Jag var precis på väg att springa ut ur lägenheten när det plötsligt ringde i mitt rum. Jag hade verkligen ingen lust att vända om vännerna stod redan nere och väntade utanför porten. Bara några minuter tidigare hade jag kastat ifrån mig fotbollen, och nu skulle vi spela den avgörande matchen på planen bakom huset. Jag stod kvar en stund i hallen och hoppades att telefonen skulle sluta ringa, men signalerna bara fortsatte ihärdigt.
Vem sjutton är det nu? muttrade jag irriterat och sprang in i rummet utan att ta av mig skorna.
Jag lyfte luren och förberedde mig på att höra något uppdrag från mamma eller farmors eviga frågor om jag ätit mellis efter skolan och tvättat händerna. Vuxna förstod verkligen att oroa sig för de konstigaste saker.
Hallå, sa jag med tydlig irritation i rösten.
Hallå! Mikael? hördes en okänd mans röst.
Mina föräldrar är inte hemma, svarade jag och tänkte lägga på. De ringer säkert till mamma eller pappa, men rösten avbröt mig.
Mikael, snälla, lyssna på mig. Lägg inte på, det här är viktigt, sa rösten allvarligt och fortsatte efter en kort paus: Du kommer knappast tro mig, men snälla, gör som jag säger. Ta en penna och skriv ner allt jag säger nu, det är bråttom. Jag det är jag, fast från framtiden. Jag förstår att det låter galet, men lita på mig. Har du papper och penna?
Jag var ju rätt väluppfostrad, och det var nog därför som jag inte la på direkt. Farmor brukade dessutom säga att man inte ska diskutera med dårar, bara lyssna men göra som man själv vill till slut. Att den här farbrorn förmodligen var knäpp, tvivlade jag inte på. Eller så skojade han bara, så som vi brukade göra med slumpvisa nummer när vi ringde: Hej, har ni vatten hemma? Kan ni fylla upp badkaret? Vi ska komma och bada vår älg. Vi skrattade gott åt sånt. Så jag bestämde mig för att spela med och se vart det hela ledde, om det nu var ett dåligt skämt.
Jag har penna, sa jag allvarligt. Har jag en egen mobil i framtiden då?
Eh…, rösten hakade upp sig, Mikael! Jag skojar inte. Om du gör exakt som jag säger får du både ny mobil och mycket mer.
Okej, jag antecknar, svarade jag och kisade ut genom fönstret medan jag pillrade mig i näsan. Grabbarna där nere hade nog inte så stort tålamod.
Bäst att låtsasskriva och bli klar snabbt. Rösten i luren sa dessutom att han inte hade mycket tid.
Han började rabbla upp en massa datum och årtal. Att undvika nån Ylva från parallellklassen, hålla sig långt ifrån Trustor och att först köpa, sen sälja och sedan köpa dollar igen. Något om Svarta tisdagen, Jack Vegas-automater, bitcoin, bostäder och andra termer jag inte alls förstod for ut ur luren som stormvind.
Allt nerskrivet? frågade rösten.
Japp.
Perfekt. Skaffa på dig den där lappen och håll den som en skattkarta. Visa den inte för någon och tappa den inte bort, sa rösten förhoppningsfullt, och sedan hördes bara korta signaler.
Jag la tillbaka luren och sprang ut genom dörren. På kvällen, när föräldrarna kom hem, berättade jag om samtalet och mannen som påstod sig vara Mikael från framtiden.
Prata aldrig med främlingar, sa pappa genast. Och speciellt inte med såna som föreslår att du ska köpa dollar. Säg bara att du ringer polisen direkt och lägg på.
Precis, lade mamma till. Vem vill ens ha dollar i Sverige? Vad ska man ens göra med dem?…
***
Tiden gick, och samtalet försvann ur mitt minne. Livet fylldes av skolfrågor och barndomsbekymmer. Åren rullade på med läxor och fotbollsmatcher. I åttan började en ny tjej i den andra klassenStina hette hon, och jag blev direkt förtjust. Fast vi inte gick i samma klass lyckades jag ändå få kontakt. Små lappar, hemliga promenader hem, och sakta växte allt till något mer.
Efter lumpen gifte jag och Stina oss. Nittiotalet dundrade igång och den första euforin över vackert förpackad lycka hann förbytas till besvikelse. Ekonomin gick i baklås och kriserna avlöste varandra. Jag tänkte att det vore kul att kunna köpa Stina ett par nya stövlar, men ibland räckte det inte ens till ett enda par strumpor. Vår lilla ägarlägenhet kändes trängre för varje inbetalning, och månaden var ständigt längre än lönen.
***
En kväll satte jag mig på en bänk i parken, tog fram en stor starköl ur en påse och drack försiktigt. Tände en cigarett och lät blicken vandra över folk och hus, utan att egentligen fästa blicken någonstans. Plötsligt sjönk en äldre man med glasögon och portfölj ner bredvid mig.
Är det ledigt här? frågade han artigt samtidigt som han slog sig ner.
Jag kastade en snabbt blick på honom, nickade och tog en klunk till.
Grått idag, konstaterade han mer mot sig själv än till mig.
Som hela livet, kontrade jag.
Visst är det märkligt, sa han eftertänksamt. Det känns som om de grå dagarna bara kommer med åldern. Tänk på barndomen där var det alltid soligt. Våren lockade fram snösmältningens små båtar, sommaren doftade av klippt gräs och badsjöar, hösten sprakade, vintern knarrade under stövlarna… Inte en grå dag i minnet.
Man har väl inga bekymmer i barndomen, konstaterade jag. Det är bekymren som gör livet grått. Inte trodde jag som unge att allt skulle bli så här.
Och så, utan att egentligen vilja det, började jag berätta för den äldre mannen om allt som blivit fel. Om besvikelser, dåliga investeringar: Trustor, Jack Vegas-maskiner, snabba pengar som lovade lycka men bara blev till långvariga lån. Om hur Stina till slut stack till Gotland med en annan man och tog nästan allt och om att jag nu bara hankade mig fram mellan tillfälliga jobb.
Men vet du, jag har fått en ny idé, log jag. Kollade på ett onlinekurs om Miljonärtänket. Killen där säger att man ska satsa på krypto 500 procents avkastning i veckan. Det är värt att pröva, nu när jag ändå har gjort fel i så mycket annat.
Ursäkta, sade mannen och lyfte glasögonen lite. Vad har du för utbildning? Vad jobbar du med?
Jobba? Det där är för töntar, skrattade jag och tog en klunk till. Man ska göra pengar, inte slita ihjäl sig. Om jag bara hade vetat i förväg vad jag skulle satsa på!
Vi satt tysta några minuter. Jag drömde mig bort bland krypto-tankar och mannen verkade fundera över något helt annat.
Så du tror att om man bara visste allt i förväg, då skulle livet bli bra? frågade han.
Så klart! sa jag.
Intressant. Vill du prova mitt uppfinning? sa han plötsligt, öppnade portföljen och tog fram en gammal nummerskiva till telefon. Det finns en idé om att tiden inte är linjär. Allt händer samtidigt är du med?
Inte riktigt, erkände jag.
Nåväl. Tänk såhär du existerar nu, men också som barn, vuxen och gammal, allt på en gång. Inget förflutet eller framtid, bara nu.
Äää fattar fortfarande inte.
Det spelar ingen roll, sa han och vände telefonen mot mig. Du kan ringa till dig själv, 40 år tillbaka i tiden. Jag har provat, men vågade inte prata med mig själv. Bara frågat vilket år det varminns det som en konstig dröm.
Jag undrade förstås om han var tokig, men varför inte testa? Folk på nätet spår i framtiden varje dag och många av dem tjänar pengar på det.
Kör på, sa jag snabbt.
Kommer du ihåg ditt gamla hemnummer? Nu gäller det att du faktiskt var hemma just nu för 40 år sedan.
Numret satt kvar i mitt huvud. Och visst, för 40 år sedan borde jag just ha kommit hem från skolan.
Jag tog emot den tunga telefonen, lyfte luren och slog numret.
Du har bara ett par minuter, varnade mannen, den drar mycket ström.
Ingen fara! sa jag och tryckte siffrorna.
Det ringde länge. Just som jag tänkte lägga på vad skulle poängen vara, ingen svarar i det förflutna hörde jag en barnslig, sur röst i luren:
Hallå?
Hallå, Mikael? sa jag nervöst.
Mina föräldrar är inte hemma! svarade lilla jag.
Mikael, lyssna på mig, snälla! Det här är viktigt. Jag vet att du inte tror mig, men det är jag, från framtiden. Ta en penna och papper och skriv nu. Skriv allt. Fattar du?
Jaja, sa ungen. Har jag en egen mobil i framtiden då?
Eh… Mikael, jag skämtar inte! Lyssnar du på mig nu och skriver upp allt då kommer du ha både mobil och massor av annat skoj.
Okej då, jag skriver, sa lille Mikael.
Jag rabblade allt jag kunde. Berättade om nittiotalet, om när Stina och jag körde slut på varenda krona vi hade. Om hur jag borde undvikit Stina, satsat stort på dollar inför Svarta tisdagen, och köpa bitcoin 2009. Lägga alla besparingar på bostadsmarknaden och hålla sig borta från casino. All ekonomisk kunskap jag kunnat samla på mig på två stressade minuter tryckte jag in i mina egna öron i förfluten tid. Jag kollade ibland: Antecknar du?
Jag har skrivit, svarade han.
Spara den lappen som en skatt. Visa ingen! Och tappa den aldrig bort! försökte jag hinna säga innan samtalet bröts.
***
Knappt hade den barnsliga rösten slutat innan “jag” bara la på och sprang till fotbollen. Om detta var ett skämt var det inte ens roligt.
På kvällen tänkte jag ändå: Bäst jag berättar för päronenutifall att det varit något viktigt. Solen lyste över sandplanen när jag sprang ut, fri från bekymmer.
***
När jag nu ser tillbaka på allt, slår det mig hur tunn linje det är mellan förväntan och verklighet. Lustigt nog hade ingen lista, ingen garanti och inget hemligt tips kunnat göra livet tryggare. Allt handlar kanske mer om att försöka, missta sig, och våga leva ändå och inse att de enkla stunderna som grabb på en sandig bollplan ofta var de mest värdefulla. Det är den största lärdomen jag tagit med mig.
