Det händer allt möjligt i livet
Jag minns när vi hade Bengt Lindström som barnkardiolog på vår lilla vårdcentral i Uppsala. Precis som de flesta av oss åkte han varje sommar ut som läkare till kollo barn skulle vägas och mätas, skrubbsår skulle baddas med Jodopax, och matsalen behövde hållas i schack. Om inget värre skedde peppar, peppar.
Han var väl kring fyrtio då: sportig, lätt lockigt gråsprängt hår, markerad näsa och mörka ögon. Kvinnorna hade mer än ett gott öga till honom.
En kväll berättade han:
Det här var 1985, när Sverige tog itu med alkoholen på allvar. Det var inte ovanligt att folk kunde förlora jobbet oavsett position om chefen fick nys om fyllefester. Allt var på riktigt, och folk höll i hatten.
Det var sista kolloveckan i augusti, sista natten dessutom. Som brukligt var ingen av barnen sovandes; de sprang mellan rummen och busade med varandra, smet tandkräm på ansikten, satte klistermärken på sänggavlarna. Ledarna även jag höll god min, jag var ju också läkare, minsann. Någon smuttade på ett glas rödvin, inte för att bli onyktra utan ja, för traditionens skull.
Natten gled förbi. På morgonen fick alla mat i magen, och efter en timme var vi tillbaka i Uppsala, där föräldrar väntade utanför stadsbiblioteket. Alla barnen avprickade och överlämnade. Ingen saknades!
Vi tog ett sista glas nu kände man att sommaren var över och började röra oss hemåt. Hemma dukade redan min fru Lovisa upp, och direkt efter lunch skulle vi flyga till mamma i Visby semester i september, när vinden är ljummen och solen svag så svensk sommarbliss kan vara!
Men så började illamåendet slå till rödvinet, sömnlösheten, en skumpig buss och solhetta till slut segnade jag bara ner bakom ett träd i parken, helt avdomnad.
De flesta kollegor hann gå hem. Som tur var såg Malin, sköterskan, mig och försökte få liv i mig, men jag sov så djupt att hon till slut gav upp. Hon var samtidigt omtänksam hon visste ju hur fort man kunde få sparken om det kom fram att man varit lite för glad i glaset så hon lämnade mig inte.
Hon bodde bara ett par kvarter bort, på Drottninggatan 33. Med hjälp av någon förbipasserande fick hon upp mig, nästan släpandes, benen bar väl hjälpligt. Hon fick in mig i sitt rum i en fyrarumslägenhet, delad förstås med tre andra damer.
Efter två timmar slår jag upp ögonen inte på grund av nykterhet, utan av ett klappande behov av att pinka. Jag försöker resa mig upp, men Malin trycker handen över min mun och väser att jag måste vara tyst.
Jag fattade inget ville bara till toan! men hon förklarade viskande: om tanterna i lägenheten får se en främmande man hos henne, så är hennes frid över. Hon lever ensam och sköter sig skvaller kan förstöra hennes liv.
Jag sympatiserade, men blåsans behov gick före allt. Till slut letade Malin fram en gammal hink, lämnade mig i rummet och bar sedan ut hinken med rynkad näsa. Äntligen lättnad!
Men då slog det mig jag hade varit borta i två timmar redan! Lovisa, svärföräldrarna, kusiner och gubevars släkten satt hemma och undrade varför jag inte kom. Jag förklarade för Malin, viskande, att om jag inte kom hem omedelbart, skulle hennes grälsjuka tanter vara blommor jämfört med min egen svärmors vrede.
Vi dividerade. Slutligen sa Malin att en tant var på ärenden, den andra kunde hon skicka ut för att köpa mjölk, och den tredje drar hon med sig till köket för att prata jobb. Jag fick order om att smyga ut i strumplästen när chanserna såg bäst ut.
Den första tanten gav sig mot Konsum. Den andra rotade omkring i köket. Malin rasslade otåligt med vattenkokaren för att dölja ljudet av mina steg. Jag tog av skorna, höll dem i handen, smet så tyst jag kunde mot den slitna tamburdörren
Så fisljudligt lät dörren men LÄNGST BAK i hallen! En gäll röst, välbekant och nästan med fransk klang, utbrast med ett jublande: Nämen! God dag, Bengt Lindström!
Skorna flög i golvet, jag halkade fram och tryckte in fötterna, slängde upp dörren och mumlade, utan att vända mig om: Hej, fru Österberg Rösten tillhörde min svärmors bästa väninna, och jag visste redan i vilken färg och med vilka ord hon skulle återge hela denna pinsamhet vem skulle väl tro mig, särskilt efter strumpshowen?
En halvtimme senare välkomnades jag hem: Bengt, vi trodde du gått vilse! Sätt dig vid bordet! Taxin är här, nu drar vi till Arlanda!
Vi flög ner till mamma på Gotland och jag darrade för varje telefonsignal tänk om någon ringt Lovisa och skvallrat? Jag gick knappt ut på stranden, rädd att missa något.
Tre dagar in på semestern fick mamma syn på mitt skakande jag i köket och frågade ut mig. Jag brast samman och berättade allt. Jadu, grabben, suckade hon. Jag tror dig men inte många skulle göra det. Jag kan inte hjälpa dig, men nu tar jag alla samtal här hemma, så du får sova och koppla av. Hemma får vi se hur det går.
En månad gick. När planet landade på Arlanda svettades jag vid tanken på bemötandet redan hade jag föreställt mig ett dussin gräl, scener, anklagelser och himlande ögon.
Till slut hade alla lämnat planet utom jag, som fastnat i sitsen, benen ville inte bära på grund av nervositeten. Lovisa drog mig ut och vi stapplade tillsammans över fältet bort mot terminalen. Vid utgången stod svärmor och svärfar vinkandes, breda leenden: Så är ni äntligen hemma! Lovisa, så fräsch du ser ut! Bengt, du ser blek ut har du varit sjuk?
Jag såg på deras tillgjort varma ansikten och undrade hur jag någonsin ens hade älskat eller respekterat dessa människor.
Vi åt, vi skålade, släkten frågade om resan men inget nämnt om fru Österberg Nåja, tänkte jag, ni kan väl njuta jag väntar.
En månad senare, sju kilo lättare, utan sömn och utan aptit, drack jag sprit som vatten utan att det bet. November kom, och på Allhelgonahelgen samlades hela släkten. Svärmor satt mittemot vid bordet
Jag brast. Lutade mig fram och ropade tvärs över: Så hur mår din väninna Barbro Österberg egentligen, mamma?
Svaret fick mig att vika mig dubbel av skratt, flämtande och tårögd tippade jag stolen så den välte och reste mig inte på fem minuter. Släkten blev förskräckt.
Man hällde vatten över mig tills jag lugnade mig, tog en sup, åt en sillbit och njöt.
Ingen fattade varför jag skrattade så vilt när svärmor med dyster min svarade: Åh Bengt, just den dagen ni flög iväg fick Barbro en liten stroke sen dess har hon inte kunnat talaSvärmor torkade lugnt av besticken, lade dem tillrätta, och sa torrt:
Barbro? Hon flyttade till Nice för två veckor sedan. Sa att Sverige var för kallt, både i vädret och bland människorna. Och vet du, Bengt hon skickade ett vykort från stranden. Hon hälsar att det inte gör något om du trampar snett ibland, bara någon vän lyfter upp dig då och då.
Alla kring bordet tittade på mig. Lovisa klappade mig på handen. Sorlet av samtal steg långsamt igen.
Plötsligt låg livet framför mig som ett uppdukat smörgåsbord fullt av kladd och missöden, men också av vänskap, förändring och varm omfamning precis när man behöver det bäst. Och med svärmor, spriten och skvallerkärringarna i tryggt förvar på andra sidan grytorna, fyllde jag glaset och höjde det mot dem alla:
För det som händer och de som ser till att vi landar på fötterna, till slut.
Det var ingen som grälade den kvällen.
