Hos min bekanta, fru Holm, pågick en oro: hennes son hade bestämt sig för att gifta sig med en tjej som verkligen inte var från vårt umgänge. Jag förstod henne, för jag har ju egna ungar och hade själv varit lika bekymrad
Men så tänker jag på en annan gång på just en sådan Holm.
Hennes son kom hem och sa bara: “Det här är Elin, vi har gift oss.”
I Holms släkt bakåt i tiden: professorer, några docenter, en koreograf, en chefsingenjör, en litteraturkritiker, en av Sveriges mest ansedda hjärtläkare såna där som gjort sig ett namn bland välutbildade.
Och nu, en flicka med ett tvivelaktigt förflutet och rätt enkelt uppträdande, hennes far okänd, modern kalvskötare (tänk kalvskötare!), utbildad målare, varken särskilt snygg eller väluppfostrad. Det kändes verkligen som om ödet kollat in deras läge, spottat och träffat mitt i prick.
Elin målardottern höll sig ändå i bakgrunden, tyst och nästan osynlig, smög mest omkring i hallen.
Vänta du bara, sa Holms väninna Gudrun, när hon känner sig hemma får du nog din beskärda del av gråa hår.
Hösten kom och sonen skulle på affärsresa till USA.
Bara tanken på det där spöket som tassar runt i min lägenhet gör att jag helst inte vill gå hem, suckade Holm i telefon till Gudrun.
Vid nyår kom sonen hem igen, men redan i mars kom nästa besked: han hade fått jobberbjudande i USA, där hade han dessutom träffat en Nicole, på torsdag skulle han och målartjejen skiljas, och på fredag åkte han iväg, men mamma oroa dig inte, jag ringer.
Hon grät, vinkade av honom och försökte hålla sig stark.
Elin packade sitt pick och pack: en gammal resväska och en kasse från ICA det var allt hon ägde.
Hon såg ut som en slagen herrelös hund.
Holm tog mod till sig och frågade:
Har du någonstans att ta vägen?
Elin såg ner och mumlade:
Om en månad blir en säng ledig på studenthemmet. Tills dess får jag bo på en tältsäng hos några tjejer.
Holm betraktade henne länge och sa till slut:
Du kan stanna här tills dess, packa upp sakerna.
Sedan gick hon runt hela kvällen och kallade sig själv idiot.
Gudrun bekräftade det såklart genast.
Elin försvann iväg till sina målarejobb varje morgon, jobbade sent, kom hem grå av trötthet. Hon försökte ge pengar för boendet och sa stolt att hon själv försörjde sig.
Tre veckor gick. Så plötsligt blev Holm sjuk, akut och rejält. Hon låg en och en halv månad på sjukhus, och det var nära att det gick illa.
Sonen ringde ibland från USA:
Håll ut, mamma, jag skickar bilder på mig, Nicole och Niagarafallen.
Och Nicole då ingenting särskilt.
Gudrun tittade in ibland, men hade sitt: familj, plikter, svårt att hinna.
Elin kokade buljonger, gjorde lingondricka, lagade kycklingfärsbiffar och bönade att Holm skulle försöka äta lite till.
Jag litar inte på det här fruntimret, sa Gudrun. Är du säker på att hon inte har skrivit sig där? Har hon inte tagit halva lägenheten? Ska du ha en biff? Inte? Helt säker? Jag är hungrig, kom direkt från jobbet!
När Holm skrevs ut körde Elin henne hem, hjälpte henne upp och smet snabbt vidare till jobbet, hade inte tid att stanna.
Det var skinande rent hemma. I köket låg en lapp:
Tack, Viveca Holm. Mat finns i kylen. Krya på er. E.
Holm kollade gömmorna allt fanns kvar.
Hon kikade in hos sonen; det fanns inga spår kvar av Elin.
En vecka senare gick Holm längs den långa, ekande korridoren på studenthemmet, knackade på dörren. Tre sängar, ett bord, och en tältsäng inkilad under.
När du har sparat ihop till egen insats till en lägenhet kan du flytta, men packa ihop nu, taxin väntar, det tickar pengar.
I september åkte de och köpte höstkappa till Elin, det var skamligt att se vad flickan gick i, och hon behövde nya stövlar. I köpcentrat sprang de på Gudrun.
Att hitta sådan hjälp idag är svårt, och så får du henne gratis, du har gjort det bra, Viveca, sa Gudrun.
Du har fått dig en hushållerska, men jag har fått en svärdotter, kom Elin, vi har väska kvar att köpa och jag måste hitta en ny scarf.
Viveca sa:
Hon betalade insatsen själv, tog inte en krona av mig, nu ska huset snart stå färdigt. Söker fina tapeter, men tiden räcker inte till, hon jobbar jämt. Häromdagen trillade hon nästan in genom dörren och somnade sittande medan jag kokade te.
Och så sa Viveca:
Jag oroar mig; ung, vacker, arbetsam och nu också snart med egen bostad intelligensen har hon dessutom, men även de kloka kan bli förda bakom ljuset. Jag sover dåligt ibland, oroar mig att hon ska falla för någon usling, någon som inte är av vårt folk
Slutligen: Det jag lärt mig, är att ingen kan ha facit på vem som passar ihop med vem ibland lär vi oss mest av de vi minst väntat oss.
