Jag är 67 år gammal. Hela mitt liv har gått i samma takt, som ett envist spårvagnsspår över Södermalm. Fyrtiotvå år på banken samma skrivbord, samma noppiga kontorsstol, samma utsikt mot samma grå gård. Gick i pension. Aldrig varit gift. Inga barn. Bor ensam i samma lägenhet på Upplandsgatan som jag hyrde när jag var 28.
Folk har alltid frågat mig:
När ska du gifta dig, Torborg?
Blir du inte ensam ibland?
Vad gör du när du blir gammal?
Jag gav ständigt samma svar:
Någon gång, när den rätta dyker upp.
När jag får mer tid.
När jag sparat tillräckligt med kronor.
När
Alltid detta när.
När jag gick i pension tänkte jag: nu ska jag resa, lära mig nya saker, börja leva på riktigt.
Men dagarna smälte ihop: vakna, gröt och kaffe, Dagens Nyheter, systembolaget, hem igen, Rapport på TV:n och sen sova.
För tre månader sedan blev jag skrämd av hälsan inget stort, men läkaren sa allvarligt:
Det ser bra ut, men du är 67 nu, Torborg. Du måste röra på dig, gå ut, träffa folk.
Ut vart då?
Och med vem?
Förra veckan gick jag förbi Vasaparken. Jag hade aldrig klivit in, bara gått förbi. Då såg jag en man, jämbördig i ålder, som satte färg på en målarduk. Jag gick närmare.
Han målade björkar, dammen, några skrattande änder. Det var långt ifrån perfekt men ändå vackert.
Tycker du den är fin? frågade han utan att vända sig om.
Ja, du målar bra.
Nej, skrattade han. Jag håller på att lära mig. Började för ett år sen. Men jag blir glad av det.
Du började måla vid sextioåtta? utbrast jag.
Vid 68, ja. Hela livet har jag sagt att jag önskade att jag kunde måla. En dag tänkte jag: varför väntar jag? 68 år har redan gått i nån gång. Resten vill jag inte tappa.
En hel vecka snurrade de orden runt som dimma i huvudet.
Igår vaknade jag och såg på mig själv i spegeln. En kvinna på 67 som i fyrtio år väntat på att livet ska börja, väntat på rätt tillfälle, på sällskap, på ja, vem vet vad.
Igår gick jag in i en liten musikaffär vid Hötorget och köpte en gitarr. Jag har alltid velat spela. Alltid sagt någon gång.
Anmälde mig också till en kurs i italienska. Jag har alltid drömt om att besöka Italien, men tänkt: vad är poängen när man reser ensam?
Jag bokade också en flygbiljett till Rom. Om fyra månader. Själv. Och det känns helt rätt.
I eftermiddags övade jag skalor på gitarren över en timme. Fingrarna ville inte lyda, jag lät fasansfull. Men jag skrattade högt för mig själv inne i köket, mitt i oväsendet.
Och då förstod jag något: I 67 år har jag väntat på någon annans godkännande eller på rätt omständigheter för att verkligen börja leva. Väntat på en perfekt vän, en magisk stund, och rätt sorts väder ute.
Men ingen kommer och knackar på och säger: Nu får du vara lycklig, Torborg.
Jag är 67. Kanske har jag tio, kanske tjugo år kvar, kanske färre. Men de här åren dem ska jag leva. Jag ska spela uselt på gitarr. Jag ska prata bedrövlig italienska. Jag ska måla tavlor som aldrig kommer hänga på Nationalmuseum. Jag ska resa ensam och säkert gå vilse bland gamla gränder.
Och det får vara fantastiskt.
För när allt är slut vill jag inte minnas allt jag aldrig gjorde, medan jag väntade på det perfekta. Jag vill minnas att jag försökte. Att jag levde. Att jag var lycklig på mitt eget vis.
Du behöver inte någon vid din sida för att börja leva.
Du behöver inte vara ung.
Du behöver inte vara skicklig på något för att njuta av det.
Det enda som krävs är att du bestämmer att idag är dagen.
