Idag gick jag genom Gamla Enköping med några kassar fulla av varor, pratade glatt med grannkvinnan Ingrid. När vi närmade oss mitt hus såg jag en lyxig Volvo stå parkerad vid grinden, och jag kunde knappt dölja stoltheten:
Oj, det verkar som om min blivande svärson har dykt upp redan på morgonen!
Ingrid sneglade på bilen och hennes blick blev genast lite vassare:
Kallar du honom redan svärson? Nåväl Men han har ju inte friat till Lovisa än. Vem vet egentligen vem han är? Kanske en bedragare eller till och med kriminell?
Jag viftade avfärdande på handen och snörpte på munnen:
Dravel. Han är en fin man och har goda avsikter gentemot vår Lovisa. Nu har jag inte tid måste hinna hem och brygga kaffe till gästen, och jag har precis köpt fina chokladpraliner till fikat.
Med matkassarna i famnen skyndade jag mig nästan springande hem. Ingrid stod kvar och såg misstänksam ut där bakom min rygg.
Så det var därför hon köpte dyraste salamin, och finaste pralinasken, tänkte hon nog för sig själv. Hon vill fjäska in sig hos gästen i hopp om att dottern ska bli bortgift.
***
Hemma möttes jag av en glad överraskning Lovisa satt redan på köksstolen, med gästen bredvid sig. Han lutade sig fram, såg min dotter djupt i ögonen. När jag gjorde entré rätade han genast lite på sig och steg åt sidan. De hade ju suttit där och sökt varandras blickar!
Han var artig som alltid, och hade med sig en bukett tulpaner, en ask fin choklad och en parfymflaska till Lovisa.
Han bugade sig nästan för mig. Själv kunde jag inte slita ögonen från honom:
O, Lovisa, vilken stilig karl han är! Lite gråa hårstrån vid tinningarna, men det gör honom bara mer intressant. Han är verkligen som en äkta herrgårdsägare! Senare, när vi var ensamma, berättade jag detta för Lovisa med nästan barnslig förtjusning.
Lovisa log världsvant mot mig:
Han är faktiskt lite av en aristokrat, mamma.
Men varför kom han idag hade han presenter och blommor för att fria? frågade jag, fortfarande hoppfull.
Lovisa tappade genast leendet och ansiktet mörknade:
Nej, mamma. Han friade inte. Han ville bara bjuda ut mig på teater i Uppsala.
Det drog åt i magen. Jag försökte dölja min oro:
Aha Bjuda ut dig säger du Ja, de där stadsborna vet hur man roar sig. Först springer de på stan med damer, sedan kommer de ut på landet och söker nya äventyr!
Gå på teater Du har nog lyckats fånga en riktig Casanova. Och nu har han rest hit två månader i sträck utan att andas ett ord om att gifta sig!
Mamma
Jag menar bara: du är ju trettio, och han är snart fyrtio! Vad väntar ni på? Om han nu ändå inte tänker gifta sig så kunde han väl lämna dig i fred!
Mamma, låt oss sköta det här själva!
Nu är det JAG som talar, och du lyssnar, Lovisa! sade jag strängt. Gick sedan ilsket fram och tog korvbiten ur hennes hand.
Lägg tillbaka, du borde tänka på figuren! Korven är dyr, han kommer säkert igen imorgon och vill ha fika, och då behöver vi den.
Lovisa såg på mig med sina djupa blå ögon och frågade lågmält:
Varför blir du så arg, mamma? Vad är fel?
Jag gömde korven i kylen, och började stöka med porslinet.
Svor över hur rädd jag blivit: Han kommer hit, går här inför hela kvarteret, men till slut kanske han bara sticker sin väg och Lovisa blir kvar här, ensam och kallad gammal ungmö.
Och ingen annan kommer våga komma på frieribesök efter den där aristokraten.
Oroa dig inte, mamma, sade Lovisa och log. Han går ingenstans. Det fattar du väl.
***
En vecka senare stod jag och packade Lovisas kappsäck, tårarna rann. Jag trodde hon höll sig, men så var hon plötsligt gravid. När jag frågade hur, log hon lurigt:
Vi for ju ut till skogen och plockade blåbär, och han väntade på mig där vid stigen för att skjutsa mig hem. Han gillade mig från första stund, sa han.
Men var det där ute, eller? Berätta, så jag vet vad i din uppfostran som gick snett!
Lovisa satt och åt av min dyraste ost och korv och bara skrattade:
Det spelar ingen roll, mamma! Han ska ändå gifta sig med mig!
Alla släktingar ska bjudas till bröllopet, det kan du räkna med! snyftade jag. Oj, hur ska jag nånsin kunna släppa iväg dig till främmande stad du är det enda jag har.
Jag kommer och hälsar på dig ofta, mamma
Grannar bankade på dörren, hojtade:
Siv, har din dotter träffat en man och ska flytta, och du säger inget?
Hon reser iväg nu, försökte jag förklara samtidigt som jag plockade ihop grejer.
Oj, vi skulle haft med oss presenter! Du kunde ha sagt till i förväg.
Nej, det behövs inte, hon ska bara flytta till stan, med fästmannen.
Så roligt!
***
Så försvann min lilla flicka Lovisa. Hennes älskade tog henne och flyttlasset till Uppsala.
Hon ringde ibland och berättade om sitt fantastiskt fina boende hos Pontus det var fästmannens namn.
Månaderna gick. Först en månad, sen två, ett halvt år Plötsligt rusade Ingrid över från andra sidan gatan:
Jag såg Lovisa i Uppsala, gick där med barnvagn!
Med barnvagn!? utbrast jag så jag tappade andan.
Jag minns inte ens hur jag stressat på mig kappan och kastat mig på bussen till stan allting försvann i ett töcken.
Min dotter har fått en dotter, och jag visste inte ens om det! Döljer en så stor sak för sin egen mor!
Jag ringde henne direkt från stationen. Tur att det finns täckning i Uppsala vad man inte kan säga om vår lilla by.
Hon svarade inte direkt, det gjorde mig ännu mer upprörd.
Var är du? ropade jag till slut. Jag står på stationen, kom och hämta mig! Och förklara: Varför berättade du inte att du fött barn?!
Lovisa kom ensam i en taxi, höll blicken sänkt.
Förlåt, mamma, jag hann bara inte förklara. Jag fick en dotter, hon heter Vanja. Hon är väldigt lik dig
Vi bor i Pontus hus. Han har verkligen ett vackert hem!
Jahapp?
Jag såg strängt på henne.
Är du skamsen över mig, eller vad är det?
Lovisa blev förskräckt.
Nej, mamma, verkligen inte! Men det här är så knepigt. Pontus bor med sin mamma. Huset och bilen är hennes. Och hon bestämmer allt Hon låter honom inte gifta sig med mig!
***
Jag klev in genom dörren till huset alldeles säker på att nu skulle jag styra upp det hela.
Vad är det för slags mor, tänkte jag sonen kommer hem med sin gravida flickvän, men hon vägrar låta dem gifta sig!
Jag gick rakt igenom huset brydde mig varken om Ponuts eller Vanja och letade upp svärmor. Hon satt uppe på andra våningen vid flygeln och klinkade, så det dånade.
Jag harklade mig, men hon ignorerade mig. Då gick jag fram och slog igen locket.
Den högdragna kvinnan vid pianot såg bistert på mig.
Ursäkta, vad pågår? Och vem är du? sa hon iskallt.
Jag är Lovisas mamma! fräste jag. Och har ni ingen skam i kroppen alls, som sitter och spelar piano när barnbarnet vill sova?!
Men lilla Vanja har ju redan sovit klart, svarade hon syrligt. Sedan tillade hon: Och ibland kan man ju fråga sig vem som stör mest här i huset, eller hur?
Men om ett barn stör dig, kan du väl flytta ut, så den unga familjen får vara ifred?
Varför skulle jag flytta från mitt egna hem? frågade hon förnärmat.
Jo, för att ni stör!
JAG stör? Jag tvingar inte dem att bo kvar. Dörren finns där de kan gå när som helst.
Så du struntar i ditt barnbarn?
Hon såg kallt på mig.
Vad heter du nu igen? Siv? Ja, lyssna nu, Siv. Varför skulle jag bry mig om din dotter och hennes dotter när de har dig och Pontus? Jag har redan givit dem min dyrbaraste skatt: min son! Det räcker.
Om du vill, kan jag ringa rätt personer och få ut dig härifrån. Eller så blir det ni fyra som får packa väskan: du, din dotter, barnbarn och Pontus.
Pontus dök upp, i stressad panik efter att ha hört oss höja rösterna. Han drog mig åt sidan, viskade:
Du är nog trött efter resan, mamma Siv. Lovisa har gjort i ordning te åt dig i matsalen.
***
Te lugnar, det är jag övertygad om. Satt med tungan rätt i mun och mätte blicken mot den gamla matronan. Hon drack lugnt sitt te, smålog och kisade med rävlik blick.
Jag överlever dig enkelt, tänkte jag syrligt.
Pontus, som märkte min beslutsamhet, stirrade oroligt på oss. Under bordet nöp han Lovisa i benet och gav henne en menande blick: Förklara läget för din mor nu!
Lovisa förstod att något måste göras. Vi stängde in oss på Pontus arbetsrum, medan hans fru dundrade på pianot ovanför.
Mamma! Vi måste prata.
Om vad? utbrast jag. Har samtal med henne inte lett någon vart? Hon styr ju och drar med er som om ni är hennes tjänstefolk!
Hon är inte Pontus mamma sade Lovisa lågt. Det är hans fru, mamma! Hans första och enda.
Jag blev så paff att jag knappt kunde se på Lovisa.
Hur kan det vara? frågade jag.
Lovisa såg sorgset på mig.
Pontus är så rik för att han är gift. Han gifte sig med henne när hon var nästan femtio, för tjugo år sen. De har inga barn. Hon ville aldrig bli mamma.
Jag blinkade med ögonen, förbluffad. Här har de modernt hemmabibliotek, tunga sammetsgardiner, gyllene tapeter lyxigt som få! Allt är hennes.
Allt tillhör henne och i början förstod jag ingenting när jag flyttade in, och försökte slåss mot henne, som du. Då berättade Pontus sanningen.
Vilken typ! Och du varför vill du vara med honom?
Mamma, Pontus vill ha familj och barn hon vägrade. Till slut lät hon honom skaffa sig en älskarinna. Jag alltså. De lever bara som rumskamrater nu.
Nä, nu har jag hört nog, sade jag krasst. Packa, ta Vanja, vi reser hem till Enköping!
Lovisa lyfte hakan:
Det är min sak, mamma! Jag stannar här. Jag vill leva med Pontus. Kanske blir han änkling en dag och då gifter vi oss.
Tills dess lär hon göra livet surt för dig!
Låt henne, mamma. Det här är mitt beslut.
Ja, stanna du och låt folk trampa på dig. Jag åker hem. Klart!
***
Nu blev mina dagar långtråkiga och känslolösa, fyllda av skvaller från grannarna.
Så kom den dagen då jag inte stod ut längre, låste huset och reste tillbaka till Uppsala.
Jag smög utanför deras grindar och såg hur Vanja, nu större, sprang i trädgården mellan två små pudlar och ropade Mormor, mormor! men menade Pontus hustru.
Var det så här det skulle gå? tänkte jag avundsjukt. Jag är ju mormor!
Jag steg fram ur skuggorna och bultade på grinden.
***
De släppte in mig. Inte ens hon som äger huset bad mig gå. Hon konstaterade bara lakoniskt: Huset är stort, alla kan få plats.
Vi två bråkade inte mer. Men ibland skämtade vi syrligt, när vi rensade i trädgården eller lekte kurragömma med Vanja:
Så du kom till slut, Siv? Var du rädd att jag skulle vara dum mot din dotter? Det var rätt! Du måste skydda henne din dotter är en mes. Jag kan slänga ut henne när som helst.
Slår du dig på bröstet nu? Försök så får du se! Du är inte ens en självklar ledartyp, om jag ska vara ärlig
Va? Du är inte starkare än mig, även om du låtsas. Du kom ju till mig, inte tvärtom.
Ja, säg det du men jag flyttade in för att se till dig. Du ser skröplig ut, det dröjer nog inte förrän du hamnar i sängen.
Ha! Jag mår utmärkt. Jag har de bästa läkarna, bästa maten, inget barn, inga bekymmer varför tror du jag skulle smälla av först, Siv?
Sådär, det är livet. Jag förstod till slut släpp kontrollen över andras öden. Min dotters lycka är hennes, inte min. I Sverige är barnen fria att välja själva, även om det gör ont i hjärtat ibland.
