Jag är glad att jag bestämde mig för att inte skaffa barn. Nu har jag fyllt 70 år och jag ångrar det inte det minsta.
En gång i tiden, när jag satt i väntrummet hos en hudläkare i Stockholm och väntade på min tur, satte sig en kvinna bredvid mig. Vi började småprata, och jag minns fortfarande hur trevligt vårt samtal var. Efter mötet med henne förändrades min syn på flera saker i livet.
Jag reagerade direkt på hur stilig och prydlig hon var hon såg ut att vara högst 50 år gammal. Mitt under samtalet berättade hon plötsligt att hon hade passerat 70-strecket. Jag hade aldrig kunnat gissa det, så ungdomlig och pigg som hon verkade.
Jag fick höra om hennes liv hon hade varit gift två gånger. Men nu levde hon ensam. Hon och hennes första man hade skiljt sig när hon fortfarande var rätt ung. Hon ville inte ha barn.
Redan från början var han medveten om hennes önskan att slippa barn, men efter att hon fyllt 30 började han antyda att en riktig familj borde ha barn. Trots det förändrades aldrig hennes känsla inför moderskapet den ville helt enkelt inte infinna sig.
För henne var det lättare att skiljas än att gå emot sig själv och föda ett barn hon inte längtade efter. De pratade ut, kom överens, och skilldes åt på god fot.
Andra gången gifte hon sig med en frånskild man från Göteborg som redan hade ett barn. Han hade ingen lust att bli pappa på nytt. Det fungerade bra för dem båda. Ämnet barn kom aldrig upp, och han var bara tacksam för att hon tänkte likadant. Men deras gemensamma liv blev kort maken förolyckades i en bilolycka.
Hon erkände för mig att ensamheten aldrig hade varit någon börda för henne. Tvärtom, hon kände sig lycklig över att inte behöva anpassa sig och kompromissa. Som pensionär var hon övertygad om att hon aldrig någonsin skulle ångra sitt livsval.
Hennes väninnor, de som förut hoppades på hjälp från sina barn, drog nu suckar av besvikelse. Barnen hade vuxit upp, flyttat till Malmö, Uppsala eller kanske till och med andra sidan Östersjön, och såg sällan om till sina åldrande föräldrar. Det var just därför, berättade hon, som hon aldrig längtat efter barn. Nu lever hon ett rikt och fritt liv och njuter av varje stund. Avsaknaden av barn känns som en lättnad för henne, aldrig som en sorg.
Ett glas vatten? sade hon med ett skratt.
Jag kommer varken behöva svälta eller vara sjuk och ensam. Medan mina gamla vänner lade sina pengar på barnen, sparade jag undan varje krona. Idag har jag gott om besparingar de räcker för att betala för hemtjänst och omsorg så länge jag lever!
Vad tänker ni om det? Håller ni med om ett sådant synsätt?
