Elin hade otur med kärleken. Giftermålet blev aldrig av för hennes del. Hon blev kvar bland singlarna fram till trettio, innan hon bestämde sig för att göra ett sista försök att hitta en man. Att Erik redan var gift visste hon inte till en början, men snart slutade han dölja det när han märkte att Elin blivit fäst vid honom och börjat älska honom.
Trots det gav Elin aldrig Erik ett enda förebrående ord. Istället var det som om hon enbart klandrade sig själv för att ha inlett en romans med en upptagen man och för sin svaghet inför honom. Hon kände sig mindre värd, som om det var hennes eget fel att hon inte hittat någon i tid, och nu tickade tiden bara iväg.
Och ändå, Elin var ingen dålig tjej: kanske ingen skönhet, men ändå söt, lite rund om höfterna och därmed såg hon kanske lite äldre ut än sina år. Relationen med Erik ledde ingenstans. Elin ville inte förbli älskarinna, men kunde heller inte lämna Erik bakom sig. Rädslan för ensamheten var för stark.
En dag dök hennes kusin Jonas upp. Han var i Stockholm på tjänsteresa och svängde förbi Elin i några timmar det var länge sen de hade setts. De satt i köket och åt middag, pratade som i barndomen om allt mellan himmel och jord. Elin berättade då för Jonas om sitt kärleksliv, höll inget tillbaka och fällde några tårar över sin situation.
Just då knackade grannfrun, Birgitta, på och bjöd in Elin för att visa upp några fynd hon gjort på rean. Elin var borta tjugo minuter. Samtidigt ringde det på dörren. Jonas gick och öppnade, säker på att Elin redan var tillbaka, eftersom dörren ändå inte var låst… På tröskeln stod Erik. Jonas såg direkt på mannen att detta var älskaren Elin gråtit över. Erik blev förvånad när han möttes av en bastant kille i mjukisbyxor och linne, tuggandes på en ostmacka.
Är Elin hemma? var det enda Erik fick ur sig.
Elin är i duschen, svarade Jonas genast.
Förlåt, men vem är du för henne? Erik fattade ingenting.
Jag är hennes sambo. Än så länge. Och du? Vad vill du här? sa Jonas och klev framåt, grep tag i Eriks skjorta och såg honom i ögonen. Är det du som är den där gifta snubben Elin berättade om? Lyssna nu. Ser jag dig här igen, så bär det av ut för trappen, fattar du?
Erik slet sig loss och småsprang därifrån.
Strax efter kom Elin hem. Jonas berättade direkt om Eriks oväntade visit.
Vad har du gjort? Vem bad dig göra så? grät Elin. Han kommer aldrig mer tillbaka.
Hon satte sig på soffan och gömde ansiktet i händerna.
Nej, han kommer inte tillbaks. Det är bara bra. Nog med tårar nu. Förresten har jag en riktigt bra kille på gång till dig. En änkling hemma i byn. Alla damerna flockas kring honom sedan hans fru gick bort, men han håller sig undan vill väl vara ifred ett tag till. Men nu gör vi så här: jag kommer förbi igen när min jobbresa är klar, så åker vi båda ut till byn och jag introducerar er.
Men Jonas, så där kan jag inte göra! Vem är han? Och varför skulle jag bara Nej, det är för pinsamt.
Pinsamt är det snarare att ligga med någon annans man. Inte att träffa en fri karl! Ingen tvingar dig till något. Du följer med, punkt slut. Dessutom fyller min Stina år.
Några dagar senare åkte alltså Elin och Jonas ut till byn. Jonas fru, Stina, dukade upp i trädgården vid bastun. Det blev en liten familjefest med grannar, vänner och Jonas barndomskamrat, änklingen Magnus. Grannarna kände Elin sen förr, men Magnus mötte hon nu för första gången.
Efter en varm kväll åkte Elin tillbaka till Stockholm. Hon tänkte för sig själv att Magnus var så stillsam och ödmjuk, kanske ännu i sorg efter sin fru. “En sådan hjärtegod man, det är ovanligt,” hann hon tänka innan tåget rullade in mot staden.
En vecka senare, på lördagen, ringde det oväntat på dörren. Elin väntade ingen. När hon öppnade stod Magnus där, småklädd och med en ICA-kasse.
Hej Elin. Hoppas det är okej, säger han försiktigt, jag var ändå i stan och handlade på torget, så jag tänkte att nu när vi är bekanta kan jag väl kika förbi.
Elin släppte in honom, ännu lite förvånad över besöket, men bjöd direkt på te medan hon anade att han nog faktiskt kommit enbart för hennes skull.
Köpte du allt du behövde, då? undrade Elin.
Jodå, det mesta ligger i bilen. Men det här är till dig, sa Magnus och lyfte fram ett litet knippe tulpaner ur påsen.
Elin tog emot blommorna och hennes ögon glittrade till. De satt i köket och pratade om vädret och priserna på Östermalmstorg. När de druckit ur tackade Magnus för sig och började klä på sig i hallen. Redan på väg ut, vände han sig plötsligt om:
Om jag går nu utan att säga det här, så blir jag aldrig förlåten av mig själv. Elin, du har inte lämnat mina tankar en sekund på hela veckan. Ärligt talat. Jag har bara längtat tills det blev helg, så jag kunde träffa dig. Jonas gav mig din adress
Elin rodnade och tittade ner.
Men vi känner ju knappt varandra svarade hon blygt.
Det kommer. Men tycker du illa om mig? Och du kan vi säga du till varann? Jag förstår att jag inte är någon drömprins. Och så har jag en dotter, hon är åtta. Hon bor ofta hos mormor just nu.
Magnus var nervös, men Elin log:
En dotter det är bara fint, lyckligt, säger Elin drömmande. Jag har alltid velat ha en dotter.
Uppmuntrad tog Magnus hennes händer, drog henne närmare och kysste henne.
Efteråt såg han på henne. Elins ögon glänste av tårar.
Är du ledsen? frågade han, har jag gjort fel?
Nej, tvärtom. Jag hade aldrig kunnat tro Det känns så tryggt och rätt. Och nu stjäl jag inte någons lycka.
Från den dagen träffades de varje helg. Efter två månader gifte sig Elin och Magnus och flyttade till byn. Elin fick jobb på förskolan. Ett år senare föddes deras dotter. Så växte två flickor upp i deras hem båda lika älskade och självklara. Kärlek och värme räckte till för alla. Elin och Magnus blev bara yngre av lyckan, och deras kärlek blev med åren lika fyllig och mogen som gott årgångsvin.
Vid varje kalas brukade Jonas blinka mot Elin:
Nå, Elin, vilken man jag hittade till dig, va? Du bara strålar. Har din bror nånsin haft fel? Lyssna på storebror!
