Varför har du kommit hit? Mamman håller dörren på glänt, hennes röst skälver. Hur ska jag kunna se folk i ögonen nu? Du är inte min dotter längre. Skvaller, rykten… din pappa och jag har inte kunnat gå till ICA på ett halvår. Varför kom du hit? Va?
Vem är det, Gunilla?
Det är din äldsta dotter.
Emelie?
Pappa öppnar den stadiga ekdörren så gångjärnen nästan gnisslar. Han granskar dottern från topp till tå. Emelie känner hur obehaget knyter sig i magen.
Du kan gå vart du vill, men hit vill jag inte se dig. Och så med mage och allt.
Emelie står tyst, ser på föräldrarna under det mörka hellugget håret, hoppfull. Hon hoppas att de till slut ska tycka synd om henne och släppa in henne. Men hon har ingenstans att ta vägen annars. Hon är gravid, uppsagd från jobbet. Det finns inga pengar till hyran för studentrummet. Utan pengar inget boende. Ingen vill förstå eller hjälpa henne. Hon är rädd.
Sakta kliver Emelie ner från trappen, håller om magen.
Du ska inte tro vi tycker synd om dig, mamman vänder bort blicken.
Pappa stänger dörren efter dem.
Emelie kämpar för att hålla tårarna tillbaka, står där hopkrupen på grusgången. Barnet i magen snurrar oroligt, känner av hennes oro. Hemma hos sina egna, står hon ändå utanför.
Snön knarrar under stövlarna när Emelie går ut genom grinden och kastar en blick mot köksfönstret med ljuset tänt. Gardinerna är dragna.
Det är varmt inne på den lilla lanthandeln. Emelie går in, ser sig försiktigt omkring. Allt ser ut precis som när hon var liten. Till höger disken, bakom den står tant Siv, till vänster två glasmontrar och ett skåp målat i blått med hänglås.
En limpa bröd, tack, säger Emelie och räknar ut sina sista kronor.
Jaså, nu vågar du visa dig igen!
Emelie lyfter inte blicken, bara upprepar:
Bröd, tack.
Ja, varsågod. Egentligen har jag väl rätt att neka dig, men mitt jobb är att sälja…
Siv räcker henne brödet, ska just säga något mer när två unga kommer in genom dörren.
Emelie trycker ner brödet i handväskan, men limpan är stor, färsk och vill inte riktigt få plats. Lukten får henne att vilja sätta tänderna i den direkt.
Siv börjar genast viska om Emelie till paret i butiken, men Emelie hör inte längre. Hon försöker komma därifrån innan tårarna kommer igen.
Snön har börjat singla ner igen när Emelie kommer ut. Vinden har mojnat. Emelie bryter av en bit av brödet och blundar. Ännu en sak mindre att oroa sig för.
Bakom affären stannar hon vid väggen, bryter bitar av bröd, blundar, andas in doften av barndom, hem lycka.
Emelie? hörs en röst framför henne.
Hon öppnar ögonen. Framför henne står Andreas mormor, Inga, i fårskinnspäls och yllesjal.
Vad gömmer du dig för här?
Gamla Ingas blick glider snabbt över magen.
Jag har ingenstans att ta vägen. Mamma och pappa skickade ut mig.
Och i stan då? Blev du inte kvar där heller?
Emelie rycker på axlarna.
Följ med mig, säger Inga kort.
Hon greppar käppen och går med bestämda steg.
Emelie står kvar, andas ut tungt och följer sedan efter. Tröttheten är enorm. Hon vill bara sova.
Det lilla huset på andra sidan åkern minns Emelie vagt. Hon och Andreas sprang förbi det ibland när de var små, på väg till sin hemliga plats. En gång ropade Andreas:
Mormor! Jag kommer förbi i morgon!
Hej, Emelie vinkade artigt.
Inga har bara sett Emelie några gånger, men minnet är starkt, efter allt som hänt. Emelie önskar att hon kunde spola tillbaka tiden, ta bort all skam, känna hans kyssar igen. Få återvända till sin sorglösa ungdom…
…Varför klasskamraten Niklas började lägga märke till Emelie i nian visste hon aldrig. Hon var ingen skönhet, inte den smartaste tjejen, men det kändes bra att få någon annans uppmärksamhet. Niklas bar hennes ryggsäck, följde henne hem, snart var de ett par. Vänskapen växte sig starkare, kärleken kom. Bröllopsprat tog vid. Föräldrarna log, men godkände.
När Niklas kommer hem från lumpen får ni prata om det på riktigt.
De började till och med samla på grejer.
Men sen träffade Emelie Andreas bara av en slump. Plötsligt stod han där, mitt i livet, och allting förändrades.
Det var en varm majdag. Emelie var på väg hem från stan. Niklas kunde inte följa med den dagen han hjälpte sin pappa. Från busshållplatsen var det bara någon kilometer hem.
Plötsligt small det till! Åskan gick, himlen delades. Regnet vräkte ner. Emelie stod mitt på grusvägen, ingenstans att ta skydd, bara åkrar omkring. Hon slet av sig sandalerna och höll väskan över huvudet, började springa.
Då hörde hon en bil tuta bakom sig. Andreas hoppade ur, ropade:
Jag har tutat och tutat! Kom nu, du blir ju dyngsur!
Han tog av sig tröjan, räckte henne en torr hoodie från baksätet.
Ta på dig, inget att vara rädd för. Jag är också från trakten. Du känner väl igen mig? Andreas, du vet Klangs pojk.
De satt och småpratade medan regnet vräkte ner. Andreas jobbade på bondgården med sin far, mamman dog när han gick i sjuan. Skolan blev aldrig av, men jobbet var kvar.
När bilen nådde Emelies hus log han, ett varmt farväl. De hade pratat som om de känt varandra hela livet.
Med Niklas kändes det aldrig så. Han gjorde henne inte varm, inte lycklig. Till sist hade Emelie mod nog att säga:
Vi måste göra slut, Niklas. Du ska in i lumpen, jag pluggar vidare. Blir det oss igen, då blir det det.
Va?! Vem ska då vänta på mig?
Jag är ledsen…
Efter det dröjde det inte länge innan Niklas föräldrar kom till huset för att skrika ur sig. Emelie lämnade gårdsplanen, tog skogsvägen. Gick länge, grät. Vid landsvägen hörde hon någon ropa:
Emelie!
Andreas vinkade från sin bil.
Jag ser att du är ledsen. Hoppa in, så slipper du gå.
Nej, tack. Det är bråk hemma…
Vad hände?
Gjorde slut med Niklas… Tänker bara på dig hela tiden.
Jag vet precis. Jag har känt så ända sedan regnet.
Då kramades de för första gången. Allt kändes rätt.
Dagarna efter möttes de i smyg på sitt gömställe, varje chans de kunde. Men någon såg dem och skvallrade till Niklas.
Det slutade illa: slagsmål vid ån mellan Niklas och Andreas. Folk stod chockade och såg hur det hela urartade. Andreas halkade, föll ner i vattnet…
Andreas pappa hann precis hoppa i efter honom. Ambulanser och blåljus mycket blev suddigt. Emelie stod vid åkanten och kunde inte förstå vad som just hänt.
Så det är så här det slutar? skrek Niklas mamma åt Emelie. Först förlorar jag ett barn, sen ska mitt också bort?
Emelie sprang hem, packade snabbt ner några saker och satte sig i första bästa buss till staden…
Nu, tillbaka i huset på landet med Inga, är det kväll när de kommer in i värmen. Snön ligger mjukt utanför.
Benen värker inför oväder, suckar Inga och sätter sig på pallen och tar av skorna.
Jag kan hjälpa dig, säger Emelie försiktigt.
Nej, annars blir jag bara lat. Du, när är det dags?
I februari.
Jaha, snart då Är det Andreas barn?
Ja. Jag är säker.
Dåså. Nu bäddar jag till dig, så ser vi vad vi kan göra i morgon.
Det lilla huset luktar hemtrevligt, av nybakta bullar och vedeldning. Några gånger har Emelie fått bullar av Andreas som hans mormor bakat.
Hon kan inte sova förrän katten hoppar upp i sängen och kryper tätt intill magen. Först försöker hon flytta på honom, men katten vägrar och Emelie ger upp, somnar äntligen.
Emelie vaknar av doften från nyjäst deg.
Vill du ha bullar med sylt eller kål? ropar Inga från köket.
Sylt, svarar Emelie och håller sig om magen.
Andreas har aldrig sagt vad hans flickvän heter… Men nu vet jag. Jag heter Inga, förresten. Mormor Inga.
Tror du det blir en flicka? frågar Emelie.
Hjärtat säger mig så.
En vecka senare börjar förlossningen. Tidigt på morgonen åker de in till Skövde sjukhus. Vid lunchtid föds en dotter.
Tack, Emelie, säger Inga med nyfödda flickan i famnen.
För vad?
För sanningen. Det här är Andreas dotter, ingen tvekan. Jag kände igen det där lilla tån direkt. Han kommer att bli glad.
Vem då? Lever han? Tårarna rinner på Emelie.
Klart han lever, min flicka, svag men vid liv. Han är hemma igen. Vila du nu, besök honom sen.
Emelie kan inte sluta gråta av glädje.
Några dagar senare är Emelie hemma i byn igen, nu med lilla Katja. Inga möter henne vid grinden tillsammans med Andreas pappa.
Så, Katarina Andreasdotter det klingar här i Västergötland!
Pappan ser på flickan, släpper ut ett hjärtligt leende.
Det var på tiden, säger han. Och titta på tån igen!
Tack, Emelie. För att du gav oss vår flicka.
Mina föräldrar undrar när de får komma, säger Inga.
Senare. Inte just nu.
De går alla in i huset. Emelie ser Andreas ligga på sängen vid fönstret, blek men leende, telefonen i handen.
Andreas, viskar Emelie.
Han öppnar armarna, de famnar varandra under tårar av glädje.
Titta, pappa! Din dotter.
Va? Vår dotter? Vad heter hon?
Katarina Andreasdotter. Passar det?
Inga och Andreas pappa lämnar rummet åt dem. Emelie sätter sig bredvid sin kärlek, känner hur livet äntligen sakta hittar hem.
Jag visste inte att du levde Ingen berättade något. Men nu går jag aldrig igen.
Bli kvar. Jag är lycklig nu du, jag och lilla Katja…
Följ oss gärna för fler berättelser och lämna gärna en kommentar eller en tumme upp.
