siv det är inte illa för en katt.
Siv svepte in Truls i en ren kökshandduk, tog spaden och traskade iväg bakom potatislandet för att begrava honom. Hennes gubbe, Olle Olofsson, höll på att böka nere i matkällaren på gården, muttrade och grejade med något rör som läckte. Ganska uppslagen över det också.
När Siv hade tackat Truls för trogen tjänst och hällt igen gropen med jord, kom hon gående tillbaka med spaden i högsta hugg. Då kom grannkärringen stadsfrun Majvor gående förbi.
Hej du Siv Margaretsdotter! sa Majvor och frågade av artighet: Vad har du haft för dig?
Jo, du vet, sa Siv. Min Truls har tassat vidare. Lilla gubben blev gammal och sjuk, så jag grät en skvätt och lade honom bakom landet.
Majvor tappade nästan shoppingväskan. Hon hade ju sett Olle bara igår på ICA i stan, där han köpte socker, ett paket Prince och en liten flaska brännvin.
Inte är det sant! sa hon. Har din Olle gått bort? Han var ju så pigg nyss. Så hastigt ändå!
Ja, han var uppe och sprang igår, nickade Siv. Glad och firade hela dagen, åt sill och levde om som vanligt. Och till och med gosade vi lite extra på kvällen…
Majvors ögon blev stora som kaffekoppar.
Men idag på morgonen blev min Olle trött, berättade Siv. Lade sig på bänken, mumlade något för sig själv, och sen var det slut.
Majvor korsade sig automatiskt, fast hon aldrig varit särskilt kyrklig.
Otroligt så fort det kan gå, sa hon. Nyss fanns han, nu är han borta. Men vad gör du med spaden?
Men jag har ju sagt det, skrattade Siv. Grävde ner honom bakom potatislandet, svepte in honom fint och satte dit en björkkvist så jag minns var han ligger.
Majvor, som knappt visste nåt om landsbygdens seder, såg på Siv som om hon var från månen. Att begrava sin döde make bakom landet och markera med en björkkvist det var ju lite speciellt!
Du tar sannerligen hand om dina nära och kära, mumlade Majvor villrådigt. Men ska du inte ringa nån, en polis i alla fall, så det blir riktigt gjort?
Nu såg Siv riktigt konstigt på henne.
Skärp dig, skrattade Siv. Olle är ingen kunglighet direkt Polisen springer väl inte för varje dödsfall här. Ska jag ringa riksåklagaren när katten dör också?
Majvor blev tyst. Siv slängde spaden över axeln.
Ni gör säkert annorlunda i stan, sa Siv lite försonande. Ni ska alltid blanda in tjänstemän och pappersexercis. Här ute gör vi som vi alltid har gjort. Dör Bertil så gräver man. Det finns gott om plats bakom landet.
Ja jösses, sa Majvor. Jag lär mig alltid nytt här på landet. Men varför bakom landet, varför inte på kyrkogården?
Nu började Siv tröttna.
Vart skulle jag annars göra av honom när han stelnat till? muttrade Siv. Inte lägga honom bland de kyrkliga inte, det vore allt för mycket. Så har vi alltid gjort bakom landet.
Majvor slog sig ner på en huggen björkstubbe, och ville helst inte titta på spaden i Sivs hand. Hon såg blek ut.
Alla hamnar bakom landet alltså, sa hon svagt. Och du har haft fler där?
Ja nog har det blivit några, funderade Siv. Före Olle var det Sixten. Snäll men en riktig liten luring egentligen. Låg på mitt täcke om nätterna och kissade nästan alltid i sängen ändå. Riktigt busfrö var han! Och innan dess var det Hilding… han var kelig och snäll. Men han fick också gå till slut. Det har blivit några över åren.
Sen stack hon ner spaden med ett ryck, som för att markera att samtalet var över.
Nu ligger de där i rad, Olle, Sixten, Hilding… mina pojkar. Men ingen fara, Torgny på affären har sagt att han kanske har en liten ny åt mig snart. Kattsvansar finns det ju alltid gott om, du vet.
Vad Majvor tänkte får vi aldrig veta för i det ögonblicket dök plötsligt Olle Olofsson själv upp bakom Siv, smutsig och irriterad.
Är du helt nöt, kärring! röt han. Jag satt där nere i källaren och blev nästan levande begravd av jord när du skyfflade på! Fick gräva mig ur själv, och så står du här och babblar!
Han slet spaden ur handen på Siv.
Ge hit redskapen! Jag måste tillbaka och gräva fram mina stövlar… och där nere ligger ju för sjuttsingen snapsen också kvar!
Då gled Majvor av stubben och svimmade av ren förskräckelse. Flaskan ur matkällaren kom till god användning den dagen.
