Sjukhusrummet kändes tungt och tryckande. Annika höll händerna hårt över öronen för att dämpa de genomträngande skriken från spädbarnen på andra sidan väggen. Allt hon ville var att springa därifrån så snabbt som möjligt och glömma den här mardrömmen för alltid.
Annika, lilla vän, snälla, titta åtminstone på henne! bönföll den äldre barnmorskan, tant Märta. Hon är ju så lik dig, det är som att se dig i miniatyr!
Nej! Prata inte ens om det! Jag har redan skrivit på, har jag inte? Vad mer vill ni ha av mig? röstens sista styrka höll på att brista i gråt. Jag har ingenstans att ta henne! Förstår du vad det innebär?
Lugn. Du skrämmer barnet. Vadå ingenstans? Är du hemlös? Märta smalnade med blicken. Du har väl en mamma? En pappa?
Min mamma lever, men hon är själv gammal och svag, behöver hjälp själv. Jag kan inte bara dyka upp där hemma med ett barn i famnen, byborna skulle skratta ut mig.
Låt dem bara skratta! Det behövs lite glädje i byn, log tant Märta varmt. Men för att vara allvarlig: folk pratar, skrattar en vecka, sedan glömmer de. Men du? Du kommer ångra livet ut om du lämnar ett så litet liv. Det här får du aldrig ur hjärtat.
Annika gömde ansiktet i händerna och grät tyst. Märta såg att det snart brast, bara några ord till
Titta på henne. Hon har din lilla näsa. Och blåa ögon, det ser man redan nu hon blir en liten svensk skönhet, precis som sin mamma.
Men Jag har ju inte ens blöjor, inte ens pengar till tågbiljett hem! Annika orkade inte hålla emot längre.
Är det allt? Det ordnar vi. Vi samlar ihop till ett startpaket från avdelningen och hjälper till med en tågbiljett. Jag följer dig själv till stationen. Nå? Vad ska din flicka heta?
Linnea…
Vilket vackert namn! Det passar henne. Ta nu lilla Linnea, ge henne mat, så kommer jag tillbaka om en stund.
Märta höll andan och räckte försiktigt över bebisen. Med skakiga händer tog Annika emot det lilla knytet. Hennes tårar rann i strida strömmar över kinderna. När hon kramade flickan nära sig visste hon att hon aldrig i sitt liv skulle kunna lämna bort henne.
Lyckades vi? undrade läkaren lågt från dörren. Skriver hon tillbaka anmälan?
Jajamän, svarade Märta med ett leende och torkade bort en glädjetår.
På järnvägsstationen kändes det som om Annika till slut vaknat upp ur en otäck dröm. Hon höll Linnea hårt intill sig, rädd att någon skulle rycka bort henne i nästa stund. Bredvid stod Märta, precis som hon lovat, och tog avsked.
Tack. Det känns hemskt att tänka på att jag överhuvudtaget ville lämna henne, viskade Annika.
Din situation var inte lätt. Men svåra tider går över, och din dotterdet är enda chansen i livet. Själv gjorde jag ett misstag för många år sen, och det finns inget bot, sa Märta lågt.
Vad hände? Jag trodde ni var den snällaste människan som finns.
När jag var ung och ensam, utan hem eller föräldrar, blev jag gravid. Jag försökte fixa saken själv, eftersom sjukhuset vägrade. Fick gå till en klok gumma i byn. Sedan dess har jag varit barnlös. Min make lämnade mig när han fick veta, Märta snyftade till, ögonen föll ned.
Det gör så ont i hjärtat att höra. Du som burit så många barn, men aldrig fått hålla ditt eget, sa Annika tyst.
Annika, ta hand om Linnea. Och minns om allt känns tungt, du vet var jag finns.
Kvinnorna kramades hårt, som två släktingar. Snart rullade tåget in. Annika vinkade från tågfönstret, med Linnea på armen. Märta stod stilla kvar på perrongen och torkade tårarna från kinderna.
Resan hem blev lång och kämpig. När Annika äntligen närmade sig det lilla huset i Dalarna, höll hon Linnea i ena armen och bar barnets första klädpaket i den andra, skänkt av BB. Tankarna rusade; Hur ska mamma ta emot oss?
Anki? Är det du? hördes grannfrun Birgitta bakom staketet.
Ja Birgitta, är mamma hemma?
Vet du inte? frågade grannfrun och såg sorgset på henne. Din mor gick bort för drygt ett halvår sen
Kanske var det lika bra att mor inte behövde se sin dotters skam, tänkte Annika tyst, men när Birgitta nickade mot Linnea och frågade, svarade hon stolt:
Ja, mitt barn!
Med darrande ben gick Annika in på gården. Hon ville skrika ut sin sorg, men höll tillbaka. Nu hade hon Linnea, och om någon behövde hennes styrka så var det dottern. Vi är två nu, lilla vän. Jag är inte ensam längre. Vi är starka, vi klarar oss, viskade Annika och tryckte barnet mot hjärtat.
***
Tio år gick. Snön låg tjock över landsvägen denna jul när Annika förberedde maten i köket, och Linnea stod vid fönstret och såg på snöflingorna i trädgården.
Mamma, varför har inte jag någon mormor? I skolan berättar de andra att varje jul besöker de mormor och morfar, får presenter och kramar, sa Linnea tankfullt.
Vår mormor finns inte längre, hon gick bort innan du föddes, svarade Annika med sorg i rösten.
Men ska man inte ha två mormödrar? Alla andra barn har det
Två? Jo, det ska man väl. Men vet du, vi har faktiskt en till! Ska vi åka och hälsa på barnmorskan Märta? Hon arbetade på sjukhuset där du föddes världens snällaste, sa Annika med ett leende.
Sagt och gjort. Morgonen därpå satte de sig på bussen till Falun. På kvinnokliniken frågade Annika efter barnmorskan Märta.
Hon har gått i pension, blivit ganska sjuk, svarade kvinnan vid receptionen. Tyvärr, jobbar inte här längre.
Kan ni hjälpa oss att hitta hennes adress? Vi har kommit långväga, och Linnea vill så gärna träffa sin mormor, bad Annika.
Jaha men vilken relation har ni till Märta? frågade kvinnan misstänksamt.
Jag är hennes systerdotter, Annika hittade på, insåg att de annars inte skulle få informationen. Vi var där nyligen, men adressen har jag tappat bort
Snälla! Vi vill så gärna hälsa på vår mormor, fyllde Linnea på.
Jag ska se vad jag kan göra, sa kvinnan och försvann.
Efter femton minuter la hon diskret ner en lapp framför Annika och önskade dem lycka till. Hälsa Märta, sa hon milt.
Tack, det ska vi!
De tog en taxi genom vinterlandskapet till adressen. Hjärtat dunkade när Annika steg upp för trappan till tredje våningen. Låt oss inte komma för sent, tänkte hon. Dörren öppnades snabbt och där stod Märta, grå men frisk.
God kväll! log Annika.
Den gamla kvinnan betraktade henne länge innan hon utbrast: Annika?!
Ja! Och du har inte förändrats alls! Och det här är Linnea, min dotter.
Jag minns er så klart att jag gör! Kom in, stå inte i hallen och frys.
En stund senare satt de vid köksbordet, pratade, skrattade och mindes gamla tider. Linnea lekte med Märtas katt och såg på Astrid Lindgren-filmer i vardagsrummet.
Stanna här hos mig, Annika. Jag är ju ensam, och ni är ensamma. Linnea får börja i en bra skola här, och du kan söka jobb, föreslog Märta försiktigt.
Vi får se men hur ska det gå med huset hemma i byn? Jag har ändå svårt att lämna det, vi har bra luft och plats för djur en ko, kanske! Och så har vi älven nära, det är oslagbart om sommaren.
Ja! Jag har alltid drömt om att ha en egen liten trädgård. Och att få bo vid älven skrattade Märta, och ögonen tindrade.
Då bestämmer vi det! Ni följer med oss hem, jublade Annika.
Mormor Märta, ska du bo med oss alltid nu? frågade Linnea och kramade henne hårt.
Ja, det har jag alltid drömt om: att ha en så underbar liten flicka till barnbarn!
Dagen därpå packade kvinnorna sina väskor och reste till Dalarnas skogar. Alla var lyckliga på sitt vis. Annika hade slutat vara ensam, och Märta fann sent i livet en familj att få vara med. Linnea jublade högt; nu hade hon också äntligen en mormor, sin alldeles egna.
