Jag heter Siv, jag är 68 år gammal och under större delen av mitt liv har jag trott att jag gjorde det bästa jag kunde för mina barn.
Idag ser de inte det på samma sätt.
Jag var ensamstående mamma, även om det aldrig var något jag själv valde.
Min man försvann en vanlig dag och kom aldrig tillbaka.
Inget farväl, inga förklaringar.
Han bara försvann och lämnade mig ensam med våra barn.
Senare, genom andras prat, fick jag veta sanningen han hade lämnat för en annan kvinna.
Själv fick jag aldrig höra det från honom, för han kom aldrig hem igen, aldrig för att möta sina barns blick.
Han bara försvann från våra liv.
Då var mina barn 6 och 4 år gamla.
Små, beroende av mig, och jag helt ensam.
Jag hade ingen familj kvar som kunde hjälpa mig.
Jag kom från en liten ort i Norrland, där så få har något att luta sig mot, särskilt när livet rasar.
Mina barn klandrar mig inte för att de saknade mat eller tak över huvudet.
Jag försökte alltid se till att de hade det nödvändiga, även om det inte var mycket.
Det de klandrar mig för är det känslomässiga det jag aldrig lyckades ge.
Jag var sträng som mamma.
Inte för att vara hård, utan av rädsla.
Jag växte upp med tanken att kärlek visas genom uppoffringar, inte genom ord.
Disciplin, inte kramar.
För att försörja oss arbetade jag på en syfabrik.
Det jobbet gjorde att jag kunde vara hemma på eftermiddagarna vaka över dem, se till att de åt och var trygga.
När mörkret föll, gick jag ut för att sälja hembakat bröd i grannskapet.
Med trötta ögon, utmattad kropp, men driven av nödvändigheten.
Dubbla arbetspass höll oss på fötterna.
Jag jobbade för mycket.
Fysiskt var jag där, men känslomässigt var jag ofta frånvarande.
Det fanns dagar då jag kom hem irriterad, utan ork att lyssna.
När de grät, bad jag dem sluta överdriva.
När de ville ha min uppmärksamhet, svarade jag med befallningar.
När de gjorde fel, rättade jag dem istället för att trösta.
Jag var ingen öm mamma.
Jag var ansvarsfull men kylig.
Det kom en tid när allt föll samman.
Vi hyrde en pytteliten etta knappt plats för sängarna.
Utan pappa och med bara en lön räckte pengarna inte till.
Vissa dagar var jag tvungen att välja hyra eller mat.
Alltid valde jag att köpa mat till barnen.
Jag blev sen med hyran.
En obetald månad, sen två, och till slut blev vi vräkta.
Den dagen minns jag tydligt.
Jag hade ingenstans att ta vägen.
Med två små barn och några kassar sov vi på golvet i vardagsrummet hos en granne, tacksam över att vi åtminstone hade tak över huvudet.
Barnen var för små för att förstå.
Jag förstod allting skammen, rädslan, förnedringen, den yttersta utmattningen.
Grannarna, som kände till vår situation, samlade ihop lite pengar så vi kunde flytta in i ett rum i ett gammalt hus med en gemensam gård.
Det var trångt, men vi var i trygghet.
Mina barn minns gräl där jag bara kommer ihåg utmattning.
De minns distans där jag minns kampen för att inte gå sönder.
De minns rädsla där jag minns att jag gjorde allt för att klara oss.
Trots allt så växte de upp.
De gick i skolan, tog studenten.
Nu är de vuxna, med egna familjer och framtid.
Idag ser de på mig med andra ögon.
De frågar varför jag aldrig undrade hur de kände.
Varför jag inte försvarade dem när någon gjorde dem illa.
Varför det verkade som om allt annat alltid var viktigare än dem.
Du tog hand om oss, mamma, men du kramade oss aldrig, sa en av dem en gång.
Den meningen slet sönder mig.
För det fanns ingen brist på kärlek.
Det fanns en brist på förmåga.
Ingen hade lärt mig mildhet.
Jag blev uppfostrad för att överleva, inte för att känna.
Med åren gled de längre ifrån mig.
De kommer inte ofta.
De har egna familjer, barn, ansvar.
De säger att de är upptagna, och jag vet att det är sant, men det är inte hela sanningen.
En dag sa båda två, utan att förstå hur ont det gjorde, att deras fruar är så annorlunda än jag mer tålmodiga, mer kärleksfulla, mer närvarande i barnens liv.
De menade inget illa.
De sa det som en förklaring.
Men för mig blev det som en tyst dom.
Som om de sagt att de vill ge sina barn det de själva aldrig fick.
Jag förstod att de inte bara dömer mig som mamma i det förflutna, utan jämför mig med de mammor de har vid sin sida idag.
Kanske är det sant att livet gjort mig bitter.
Att jag blivit hård för snabbt.
Att tröttheten satt sig i min röst och i varje rörelse.
Idag är mina barn mina domare, för nu har de ord för det som de som barn teg om.
Jag lyssnar, även när det gör ont.
Även när det ställer mig öga mot öga med den jag var.
Även när det får mig att känna mig liten.
Jag skriver inte detta för att ursäkta mig.
Ja, jag var en mamma som inte kunde visa ömhet.
Ja, jag gjorde fel.
Och idag ser jag det, även om det är sent.
Men jag vet också något annat jag gjorde vad jag kunde med den kvinna jag var då.
Jag älskade så gott jag kunde.
Ingen kan ge det man själv aldrig fått.
Kanske ser de mig en dag som hela den moder jag var och inte bara hennes misstag.
Kanske inte.
Att vara mamma är inte att vara perfekt.
Det är att älska, även när man inte vet hur.
Och även om mina barn idag ser på mig med granskande ögon, hoppas jag att Gud ser mig som en mamma med nåd, med sanning och med en kärlek som inte dömer, utan helar.
Livet lär oss att all kärlek börjar med förståelse och ibland måste vi själva hitta vägen till den ömhet vi aldrig fick.
