Vi var så nära när vi gifte oss, jag och Erik. Allt gjorde vi tillsammans. Vi somnade alltid i varandras armar, såg på svensk TV i sängen med små påsar Gott & Blandat mellan oss, gick söndagspromenader bland snöiga granar och gamla faluröda hus. Vi skrattade åt sådant som bara vi förstod, som om endast vi två fanns i en egen liten värld. Närheten dök alltid upp sällan inplanerad, mest oförutsägbar. Jag kände mig älskad, vald, som något speciellt bara för honom.
Åren gled fram, och vi höll oss nära, men på ett annat vis. Långa kyssar försvann, ersattes av snabba pussar i hallen när kaffet doftade från köksmaskinen. Inga smekningar längre, bara vanliga rörelser över axlarna när vi gick förbi varandra. Vi lade oss tidigare och tidigare, trötta av vardagen, han vände ryggen till och jag försökte ändå krypa närmare. Försökte smyga in min hand i hans, röra vid hans rygg under duntäcket, söka hans handflata under täcket. Han sa alltid att han var trött, att vi fick ses senare, att det kunde vänta till imorgon. Jag förstod. Jag nickade.
Tiden gick. Allt stannade där, fruset som vinter i Norrland. Middag varje kväll, småprat om jobbet, ett delat täcke men ingen värme som spreds från hud till hud. Nu låg jag stilla och väntade på en gest, ett intresse, som aldrig kom. Först sved det, sedan blev det skamligt att över huvud taget önska något mer. Jag började tro att det var mig det var fel på. Att jag överdrev. Att man skulle vara nöjd.
Rutinen var kärleksfull men neutral, nästan hygienisk. Våra morgnar började alltid tillsammans termosmuggar med bryggkaffe, ibland vaniljbullar. Tillsammans på midsommarfester, tillsammans på släktkalas där vi tog varandras händer och log, fast vi sov rygg mot rygg varje natt. Jag började klä om fort när han var i rummet, slutade med spetsiga nattlinnen och gamla stickade pyjamaströjor istället. Min kropp blev bara min kropp, inget någon kunde uppskatta.
Jag försökte prata om det flera gånger. Frågade om han inte längre ville ha mig. Han sa bara att så blir det när åren går, att kärlek handlar om respekt och sällskap, inte om begär. Jag nickade fast något stort och tomt roterade runt där inne, som ett ödelagt sommarlandskap. Jag visste inte vad ordet var för det som saknades. Kände bara skuld när jag ville ha mer.
Efterhand bestämde jag mig för att det nog var så livet var. Att det säkert fanns andra par som levde så, i tyst fred. Inga bråk alltså inget fel. Jag blev van att bara kramas offentligt på släktmiddagarna, aldrig när vi var ensamma hemma i lägenheten i Uppsala. Jag slutade vänta. Slutade önska. Förträngde all längtan tills den hamnade i en låda inuti mig och samlade damm.
Åren vek sig som gamla trasmattor och vi var alltid så nära, så prydligt hoplappade. Ingen kunde ana att vi levt utan närhet i över femton år. Inte ens jag visste längre hur det var att känna sig kvinna bredvid någon. Jag hade blivit vana, stöd, närvaro aldrig någon att längta efter.
Den dagen Eriks röst plötsligt kom ur rummet och berättade att han träffat någon annan, en kvinna som fått honom att känna sig levande och önskad igen, förstod jag ingenting. Han sa det bara. Jag skrek inte, blev inte arg. Allt var så tyst, som snön över Gamla Stan. Då insåg jag: han hade inte slutat känna, bara slutat känna med mig.
När jag ser tillbaka nu, ser jag hur det mest smärtsamma aldrig var att han gick. Det var att jag, steg för steg, lärde mig leva bredvid någon som slutat se mig som kvinna och övertygade mig själv att det var helt normalt i vårt lilla svenska drömlandskap.
