I livet kan allt hända
I vår barnavårdscentral jobbade en kardiolog Edvin Sjöstrand (alla namn och efternamn är äkta). Som vi andra brukade han tillbringa någon månad eller två varje sommar som läkare på ett kollo hålla koll på maten, väga barnen, inspektera skåp, smörja skrubbsår med jod och hoppas inget allvarligt händer, ta i trä.
Han var då 3840 år, sportig, håret gråsprängt, lite lockigt, distinkt profil och mörka ögon han gjorde stort intryck på kvinnorna.
En gång berättade han:
Det var 1985, nykterhetskampen var i full blom: blev man ertappad med sprit riskerade man mer än en vintersemester och förlorad plats i bostadskön det kunde leda till avsked på studs, oavsett position.
Allt var gravallvar och på skarpt läge.
Sistasommarens kollo, sättet i augusti sista natten. Allt var som vanligt barnen sov inte, smög mellan rummen, smetade tandkräm och jod på de sovande. Ledarna låtsades jaga dem men passade samtidigt på att smutta på vin, snaps eller svagdricka inte för supandets skull, mest för traditionens.
Inte skulle jag vara sämre, jag var ju ändå läkare! Natten gick sin gilla gång, på morgonen fick barnen frukost och lastades på bussarna. Efter en dryg timme rullade vi in till Jönköping, utanför Stadsteatern, barnen återlämnade till föräldrar, alla räknade, ingen saknad. Allt i sin ordning!
Vi tog ett sista glas och begav oss hem, hemma väntade redan dukat bord kollosommaren över, och strax efter lunch skulle min fru Ingrid och jag flyga till min mamma i Visby på sensommarsemester. Underbart!
Men då slog det till vinet, sömnlösheten, det skakiga bussen, värmeböljan och plötsligt slocknade jag tvärt under en buske på torget.
De andra hade redan skingrats hem. Men sjuksköterskan Anna såg mig, försökte väcka mig, dra upp mig lönlöst, jag sov som en stock, rent lycklig!
Men Anna visste mycket väl såna där tilltag kunde leda till nykterhetskontroll/vagn/personalchefen avsked, inget snack! Hon var dessutom hederlig och lämnade mig inte.
Turligt nog bodde hon alldeles i närheten, på Drottninggatan 84. Med hjälp av någon släpade hon mig dit, jag kunde visst fortfarande gå hjälpligt själv så hon fick in mig till sitt rum i vår fyrarummare.
Två timmar senare vaknade jag inte för att jag nyktrat till, utan för att det torra vinet började göra sig påmint
Jag försökte resa mig, mumlade något, men Anna tryckte handen mot min mun och viskade att jag skulle hålla tyst.
Fattade först ingenting men var tvungen att kissa, på liv och död! Hon höll mig tillbaka och viskade hetsigt
Hennes grannar var inte av den sorten som förlåter. Hon bodde ensam, och om de gamla tanterna i huset såg en man i hennes rum då vore hennes rykte förstört för alltid.
Jag förstod hennes dilemma, men min blåsa höll på att spricka, vilket jag ärligt förklarade. Anna, som tur var sjuksköterska, släpade in en hink, lämnade rummet, och tog sedan diskret ut hinken igen.
Uffffff nu började livet återvända!
Då slog det mig att jag redan skulle varit hemma för två timmar sen, för att packa väskan; att min fru, svärfar, svärmor, gudföräldrar och resten av släkten satt hemma, upprörda, och garanterat redan börjat ringa runt! Katastrof
Jag förklarade för Anna, i tystaste viskningar, att hennes situation var fullt förståelig, men om jag inte kom hem omedelbart så skulle hennes grannar framstå som lamm i jämförelse med vad min familj skulle göra.
Vi diskuterade en stund. Anna föreslog: en av grannarna är borta, en skickar hon till bageriet, den tredje lurar hon ut i köket och berättar om kollosommaren; jag ska smita som en skugga ut, tyst öppna dörren, och försiktigt dra igen den.
Där gick en tant till affären
Den andra stod och plockade vid spisen
Anna slamrade i köket för att ge mig ljudskydd
Jag, på tå och i strumplästen, bar båda skorna i handen, och smög iväg mot den slitna tamburdörren
Tyst lirkade jag ur hakregeln
Dörren gnisslade högt men då, BAKOM mig! Från rummet där tanten varit borta hela dagen, hördes plötsligt den mest förtjusta, rullande, oförglömligt bekanta rösten ropa: “Hejsaaan Edvin Sjöstrand!!!”
Skorna ramlade i golvet jag slet på mig dem under allmänt skrapande, ryckte upp dörren och på väg ut, utan att vända mig om: “God dag, Birgitta Abrahamsson”
Ingen idé att vända sig om, hennes röst den bästa vännen till min svärmor kände jag igen direkt och jag visste precis vilka färger och detaljer hon skulle använda när hon berättade allt. Vem skulle tro på min version, med skorna i handen och smygandet?
En halvtimme senare var jag hemma, Birgitta hade ännu inte hunnit ringa, alla mötte mig jublande: “Edvin, vi var så oroliga! Sätt dig, vi har bråttom, taxin står redo, vi måste till flygplatsen!” Hela det välmenande, stojande, ännu samspelta släktlaget
Semester hos mamma startade varenda telefonsignal fick mig att hoppa till, väntade hela tiden på samtal från svärmor sprang som besatt genom lägenheten gick inte ens till stranden, i rädsla för att missa pinglan inget sömn, ingen matlust
Efter tre, fyra dagar plockade mamma in mig i köket, satte sig mitt emot, förhörde mig och jag vek mig direkt berättade precis allt.
“Jaså, min son, ‘jag tror dig såklart’, som sången säger men jag kan inte tänka mig att någon annan gör det. Hjälpa dig kan jag tyvärr inte, men jag tar alla samtal under semestern ingen annan lyfter luren. Väl hemma får det bli som det blir. Försök vila.”
En månad senare flög vi hem. Mitt humör kan du föreställa dig, vilka scener och frågor jag målade upp för mig själv.
Planet landade, alla reste sig, jag satt kvar och sög på sekunderna när bussen var tömd, flygvärdinnan började se sträng ut, och Ingrid stressade på jag kunde inte resa mig, benen vägrade, sådant händer av stress. Med Ingrids hjälp kom jag till slut på fötter och stapplade mot trappan.
På den tiden gick man från planet tvärs över fältet in till staden bakom avspärrningen var det tomt, folk hade redan hämtat sina, bara svärmor och svärfar stod kvar, viftande, leende så där brett och glatt
“Var har ni varit! Vi blev verkligen oroliga, alla har redan lämnat! Ingrid, vad fräsch du ser ut, vad bra ni haft det!
Edvin, varför är du mager och blek? Har du varit sjuk?”
Jag tittade på deras skenheliga ansikten och kunde inte tro att de här människorna, som njöt så av mina kval, hade jag älskat och respekterat i alla år
Hemma var det dukat bord, skålande, berättelser, frågor men om Birgitta inte ett ord. Nåväl, tänkte jag, vill ni dra ut på det så visst, jag kan vänta.
En månad gick. Jag blev smalare, sov inte, fick hjärtflimmer, jobbade som i dimma ett spöklikt liv. Alkohol bet inte, drack det som vatten, efter en snaps blev jag snarare förgiftad.
Så kom allhelgonahelgen. Bord, mat, drycker, släkt och stoj, svärmor mitt emot
Jag ORKADE INTE MER
Lutade mig över bordet, och nästan ropade: “Men mamma, hur är det med er väninna, Birgitta Abrahamsson, då???”
När svaret kom skrattade jag, kiknade, slog ut med armarna, välte allt från bordet, föll baklänges med stolen, låg där i hysteriskt skratt en evighet och skrämde slag på hela släkten.
De hällde vatten på mig, jag satte mig upp, tog ett stort glas, drack njutningsfullt, och åt med ännu större aptit.
Ingen av släktingarna fattade varför jag reagerade så omåttligt känslosamt på det sorgliga svärmorssvaret:
“Åh, Edvin, den dagen ni åkte iväg, fick Birgitta en liten stroke och tappade talförmågan”
