Du, jag måste bara berätta en grej som hände min kompis. Det är en sån där händelse som sätter sig. En kväll besökte Elin sin barndomsvän, Ingrid. Ingrid hade gift om sig efter ett tufft första äktenskap du vet, hennes förra man drack för mycket, betedde sig illa och stack till slut till någon annan. Riktigt trist, alltså. Under hela den tiden fanns Elin där. Hon lyssnade, stöttade, tröstade. Sånt gör man ju för sina vänner, eller hur?
Tio år gick, och Ingrid träffade en ny man Anders hette han. Han var utbildad, hade en bra tjänst i Göteborg, kändes som raka motsatsen till exet. Elin blev verkligen glad för hennes skull. När paret köpt en ny lägenhet på Hisingen bjöds Elin in för att fira. Hon tog med en prinsesstårta och en liten present. Hon beundrade renoveringen jättefint, verkligen!
Efter en stund satt de där i köket och drack te och åt tårta. Anders var verkligen kvick i käften. Sådär vältalig och påläst, med skämt på lager. Men efter ett tag började han skämta om Elin. Om hur smal hennes referensram var och att hon verkade ha huvudet fullt av skräp, som han sa skrattande. Att hon aldrig läst varken Strindberg eller Lagerlöf, och att hon ibland säger saker om drömmar och sånt han nu fnös åt. Vetenskapen har ju motbevisat såna dumheter, Elin.
Han garvade även åt hennes frisyr, figur och stil. Du har verkligen fastnat i nittiotalet, va? sa han och skrattade högt. Elin frös lite till inombords, visste inte ens vad hon skulle svara till den här intellektuella typen. Ingrid skrattade också, såg verkligen ut att imponeras av sin mans vassa tunga.
När Elin försökte lätta upp stämningen och berättade om katten hon tagit hem från katthemmet för att dra bort deras samtal från litteraturen då började Anders igen. Katter sprider sjukdomar! Och såna som tar hem djur från gatan är väl lite psykiskt svaga och mår dåligt själva. Och Ingrid skrattade ännu högre när han drog gamla skämt om ensamma tanter med massa katter.
Plötsligt brast det för Elin. Hon började gråta, sådär oväntat och lite skamset som när man var liten. Hon bad om ursäkt, skyllde på huvudvärk, och gick hem.
Huvudet bultade verkligen och Elin tyckte bara allt kändes pinsamt. Hon skämdes för sina tårar och tänkte på hur illa hon passade i den sortens samtal, ja, för att hon aldrig läst Strindberg eller kunde diskutera filosofi. Det blev så kallt när hon gick hem, trots att det var svensk sommar. Hon frös och skämdes över tårarna, över att hon inte hängde med i samtalen, över att hon berättat om den där drömmen.
Men egentligen, du det borde vara den som bjuder in som skäms. Den som låter sin nya man driva med ens vän över te och tårta, utan att ens sätta gränsen. Som låter någon man gillar dissekera och håna ens vän, eller vågar inte stå emot om någon säger elakt om ens favoritbok eller ens tro. Det är samma sak när man postar bild eller text från en författare man älskar på Facebook och sedan ser på medan andra folks spydigheter bara får flöda. Det där är tyst svek, du vet?
Ett verkligt svek är att lämna någon man tycker om till vargarna. Och det fattade Elin där och då, utan att ens kunna sätta ord på det hon hade ju inte läst en massa och räknade sig inte som en intellektuell. Hon bara ville snabbt hem, till katten Sigge. Han brydde sig varken om böcker eller skämtade på hennes bekostnad. Han hoppade bara upp i hennes knä, spann och gjorde exakt det en katt ska.
Elin gick aldrig tillbaka hem till Ingrid mer. Fast det spelade ju mindre roll sen, för Ingrid och Anders började bråka om lägenheten redan något år senare. Det blev tjafs om pengar, domstolar, allt det där. Visade sig att Anders var vass och energisk i sånt också kanske för mycket.
Så är det ofta. Den som man sviker för, sviker till slut en själv. Allt som hade krävts var att Ingrid sagt ifrån lite, dragit ett mjukt streck i sanden. Kanske hade Anders då fått mer respekt för henne och vågat mindre? Men sånt får du aldrig reda på efteråt.
En sak är säker man respekterar aldrig en svekfull vän. Och de blir så lätt själva svikna tillbaka, förr eller senare.
