Jag säger det en sista gång: om du inte byter festlokal, så vägrar jag gifta mig med dig! Det var bara två veckor kvar till bröllopet och Elsa höll nervöst inbjudningskorten i handen utan att våga skriva under dem.
Men vad har flugit i dig nu igen, Elsa? frågade hennes fästman Oskar oroligt.
Jag har en riktigt dålig känsla, svarade hon.
Det är väl inte så konstigt, log Oskar, man gifter sig ju inte varje dag. Klart du är nervös, men det går över. Allt ordnar sig, jag lovar!
Hur kan du lova mig något du faktiskt inte har en aning om? Kan du inte bara lyssna på mig för en gångs skull? Hur ska vi leva ihop om du redan nu aldrig möter mig halvvägs?
Vi är ju inte direkt rika, älskling, sa Oskar lite sårat. Jag har redan bokat lokalen och maten, lagt ut halva summan i förskott. Om vi bryter avtalet förlorar vi allt. Ska vi verkligen kasta bort 30 000 kronor?
Pengarna är inte det värsta, Oskar. Snälla, lita på mig.
Nej, nu får det vara nog med sånt här strunt. Det är faktiskt orimligt. Om vi gör om allt det här, så blir det inget bröllopsresa till Paris heller. Kan du bara förklara vad det är som händer?
Okej, lyssna nu. Och säg inte att sånt inte händer, bara för att du inte tror på det själv.
Okej, jag lovar, sa Oskar.
På jobbet har vi fått en ny, rätt märklig kollega, Gunilla. Hon är väldigt tystlåten, alltid klädd i svart, pratar knappt med någon. För några dagar sen kom hon fram till mig och sa: “Hälsningar från mormor Thyra till dig.
Va? sa jag, helt perplex, mormor Thyra gick ju bort för tre år sen.
Vill du höra vad hon vill varna dig för? frågade Gunilla. Jag berättar efter jobbet, sa hon. Och det gjorde hon.
Allt började med att det byggdes en ny festlokal här i Uppsala. Min morbror Henrik var med och byggde, och då fick han idén att ha sitt bröllop där med sin fästmö, Johanna, som växte upp på landet och aldrig varit på restaurang förut. Hon ville slå på stort för att överraska släkten.
På själva bröllopsdagen strålade Johanna i sin vita klänning och slöja. Också Henrik såg ut som världens snyggaste brudgum. Efter vigseln körde kortegen och bussen med gäster dit. Alla var imponerade av den pampiga lokalen utom en gammal dam som skakade på huvudet, tittade på de plastblommor som prydde lokalen och mumlade: Aldrig sett nåt sånt plastblommor på ett bröllop, det bådar inte gott
Fast ingen tog henne på allvar, på den tiden var allt gjort av plast ändå, typ gardiner, dukar, tallrikar det var ju trendigt på 70-talet. Gästerna hade ändå med sig riktiga blommor och ställde buketterna på brudparets bord. Mitt i festen skulle Henrik och Johanna dansa sin första vals. När de kom tillbaka till bordet hade Johannas bukett vissnat helt och hållet.
Personalen bytte ut den och festen fortsatte. Men snart började Johanna må illa, svimma nästan. Då öppnade de fönstren, tänkte att det bara var varmt i lokalen. Men hon blev bara sämre. Strax började folk viska: Hon är väl gravid Det ordnar sig, värre hade det varit om hon var sjuk, fortsatte en annan gäst att skämta.
Någon sa att de sett ett blodfläck på Johannas klänning, men när de tittade efter fanns inget där. Rykten spred sig om att en svartklädd, okänd kvinna stått i dörren. De letade efter henne, men ingen hittade något spår.
Den natten blev ren katastrof för Johanna och Henrik. Istället för en lycklig första natt kunde ingen av dem sova eftersom de båda var säkra på att någon annan var i rummet. De hörde steg och viskningar, och Henrik tyckte hela tiden att någon stirrade rakt på honom.
Dagen därpå var båda helt skrämda. Förut åkte man knappast på smekmånad efter bröllop, och Henrik gick tillbaka till jobbet redan på måndagen, men veckan hann knappt ta slut innan han dog i en trafikolycka. Han körde av en rak landsväg, trots att vädret var fint och han var en erfaren chaufför. Ingen begrep varför.
Johanna blev förkrossad och tynade bort. Några månader senare försvann hon spårlöst. Man sökte efter henne, men hon återfanns aldrig.
Det där lät som en skröna, sa Oskar. Men vad har det med oss att göra?
Allt! snyftade Elsa. För den där festen, den var i just den lokalen du har bokat!
Ja men, kom igen nu, vad har vi med det att göra? Folk har väl både tur och otur
Det sägs att lokalen är byggd ovanpå en gammal kyrkogård, exakt ovanpå graven till en brud som dog ung och tog sitt liv när hon hittade sin make med en annan kvinna, bara några dagar efter sitt bröllop. Förstår du nu?
Nej, jag tror inte på sånt där.
Hennes rastlösa ande sägs hämnas: först tar hon brudgummen, sen efter ett år försvinner bruden… Någon gång måste den där oturen slå till igen. Tänk om det nu är vår tur? Jag fick ju till och med en varning från mormor från andra sidan!
Jag tror inte på förbannelser, svarade Oskar irriterat. Om du inte vill gifta dig, så kanske jag frågar Sara istället. (Sara var Elsas väninna.) Skriv på inbjudningarna nu, annars så… jag menar det.
Efter lite mer tvekan bestämde sig Elsa för att ställa in bröllopet. Oskars hot om att gifta sig med hennes väninna fick henne bara att känna sig ännu sämre.
Och mycket riktigt, Oskar gjorde slag i saken, och Sara som visade sig vara en riktig förrädare tackade ja. Bara några dagar senare slogs Oskars motorcykel sönder när bromsarna la av och han omkom.
Elsa blev förskräckt för Saras skull, även om hon aldrig riktigt kunde förlåta henne. Nästa dag skulle hon prata med Gunilla för att fråga hur hon kunde hjälpa sin före detta vän, eftersom om ett år kanske det var Saras tur. Men Gunilla hade redan sagt upp sig. Hon bodde inte heller kvar på adressen som stod på anställningspappren.
Det sägs att alla de där hemska sakerna faktiskt hände i Uppsala på 1970-talet, även om det inte finns några bevis eller tidningsartiklar om det. Då var sånt inget man snackade högt om. Men de som bott här länge känner till historienMen varje gång Elsa passerade den där lokalen, särskilt om kvällen när lamporna var släckta och skuggorna drog genom de höga fönstren, kunde hon nästan känna att någon stod där inne och såg på henne. Hon hoppades innerligt att förbannelsen skulle brytas nu, när kärleken förvandlats till sorg innan brudklänningen ens tagits ur sin påse.
Månaderna gick, och sakta började Elsas liv ta en ny vändning. Men ibland, sent om natten, drömde hon om en kvinna i vitt som stod vid en blomstrad grav, och en röst som viskade:
Du lyssnade. Du valde livet.
Och så, när hon nästa sommar satt bland mjuka syrener i sin mormors trädgård, med vinden lätt lekande i håret, visste Elsa att vissa historier aldrig syns i tidningen men ändå lämnar avtryck i staden, i människorna, och i dem som vågar lyssna på varningen bakom viskningarna.
Där och då, bland doften av riktiga blommor, kände hon det tydligt: ibland är det modigare att säga nej än ja och friheten kunde smaka lika sött som vilken bröllopstårta som helst.
