Linnea! hördes plötsligt en välbekant mansröst bakom henne.
Linnea ryckte till, drog upp axlarna och skyndade fortare fram längs trottoaren, utan att våga vända sig om.
Men Linnea, vänta nu lite! Jag känner igen dig var som helst!
Hon ökade takten, men en manshand, vänlig men bestämd, tog henne vid axeln.
Linnea, hör du dåligt, eller? Det är ju jag, Fredrik.
Linnea samlade sig, vände sig hastigt om och viskade chockad:
Herregud Fredrik Jag trodde att jag hörde röster Det kan inte vara sant
Vadå kan inte vara sant? Hennes före detta make log lika piggt och livfullt som han gjorde när de var unga. Har jag inte rätt att återvända till min egen hemstad?
Varifrån kommer du tillbaka? Linnea kunde knappt tro det hon såg. Du dog ju. Det sa de till mig.
Dog? Fredriks mun skruvades till av förvåning. Jag?
Ja. Ett halvår efter skilsmässan, när du drog till Stockholm, berättade din vän för mig att Hon tvekade ett ögonblick men fullföljde satsen: Att du supit bort dig och dött på en parkbänk i någon annan stad.
Vem sa det till dig?
Andersson. Din bästa vän. Efter att du åkt började han svepa efter mig som en påfågel och spela intresserad. Men jag avvisade honom snabbt. Då var det han som berättade detta om dig.
Jäkla typ, skrattade Fredrik. Så han skojade inte när vi tog farväl.
Vadå skojade?
Han sa, där har du lämnat Linnea, så jag plockar upp henne istället. Halvt på skoj, men han hörde aldrig av sig mer, svarade inte heller när jag försökte ringa från min första tillfälliga lägenhet. Då fanns ju inga sociala medier, bara brev och telefon. Ingen aning om vad som hände med honom.
Han är död, Linnea ryckte på axlarna. Begravdes för fem år sen.
Jaha Fredriks ansikte blev allvarligt. Död alltså. Och han som kunde haft fler år. Tiden går Men du ser precis likadan ut som förut! Strålande.
Äh, sluta nu, log Linnea och viftade bort komplimangen. Helt vanlig.
Jag hörde att du gifte om dig. Fredrik såg på henne med värme, som om han aldrig tröttnat att beundra sin före detta fru. Och barn har du, två stycken va?
Ja, två, nickade Linnea. De har vuxit upp och flyttat hemifrån, byggt sina liv. Jag är mormor nu. Två barnbarn.
Titta där! Hur är det med maken din?
Han lever gott, smålog Linnea. Med en annan familj. Jag är fri numera.
Jaså! Fredrik nickade långsamt. Vi män är för tokiga ibland. Letar efter något, men märker inte att det vi söker redan finns precis intill oss.
Vad gör du här då, Fredrik? frågade Linnea. Tar du hand om något, eller?
Jag har flyttat hem för gott, Linnea. För alltid. Han suckade tungt. Begravde min fru för inte länge sen. Bestämde mig för att återvända hem till Sverige. Om jag ska vara ärlig: jag kvävs där borta. Läkarna säger att klimatet inte är bra för mig. Åldern tar ut sin rätt. Och min fru hade samma problem, astma. Jag försökte få henne att flytta hit, men hon var född stockholmare och älskade sin stad. Ville aldrig lämna. Så Fredriks ögon fylldes av tårar. Ja, nu går jag runt i ungdomens kvarter, tittar mig omkring och undrar var jag ska köpa mig en lägenhet. Allt har förändrats på trettio år. Vad tycker du, var ska jag bygga mitt bo?
Var bor du nu då? undrade Linnea.
På hotell, var annars?
Har du inga släktingar kvar?
Nej, varför det? Fredrik rynkade pannan. Du vet ju, jag gillar inte att vara till besvär. Alla har sitt liv, och jag dyker inte gärna upp som gubben i lådan. Det vore fel. Pinsamt också, speciellt som man.
Vill du bo hos mig en tid? föreslog Linnea lite förskräckt av sin egen idé och lade snabbt till: Som inneboende alltså.
Fredrik såg lite häpen ut, kanske till och med generad, men suckade sedan tungt.
Jag skulle kanske vilja det, Linnea, men Jag har nog för dåligt samvete gentemot dig.
Dåligt samvete? Linnea såg förvånad ut.
Ja, Fredrik ryckte på axlarna, Jag lämnade ju dig för trettio år sen. Känns som en skam, och det sitter i.
Men vad säger du? Annorlunda leende log Linnea. Det var ju jag som tvingade dig att gå. Kommer du inte ihåg allt jag sa den kvällen? Efter det hade vilken man som helst gått sin väg.
Jag minns inte riktigt att du sa nåt elakt, Fredrik skakade på huvudet. Bara mitt eget dumma agerande.
Vad minns du då?
Att jag fick för mig något, packade väskan och stack ut i natten. Ångrade mig sen, men det var redan för sent.
Och jag var faktiskt glad när du gick, skrattade Linnea. Trodde ett nytt liv väntade Och det gjorde det ju. Fast jag ångrade mig senare
På riktigt? Fredrik såg plötsligt osäker ut. Så du är inte arg på mig?
Nej, så klart inte! Linnea såg mjukt på sin före detta make. Hennes hjärta fylldes av en värme som på ungdomen. Du har knappast förändrats, Fredrik, bara blivit lite gråhårig. Flytta in till mig. Redan idag. Jag har ett ledigt rum. Behöver du verkligen slösa pengar på hotellmat? Du är ju, trots allt, lite släkt.
Blir jag inte till besvär?
Om du vore det, skulle jag knappast ha bjudit dig. Det är så tyst och ensamt hemma på kvällarna att jag ibland vill yla som en varg, vet du.
Då så Fredrik tog försiktigt hennes hand. Ska vi hämta min resväska på hotellet?
Samma väska som du tog med då du gick ifrån mig?
Båda började skratta och promenerade glatt längs trottoaren, fyllda av känslan att kanske aldrig riktigt ha varit ifrån varandra.
Ibland leder livet oss på krokiga vägar, men tiden ger oss chans att förstå det som är viktigt att förlåta och uppskatta dem vi har nära.
