Sjukhusrummet gjorde mig alldeles nere och irriterad. Jag, Anna, tryckte händerna mot öronen för att slippa det eviga skrikandet från spädbarnen i rummet bredvid. Allt jag ville var bara att fly därifrån så fort som möjligt och glömma hela upplevelsen, som en riktigt dålig dröm
Annie, lilla vän, kan du inte bara titta på henne en gång? vädjade den äldre barnmorskan, tant Nina. Hon är ju så lik dig, som två bär!
Nej! Försök inte ens! Jag har skrivit under på att jag avstår, har jag inte det? Vad mer vill ni? utbrast jag, tårögd. Jag har ju ingenstans att ta vägen med henne! Förstår ni?
Tyst nu, du skrämmer barnet. Vadå ingenstans? Är du hemlös? Tante Nina kisade mot mig. Du har väl mamma? Pappa?
Ja, en gammal mamma. Hon behöver själv hjälp! Jag kan inte bara dyka upp i byn med en bebis. Folk skulle ju skratta ut mig.
Låt dem skratta, då! blir lite roligare då, va? log tant Nina. Men lyssna nu Folk skvallrar och glömmer, men du kommer alltid att gråta över att du övergav en liten ängel. Det glömmer man aldrig.
Jag grät, gömde ansiktet i händerna. Jag hörde på hennes röst att hon nästan nått fram till mig.
Titta! Hon har din lilla näsa, så sött uppnäst. Och hennes ögon, jag ser redan att hon blir blåögd som sin mamma.
Menjag har inte ens några babykläder. Och hur ska jag ha råd att ta hem henne? Tvivlet smög sig in.
Sluta nu, vilken världslig grej! Vi hjälper dig. Vi tar ut pengar ur fonderna och fixar allt ni behöver. Jag följer dig till tåget personligen. Så, vad ska din dotter heta?
Elin
Fint namn! Det passar henne. Ta lilla Elin nu, mata henne, jag tittar förbi om en stund.
Tant Nina höll andan när hon räckte över bebisen till mig. Jag tog Elin försiktigt i famnen, lite rädd men när jag höll henne mot hjärtat, visste jag att jag aldrig skulle lämna henne.
Fick du henne att ändra sig? undrade läkaren.
Jajamen! log barnmorskan och torkade tårarna från kinden.
På perrongen kände jag det som om den hemska drömmen faktiskt var över. Jag hade Elin tätt intill mig, rädd att någon plötsligt skulle ta henne ifrån mig. Tante Nina stod bredvid, precis som hon lovat, och väntade tills vi gick ombord.
Tack, Nina! Det känns hemskt att jag ens tänkte överge henne, viskade jag.
Inget är lätt i ditt läge. Men dåliga dagar går över, vet du, men att förlora din dotter det är för alltid Jag gjorde själv ett stort misstag en gång, som jag aldrig slutat ångra, sa Nina, och rösten darrade.
Vilket misstag? Jag blev alldeles tagen. Du känns ju nästan helgonlik!
Jag var i samma sits. Men jag hade ingen mamma eller hem. Jag avslutade en oönskad graviditet på fel sätt. Läkarna sa nej men så gick jag till en klok gumma på landet. Hon hjälpte, men efter det kunde jag aldrig få barn
Menfanns det inget annat att göra? Jag kunde inte förstå.
Nej, skakade hon på huvudet. Min man var snäll, men han lämnade mig när han fick veta att vi aldrig skulle kunna få barn Nina grät, kunde inte hålla tillbaka allt längre.
Det gör så ont att höra. Du som tagit emot så många nyfödda och ändå inte fått ha en egen.
Annie, ta hand om Elin. Kom ihåg, om det nånsin blir för svårt, du vet var jag finns.
Vi kramade om varandra, som om vi varit släkt i hela våra liv. Snart kom tåget. Jag stod i fönstret länge och vinkade åt Nina, samma Nina som stod kvar, ensam på perrongen, och torkade bort tårar i smyg.
Resan hem var lång och tung. Jag närmade mig mitt barndomshem, höll Elin i ena armen och den stora påsen med babypaketet från BB i den andra. “Hur ska mamma ta det här? Vad ska hon säga?” tankarna snurrade. Jag hade ingen aning om vad som väntade.
Är det du, Annie? ropade grannen Gunilla över staketet när jag kom fram.
Ja. Gunilla, är mamma hemma?
Har du missat det? undrade hon förvånat. Det är ju snart ett år sedan din mamma gick bort.
Kanske var det lika bra att hon slapp se det här, funderade jag. Gunilla tittade på Elin och nickade mot mig.
Din dotter?
Ja, min! sa jag, stolt, med svaga ben.
Jag stapplade in på gården, gråten i halsen och ångesten i bröstet. Men Elin låg i mina armar. Jag hade inte rätt att låta känslorna ta över nu handlade allt om henne. “Det är du och jag, lilla vän. Nu är vi två, och vi kommer klara oss!”
***
Tio år gick. Julen närmade sig och jag stod vid spisen medan Elin tittade ut genom fönstret på den snötäckta trädgården.
Mamma, varför har inte jag någon mormor? Mina kompisar berättar varje jul att de hälsar på mormor och morfar. De får alltid julklappar av dem och längtar dit, sa Elin.
Tyvärr, älskling Din mormor dog innan du föddes. Hon hann aldrig träffa dig, svarade jag tyst.
Men den andra mormorn då?
Vilken andra? Jag såg förvånat på henne.
Alla har ju två mormödrar, envisades Elin.
Just ja! Vi har ju faktiskt en extra mormor. Ska vi åka och hälsa på henne, ta med bullar? Hon jobbar på BB världens snällaste, sa jag med ett leende, och tankarna gick till tant Nina.
Sagt och gjort. Nästa dag packade vi och tog bussen in till stan. På BB bad vi att få träffa tant Nina.
Hon jobbar inte kvar, sa sköterskan. Hon gick i pension, blev sjuk.
Men vi måste bara få träffa henne! Ni har väl adressen? Eller telefon?
Egentligen får jag inte lämna ut det Hur är ni släkt? frågade hon strängt.
Jag är hennes brorsdotter, ljög jag snabbt. Vi tappade kontakten, adressen försvann Snälla, hjälp oss!
Snälla, vi vill så gärna träffa mormor Nina! bad Elin.
Nåväl, jag ska se vad jag kan göra, sa sköterskan.
Efter en stund kom hon tillbaka och gav oss en lapp med adressen. Hälsa henne, log hon.
Tack! Vi ska ge henne en julkram från oss, jublade jag.
Vi tog taxi genom vinterstan och till slut stod vi på hennes adress. Hjärtat slog hårt när vi kom till tredje våningen. “Hoppas vi inte är för sent ute”, tänkte jag. Dörren öppnades nästan direkt. Framför oss stod Nina fortfarande pigg och vaken.
God kväll! sa jag.
Hon tittade noga och försökte minnas.
Anna?! nästan viskade hon.
Ja, och du har knappt förändrats! Här är Elin, kommer du ihåg?
Självklart! skrattade hon. Stå inte där i dörren, kom in!
Vi drack kaffe och pratade om allt som hänt. Elin lekte med katten på soffan och tittade på julfilmer.
Annie, stanna här hos mig. Jag är ensam och ni är ju också bara varandra sa Nina. Vi hittar en bra skola åt Elin, och du får jobb.
Vet inte riktigt Tänk om du flyttar med oss istället? Ut på landet, ordna lite gård. Vi kan köpa en ko! Luften där är fantastiskt, sjön är nära och på sommaren kan inget slå det, peppade jag.
Det låter som en dröm! Jag har alltid velat ha grönsaksland, och ko jag har knappt vågat drömma! skrattade Nina, med tårar och glädje i blicken.
Då är det bestämt! Du följer med oss, ropade jag.
Mormor Nina, ska du alltid vara med oss nu? Elin kramade henne.
Ja, jag har alltid velat ha ett barnbarn som du!
Nästa dag flyttade vi allihop tillsammans till landet med stora väskor och julkänsla i bröstet. Jag var så lycklig över att slippa vara ensam nu hade jag och Elin äntligen fått en egen familj. Och för Nina, som aldrig ens vågat hoppas på att kunna starta om, blev drömmen sann att få leva nära oss, i en bit av himmel på jorden. Och Elin var gladast för nu hade hon äntligen fått sin älskade mormor.
