Jag började irritera min egen man?
I åtta år gick allt förträffligt, men under det nionde året började allt irritera min man mest av allt, jag själv.
Han kom hem sent, åt middag under tystnader, mumlade något ohörbart, öppnade laptopen och satt uppe halva natten och spelade skjutspel. Om han ens tittade på mig, gjorde han det som om jag var orsaken till att han hade konstant och smärtsam karies från topp till tå. Han meddelade allt oftare, helt torrt, att han skulle sova över hos sin mamma ikväll.
En kväll orkade jag inte mer och ringde svärmor:
Inga-Britt, är Anders hos dig nu?
Hon svarade med ljuv sarkasm:
En bra hustru, Annicka, vet alltid var mannen är.
Jag gick och köpte en bok, Så behåller du din man, och råkade förklara för kassörskan att den var till en väninna. Flickan såg på mig med en blick av avsmak och medlidande.
Sedan insåg jag att det var något konstigt med boken. Hur många män måste man ha för att samla nog med erfarenheter för att skriva en hel bok om att behålla dem? Och varifrån får man nya män att behålla, om de gamla redan är kvar?
Hundrafemtio sidor goda råd skapa hemtrevnad, använd sensuella underkläder, intressera dig för mannens liv. Jag lärde mig till och med att baka vetebröd, men hemtrevnad lockade honom ändå inte hemåt. Kanske hade jag behövt baka i spetsunderkläder. Eller knacka på svärmors dörr klädd så, dit min man enligt legenden försvann.
Försöket att dela makens intressen gick heller inget vidare: jag klarade på första försöket en bana i spelet som han försökt bemästra i en vecka. Det gjorde inte direkt vår relation varmare.
Jag skulle köpa vinterskor, men kom istället hem med en tjock valp för samma pengar. Jag såg på honom och förstod att jag drömt om en hund hela mitt liv inte någon liten knähund, utan en rejäl, riktig hund.
Kvinnan som sålde den sade:
Kan du något om hundar, flicka lilla? Nej? Nå, då är det här en golden retriever.
Och när jag påpekade att valpen inte såg särskilt gyllene ut, svarade hon överlägset:
Han blir gyllene. Väldigt populär ras, föräldrarna är mästare, han blir en riktig skönhet! Och jag har alla papper. Säljer nästan gratis.
Och så sa hon ett pris.
Jag hade inte allt med mig, men den godhjärtade uppfödaren nöjde sig med det jag hade.
Någon måste ju bli glad när man kommer hem. Ett par skor viftar ju inte på svansen eller hämtar tofflor i munnen.
Min man, som just denna kväll lagt till i hemmets hamn, frågade:
Vad är DET där?!
En golden retriever, stamtavla och allt, sade jag, inte dyrt heller, här är papper på det.
I papperna stod det dock alapaha blue blood bulldog. Och uppfödarens nummer gick till en byggfirma, där samtal om retrievers och bulldoggar möttes av svordomar.
Använder du ögonen till nåt? Var finns det här ens en retriever eller bulldogg? Vad gav du för honom? Hur mycket?! Har du inga vett kvar alls!?
Valpen uppskattade inte makens röst, morrade hotfullt, men fick i stället till en rejäl pöl på golvet.
Herregud, vem lever jag med! klagade maken och återgick till datorn med en blick som om han sköt på mig och inte på monster i ett spel.
Nästa morgon visade sig valpen ha klarat sig fint; under natten massakrerade han makens sneakers och tuggade på hans finskor.
Då brast det.
Allt med mig var nu fruktansvärt och outhärdligt: mitt ansikte, mina kläder, själ och tankar. Och dessutom tjänade jag dubbelt så mycket som min man. För att förödmjuka honom ännu mer. Och barn det hade jag inte.
Men Anders, det var ju du som inte ville ha barn? försökte jag försiktigt.
Vilka barn kan en idiot skaffa? Lika dumma som hon själv! Se dig i spegeln, vem skulle ens vilja ha dig?!
Valpen lyssnade, traskade fram på sina runda tassar och försökte nafsa min man i vristen.
Jag fick en klump i halsen över mina icke-existerande barn och såg bara på när han började packa.
Tretti år gammal. Livet slut. Ingenting fanns kvar.
Det fanns ingen mening att leva vidare, men en valp förstår sig inte på sånt. Där låg han och tuggade på min strumpa och såg så bedrövad ut, som en hungrig, sorgsen liten hund. Han brydde sig inte om mina sorger eller självmordstankar. Han ville ha mat, vatten, någon som berättade hur fin han var och kliade hans mage.
Valpen, som jag döpte till Sigge, växte som jäst, men blev aldrig någon beskyddare trots sitt bastanta baskervilles-uttryck. Bitreflexer hade han inga, istället mötte han världen med slickar och kel.
Om kvällarna gick jag långa promenader med honom. I december, när snöblandat regn gjorde marken blöt, grävdes hål på gården. I en av dessa hål föll Sigge. Han pep olyckligt, och i panik hoppade jag efter. Lyckligtvis bröt jag inte benen. Gropen var ordentligt grävd, djup och lerig, och klockan närmade sig midnatt mobilen hade jag glömt hemma.
Först skämdes jag att ropa på hjälp, men efter flera misslyckade försök att ta mig upp vrålade jag HJÄLP! för full hals. Till slut dök två unga, gotiska killar upp under en lyckstolpe de såg nästan dödliga ut i det svaga ljuset. De utförde inget offer eller så, utan ringde räddningstjänsten och väntade skrattande där uppe.
Sigge blev först uppdragen ur gropen och lyckades på rekordtid slicka alla, inklusive gotarna. Sedan drog de upp mig, så nedkyld att skammen var som bortblåst.
Den arge räddningsledaren beskrev med saftiga uttryck den dumma hunden, enfaldiga mig, lata fastighetsskötare och okunniga arbetare. Regeringen fick sig en släng den med. Sigge, som knappast hört sådana ord, studsade glatt runt ledaren och lyckades ge honom en blöt slick på näsan och knäcka till den med sin skalle.
Resultatet, vid ett på natten: smutsige, men lycklige Sigge; genomlerig, darrande jag; räddare och gotare fulla av lera samt en blodig chef.
Ni borde uppfostra monstret, sade han till mig.
Jag försöker, men ni vet, han är svårfostrad.
Precis som jag, sa en av gotarna till den andre och brast ut i ett fnitter som inte passade stilen.
Jag bor i porten där, vill ni komma in och tvätta er? sade jag, hackande av köld.
Gå på du, sade räddarna till chefen, du ser ju ut som Hannibal Lecter!
Måste man kanske gräva en egen grop om man vill bli gift, innan kommunfolket rör på sig, annars blir man ensam livet ut, konstaterade min vän senare.
P.S. Mina barn är inga underbarn. Vanliga, roliga och kloka både Ellinor och Lova. När Signe gick i ettan skulle de berätta om sina familjer.
Vår pappa räddar världen! Och vår mamma jobbar med datorer! utropade Ellinor stolt.
Och tystlåtna Lova lade till:
Och vår hund kan titta på TV!
Har jag blivit min egen mans irritationsmoment..? I åtta år var allt toppen, men på det nionde bör…
