Kvinnors öden. Ljuba – Åh, Ljuba, jag ber dig vid både Gud och människor, ta min lilla Anders till dig, – snyftade Daria. – Mitt hjärta känner oro, något ont kan hända. Hellre ett avsked än att min pojke dör. Ljuba vände sig om och synade den spenslige Anders, som satt på bänken vid spisen och viftade barnsligt med sina smala ben. Förr bodde systrarna tillsammans, men åren gick och storasyster Daria gifte sig med Nikodemus och flyttade till hans gård i en avlägsen by. Yngsta systern Ljuba blev kvar med deras sjuka mor, som snart gick bort. Fadern dog i tuberkulos långt innan Daria gifte sig. Deras mor hade fostrat döttrarna väl. Godhjärtade, arbetsamma, alltid hjälpsamma vid motgångar. Även om Daria var äldst, var det alltid Ljuba som höll tyglarna hemma. Storasyster var mjuk som lera — lätt att forma efter andras vilja. Det var det Nikodemus föll för. De hade en fin familj. Mannen prisade ofta sin fru. Men Ljuba, till skillnad från sin syster, var ingen man skulle lura. Hon var stolt, sträng — men det gick inte att förneka att hon var vacker som få. De skickligaste ungkarlarna från trakten friade till henne, men ingen fick komma innanför dörrtröskeln. Så länge mor levde suckade hon: — Åh, min dotter, du fick din gammel-mormors temperament, men se till att du inte får hennes öde också. Blir du gammjänta kommer ingen vilja ha dig på ålderns höst. Ljuba lyssnade bara med ett leende. Hon ifrågasatte aldrig sin mors oro, respekterade åldern, men hade sina egna tankar om saken. Ljubas gammel-mormor var ingen vanlig kvinna. Levde utan man men fick ett barn – och ändå var hennes liv lyckligt. Hon hjälpte folk med örter och böner mot sjukdom och olycka, aldrig svart magi. Byborna fruktade henne, ty hon hade en vass tunga. Det arvet bar också Ljuba vidare. Inte bara lynnet – hon var duktig på örter, och kunde sådant som trollformler. Vad hon kallade på när hon hjälpte folk, det fick byborna fnissa om bäst de ville. Själv brydde hon sig inte. Hon gick stolt genom byn och visste sitt värde. Ingen blev nekad hjälp i nöd, och särskilt barn tog hon sig an. Lika mycket som folk fruktade henne, respekterade de också henne. – Jag förstår dig inte, Daria, – sa Ljuba, med blicken på Anders — vad är det som oroar dig? Ser du inte att pojken mår bra? Du verkar redan ha begravt honom. — Jag är så rädd, syster, – har du inte hört vad som händer i vår S:t Simons by? — sa Daria. — Nej, det har jag inte, – svarade Ljuba. — Barnen dör som flugor. De blir sjuka länge, och sedan tar Gud dem till sig. — Är det verkligen Gud? — höjde Ljuba ögonbrynen. — Jag vet inte, min kära. Bara de senaste åren har det varit som om en förbannelse vilar över byn. Finns knappt ett enda hem där inget barn har dött, – sa Daria och gjorde korstecknet. — Varför dör de då? Och varför har ingen bett mig om hjälp? — Vem vet? De leker, friska, men när tiden är inne tynar de bort, orken rinner av dom, och plötsligt är de döda. Och till dig kom vi inte – det är långt, och vi har egen kloka-gumman i byn, – svarade Daria naivt. — Hur länge har hon funnits där? — undrade Ljuba. — Ja, hon var där när jag flyttade till Nikodemus. — Och varför har du aldrig berättat om henne? — Det är inget att prata om. En vanlig gumma, botar lite till både folk och djur, men barnen – där hjälper varken örter eller viskningar. Och du har heller aldrig frågat. Nu kom det på tal. Så, tar du emot Anders som gäst ett tag? — Klart jag gör! — log Ljuba mot sin systerson. – Ett sådant litet under får gärna stanna hos mig, – sa hon och rufsade om i hans rågblonda hår. Daria pussade sonen på hjässan, korsade honom, och gick hem. — Nå, – sa Ljuba till pojken, – vill du följa med ut i trädgården så ska jag visa var rödstjärten gjort bo i vedtraven. Anders log stort och räckte fram handen. * — Här kommer gäster, – ropade Daria glädjestrålande när hon steg in hos sin syster. — Mamma kom! – tjoade Anders och rusade för att krama henne. Ett halvt år hade gått sedan Daria lämnat sonen hos Ljuba. Sen höst fördunklade himlen, gjorde den grå. Månadsvis kom hon på besök och varje gång föll tårar och kramar. — Åh älskling, vad jag har saknat dig! Pappa är ändå helt utom sig, frågar ständigt när jag tar hem dig igen. Ljuba kom in med förklädet i händerna, kramade sin syster. — Hur har ni det här då? – frågade Daria och såg ömt på sonen. — Bra, mamma! Moster Ljuba gav mig en kattunge, vill du se? — Ja då, vi har det bra, syster, – svarade Ljuba lugnt, – vad för ärende har du? — Ja, det är nog dags nu, Anders har varit här så länge att han snart kallar dig för mamman. Och Nikodemus trycker på, vill ha hem sin son. — Så du vill ta honom hem nu? – frågade Ljuba. – Hur är det i byn? — Måtte det inte bli värre, men sedan Anders varit hos dig har ingen dött. Anders rusade in, strålade med kattungen i famnen. — Jag döpte honom till Måns. Han är min vän nu! — Det var bra, det finns nog möss åt honom hemma, – sa mamman. – Vi tar honom med oss. Packa dina saker, älskling, så går vi hem. Medan Anders packade sjöng systrarna gamla visor. Daria suckade och frågade när Ljuba skulle gifta sig. — Lägg av, Dasha! Du låter som mamma. Det ordnar sig, förr eller senare hittar jag en man – men inte nu! Jag har ju min guldklimp till systerson, det räcker. Kom ihåg det Anders, saknar du mig så säg till mamma, jag blir alltid glad om du vill komma och hälsa på. De där månaderna hade Ljuba vant sig vid pojken och det syntes att hon motvilligt lät honom gå: hon saknade hans skratt och bus. — Men du Daria, – sa Ljuba, – ta väl hand om katten och låt honom inte fara illa. Han är min present till Anders. — När har jag gjort illa ett djur? – rynkade Daria pannan. – Guds varelser får alltid mjölk hos mig. — Ta det lugnt, – log systern, – det var bara en tanke. Korgen står i farstun, där kan Måns åka. Vägen till byn är lång, försök nå hem innan mörkret faller. Systrarna kramades, Ljuba korsade Anders och skickade iväg dem med Guds välsignelse. Livet rullade på; det blev vinter, dagarna var korta men kvällarna och nätterna långa och mörka. Snöfyllda drivor täckte vägarna. Det blev svårframkomligt, ofta gick det knappt att öppna grinden. Men Ljuba hittade alltid arbete ändå — någon kom med sjukt spädbarn, någon annan bad om örter åt sin gamle. Så gick dagarna. Strax började solen visa sig mer och mer, smälta bort vinterns välde. Bäckar porlade, fåglar kvittrade. Våren var på ingång! En dag stod Ljuba i grönsakslandet och arbetade, då hon hörde: ”Mjau!”. Hon vände sig – där stod Måns. — Vad gör du här? – utbrast Ljuba. – Har det hänt Anders något? Katten mjauade igen, gick fram och strök sig mot hennes ben. Hon tvekade inte, packade ihop det viktigaste, bad grannen Gullan titta till hönsen ifall hon inte kom tillbaka näst dag. — Vill stanna hos systern över natten, – förklarade hon för tanten, – du har koll, Gullan. Så gick Ljuba mot byn längs skogsstigen – fåglarna sjöng, vårdofter steg, men inombords var det oro. Snart skymtade husens tak. Hon sprang sista biten till Darias stuga. Knappt andfådd hann hon in förrän Daria utbrast: — Ljuba! Vilket elände! — Skrek hon och drog systern till sängkammaren. Där låg Anders som död: blå om läpparna, huden tunn som papper, han andades tungt. Bland Darias snyftningar fick Ljuba veta att pojken varit krasslig ända sedan jul men blivit riktigt sjuk först sista veckan. — Varför kom du inte till mig? — grälade Ljuba, medan hon lade handen på pojkens panna. — Jag vet inte, – snyftade Daria, – det var som om någon stängde vägen. När jag tänkte gå blev Anders sämre. Vi trodde först han fått en förkylning, han kom hem snöig och trött. Men sedan föll även jag sjuk. Med hallon och avkok blev det lite bättre, och först när han blev riktigt dålig tänkte jag gå till dig – men du ser ju själv vintern som varit! Snöstormar och drivor. Inte ens går att ta sig ut, än mindre genom skogen till dig. Jag gick till gumman Pelagia i byn. Hon gav örter, viskade över Anders, men inget hjälpte. Snart tänkte jag ändå gå till dig, och i morgon skulle jag gå – men så kom du själv. Och som toppen på eländet — Måns har försvunnit. När Anders är vid medvetande ropar han efter katten, men den är borta. Hjälp mig, syster! Om Anders dör, då kan jag lika gärna ta mitt eget liv! Daria grät, gungade av sorg med huvudet i händerna. — Oroa dig inte för katten – det är han som kallat hit mig. Och jag verkar varit i tid, – snäste Ljuba. Daria spärrade upp ögonen, sluta till och med gråta. — Hur då, katten ledde dig hit? — Så var det, – svarade Ljuba, tänkte en stund. — Säg, syster – har Anders fått eller ätit något främmande? — Så klart, det var ju jul och barnen gick runt och tiggde kakor och bröd i gårdarna. — Var han överallt? — Ja, men han berömde särskilt Pelagias kakor. Ljuba lät blicken vila på pojken, rynkade pannan. — Gå och hämta Pelagia, be henne viska över Anders en gång till. Säg inte att jag är här, jag vill se vad hon kan. Daria tvekade inte utan sprang iväg. Ljuba plockade under tiden fram två långa nålar ur sitt knyte och gömde sig i köket. Pelagia och Daria kom hem. Efter en stund försökte Pelagia gå men fastnade i dörrposten där Ljuba stuckit sina nålar korsvis. Så småningom blev hon fri men for ut genom dörren som en stormvind. — Den gamla spindeltanten, – muttrade Ljuba, – ska vi noga få stopp på! Hon flätade tre ljus, ställde dem vid pojkens säng, bad en bön och la sig själv som ett skyddande täcke över Anders. Det tog på hennes krafter. Daria hjälpte henne sedan till sängen, Ljuba somnade djupt men vaknade med förnyad kraft och pojken började återfå färg på kinderna. — Jag stannar några dagar, – sa Ljuba, — och ska tänka ut hur vi avslöjar er kloka-gumma. * — Åh, jag har det inte bra, mormor, – sa Ljuba och satt i Pelagias stuga. – Det river av svart ilska i mig… Hon kom dit för att avslöja hennes fula knep — hur hon dränerade barnens liv. Gumman skylde sig oskyldig, men till slut erbjöd hon Ljuba hjälp — men ville i betalning att Ljuba skulle dela ut begravningsbröd till barnen i sin by. Ljuba låtsades gå med på det och tog hem brödet, lade det på bordet framför Daria. — Se vad er kloka-gumma ger barnen! — Bröd, – sa Daria, – det är väl inget farligt? — Det där är begravningsbröd, förtrollat på döda själar. Hon har en pakt: ger ondskan oskyldiga barn för att själv få leva längre. Daria korsade sig och Ljuba sa: — Vi måste bli av med brödet och ge igen så hon får vad hon förtjänar. Ljuba smulade sönder brödet till hönsen och väntade. Nästa morgon kom Daria med nyheten att Pelagia setts förvandlad, grå och utmärglad. — Då träffade vi rätt, – skrattade Ljuba. – Djävlarna kom, men fick inget att äta, så de tog till slut sin egen värdinna. Daria började korsa sig ängsligt. — Jag blir rädd av allt du gör, syster – hon är ju ändå en människa. — Åh Daria, du är precis som vår mor, tyckte synd om all ondska! Men Ljuba gick nu till Pelagia och la sista besvärjelsen på en gammal lås, för att beröva henne all kraft. — Nu vet du vad som händer om du försöker ta liv igen, – sa hon strängt. — Nästa gång blir det aska av dig! *** Raskt gick det åt rätt håll hemma hos Daria och Anders blev frisk. Pelagia dog inom en månad. Nu blev Ljuba ensam klokgumma för flera byar – och gjorde bara gott. Hon vägrade ta till mörk konst för egen vinning. En man att dela livet med hittade hon aldrig – men det bekymrade henne inte. Den styrkan kräver ändå inte vem som helst. — Åh Ljuba, suckade storasyster, – kunde du inte släppa på stoltheten, då hade du fått både make och barn. — Utan stolthet överlever man inte ondska, Dasha! – log Ljuba och pussade sin älskade systerson på huvudet. Och så blev moster Ljuba med åren barnens bästis och skydd — och Anders, han besökte henne så ofta han kunde, med hjärtat fullt av barnslig kärlek…

Author Karlsson JohanReading 14 minViews 15

Kvinnornas öden. Tora

– Åh, Tora, av hela mitt hjärta ber jag dig, ta min lille Emil till dig ett tag, klagade Sigrid. Jag känner det i magen, något ont kan hända. Hellre ett avbrott än att mista min pojke för alltid.

Jag vände mig och såg på den spensliga Emil, som satt på bänken vid kakelugnen och viftade med sina smala ben, helt omedveten om våra bekymmer.

Det var länge sedan vi systrar bodde tillsammans. Åren gick och storasyster Sigrid gifte sig med Rune och flyttade till hans gård långt bort. Jag, den yngre, blev kvar hos vår sjuka mor, som gick bort strax därpå. Farsan dog i tuberkulos långt innan Sigrid hann gifta sig. Mor lärde oss mycket gott. Vi blev både flitiga och omtänksamma. Trots att Sigrid var äldre hade det alltid blivit jag, Tora, som styrt hemma. Sigrid var mjuk och formbar Rune föll för det direkt. De fick ett mycket lyckligt äktenskap. Rune kunde inte sluta prata om vilken fantastisk kvinna han fått.

Själv var jag raka motsatsen låt mig inte ens smaka på din hand, för jag hugger av den direkt! Jag var stolt och sträng, och det skulle tilläggas: slående vacker. Alla pojkar från trakten friade, men ingen dög. Jag skickade dem tillbaka. När mor levde, suckade hon alltid:

Kära dotter, du har ärvt gammelmormors lynne men akta så du inte får hennes öde. Du blir kvar ensam, vem vill ha dig när du blir gammal?

Jag brukade svara henne med ett leende. Ingen idé att diskutera, jag hade ändå mina egna tankar om det.

Min gammelmormor var ingen enkel kvinna. Hon levde ensam, men var lycklig ändå. Hon kurerade folk med örter och böner till svarta konster tog hon sig aldrig an. Folk var smått rädda för hennes humör men visste att hennes hjälp var god.

Det var hennes sätt jag ärvt. Och inte bara lynnet även kunskapen om läkeväxter och Botandet och vad jag än gjorde så talade folk om det. Vad de trodde, brydde jag mig inte om. Jag gick stolt i byn, visste vad jag var värd. Ingen nekades hjälp i nöd, allra minst barnen. Man fruktade mig lika mycket som man respekterade mig.

Jag förstår dig inte, Sigrid, sa jag och tittade på Emil, pojken är ju frisk som en nötkärna, varför ser du allt i mörker?

Jag är rädd, syster har du inte hört vad som händer i vår lilla Björkeryd? frågade Sigrid.

Nej, vadå?

Barnen dör av sjukdomar som flugor. De är sjuka länge innan de försvinner för alltid.

Tror du verkligen det är Guds vilja? frågade jag med höjd ögonbryn.

Jag vet inte, kära syster. Men det är något hemskt. Varje gård har mist ett barn nu i flera år, sa Sigrid och korstecknade sig.

Men varför har ingen bett mig om hjälp?

Förstår du inte? Barnen är friska till en början, men så blir de sämre och tynar bort. En efter en dör de. Till dig har ingen gått det är ju långt hit, och vi har en egen klok gumma, förklarade Sigrid enkelt.

Hur länge har ni haft henne?

Hon var redan där när jag flyttade till Rune.

Och du har inget sagt förrän nu?

Vad finns att berätta? Gammal tant som hjälper till. Hon hjälper alla, även korna, men för barnen biter inget.

Jaha, så vill du att Emil stannar hos mig ett tag?

Ja, blir det dig, Tora, vet jag att han är trygg, sa Sigrid. Jag drog handen genom Emils rufsiga blonda hår och log. Sigrid kysste sonen i håret, korstecknade honom och begav sig hemåt.

Kom nu, Emil, så ska vi se på rödhakens bo i vedboden! sa jag. Emil log stort och tog min hand.

***

Här kommer vi! utropade Sigrid glatt när hon öppnade dörren ett halvår senare.

Mamma! skrek Emil lyckligt och kastade sig om halsen på henne.

Hösten hade blivit sen och molnen låg tunga över byn. Sigrid kom på besök flera gånger varje månad och varje gång var det tårar och kramar.

Åh, älskade unge, jag har längtat så! Rune frågar varje dag när Emil ska komma hem, sa Sigrid medan hon kramade sin son. Jag kom ut ur köket, torkade händerna mot förklädet och kramade systern.

Hur har ni haft det? frågade Sigrid och såg ömt på Emil.

Bra, mamma! Tora gav mig en kattunge, vill du se? Emil störtade ut utan att vänta på svar.

Det är fint, syster, sa jag. Vad har fört dig hit idag?

Nu är det dags att ta hem Emil. All denna tid hos dig, han börjar kalla dig för mamma, skämtade Sigrid. Rune vill få hem honom.

Och hur är det i byn?

Allt är bra nu, tack och lov. Inget barn har dött medan Emil varit med dig, sa Sigrid nöjt. Emil kom inspringande med en kattunge i famnen.

Mamma, han heter Sigge nu! Han är min vän, sa Emil och ögonen strålade.

Fint det, det finns många möss i ladugården som väntar på honom, skrattade Sigrid. Vi tar honom med oss hem. Packa dina saker, Emil, vi ska gå.

Medan Emil städade ihop sina kläder, pratade vi systrar.

Sluta nu, Sigrid, sa jag med ett leende. Du tjatar som mamma: När tänker du skaffa familj, Tora? Det kommer när det kommer! Jag har ju Emil. Du är alltid välkommen hit, Emil, när du vill.

Vi kramades farväl allihop, jag korstecknade Emil innan jag släppte dem och önskade Guds lycka. Vintern började redan tränga sig på. Snön låg djup, grindarna var svåra att öppna på morgonen drivan gick till knäna. Men på landet finns alltid något att göra. Folk kom till mig med sjuka barn eller för örter åt äldre. Tiden gick och när solen visade sig lite mer började det porla i dikena våren var på väg.

En dag medan jag jobbade i trädgården hörde jag ett mjau bakom mig. Jag vände mig om det var Sigge.

Vad gör du här? Har det hänt Emil något? Sigge strök sig mot mina ben med sitt stora huvud. Jag tvekade inte, packade snabbt ihop det viktigaste, lämnade hönsen i grannens vård och gick mot Björkeryd. Fåglarna sjöng, våren doftade, men jag hade en oro i magen som fick stegen att snabba på.

När byn syntes mellan träden sprang jag sista biten mot Sigrids hus, stormade in och höll knappt på att få luft.

Tora! utropade Sigrid och kastade sig i min famn. Hon ledde mig in i sovrummet. Där låg Emil blek, läpparna blå och huden tunn som papper. Andningen var tung.

Mellan Sigrids snyftningar fick jag veta att Emil hade varit trött och svag sedan jul, men riktigt dålig bara den senaste veckan.

Och varför kom du inte till mig? röt jag och la handen mot Emils panna.

Jag försökte, men det var som om någon lade hinder i vägen. Varje gång jag skulle gå till dig, blev Emil sämre och jag stannade hemma. Jag trodde först han bara blivit förkyld från all lek i snön, men det blev värre. Så fort jag försökte gå ut sattes något emot mig, och sedan blev även jag sjuk själv. När jag äntligen försökte igen, var stormarna för vilda och snön för djup.

Jag hade varit hos Kloka Märta istället hon kom med örter, mumlade över Emil men det hjälpte inte. Och Sigge har varit borta; Emil vaknar ibland och frågar efter honom.

Oroa dig inte för katten, han hittade mig, sa jag. Han var klokare än du denna gång. Men har Emil ätit något konstigt hos andra?

Ja, barnen gick runt och sjöng vid jul, fick godsaker överallt. Särskilt gillade han bullarna hos Märta.

Jag rynkade pannan.

Hämta Märta hit, be henne säga något över Emil, men nämn inte att jag är här. Jag vill se vad hon kan göra.

Sigrid gick efter henne. Jag tog fram två långa nålar ur min lilla påse, gömde mig i köket och lät Märta hållas. När hon gick mot dörren, satte jag nålarna korslagda i dörrposten och gömde mig åter. Märta stelnade vid dörren, försökte gå men kunde inte. Hon jämrade sig, skyllde på yrsel och gick tillbaka. Sigrid följde henne in och jag drog ut nålarna.

Efter ett tag stormade Märta därifrån, Sigrid lämnade tillbaka hennes glömda sjal. När vi blev ensamma, satte jag mig bredvid Emil.

Den där gamla spindelhonan vet nog vad hon gjort, muttrade jag. Tysta böjde jag samman tre ljus, satte vid Emils huvudände och bad.

När Sigrid undrade vad jag gjorde, viskade jag:

Märta är orsaken till barnens död. Hon förlänger sitt liv genom att ta kraft från deras själar.

Sigrid höll för munnen av skräck. Jag bad henne lämna rummet, och när kvällen kom och krafterna nästan var helt borta, lade jag mig över Emil och gav honom min styrka. På morgonen vaknade jag till doften av bröd och mild sång. Sigrid berättade att Emil redan bett om frukost, lite färg tillbaka på kinderna. Jag sa att jag stannar några dagar för att tänka ut hur vi sätter stopp för Märta.

***

Nästa dag sökte jag upp Märta under förevändning att jag själv behövde hennes hjälp.

Sällan jag ger mig på svart magi, kära du, svarade Märta. Jag hjälper bara så gott jag kan.

Men hjälp mig då, bad jag. Betalar dig gör jag också. Men gör det i hemlighet.

Jag ser att vi är lika, fnissade Märta. Ge mig bara en liten tjänst. Ta med dessa minnesbullar och ge till barnen i din by.

Varför då? frågade jag.

Spelar ingen roll, suckade Märta och började lägga ut planen för att skada min påhittade rival. Låt oss ge henne en död själ.

Hon gav mig bullar, påstod att varje bit var laddad. Jag tog emot men gick raka vägen tillbaka till Sigrid.

Titta vad hon bjuder barnen på!

Det är bara bullar?

Nej, det är minnesbullar. Till minne av de döda, så när barnen äter tar hon deras livskraft.

Sigrid skrek till, tårarna rann.

Jag samlade ihop bullarna, smulade ner dem till hönsen. Morgonen därpå kom Sigrid tillbaka från brunnen med rykten:

Tora, Märta har blivit svart i ansiktet och ser gammal ut, säger grannarna.

Då gick det precis som jag ville, log jag. Deras andar vände sig mot henne.

Sigrid korsade sig förskräckt.

Ack, kära syster, mitt hjärta blöder för det du säger.

Du är då precis som mor, suckade jag. Du skulle kunna förbarma dig över djävulen själv.

Senare gick jag till Märta, tog med mig ett gammalt rostigt lås. Jag satte mig och läste en gammal ramsa:

Säger hon ord försvinner hon.
Gör hon gärningar till stoft ska hon bli.
Med lås ska jag stänga hennes kraft,
Så inget mer ont kan ske ur hennes hand.

På kvällen gick jag till hennes stuga.

Är du hemma, Märta? ropade jag och klev in.

Vem släpar hit elände? hördes det rossla.

Det är bara jag. Hur mår du?

Det är du! fräste hon. Tack vare dig pinade demonerna mig hela natten!

Tror du att du kan leka med andarna och gå fri? Skrattade jag. Den här gången är det slut, din livstid är ute!

Märta klamrade sig fast vid dörren, men såg låset hänga på handtaget och började skrika. Jag vände ryggen åt henne medan hennes raseri ljöd över gården. Men själv gick jag rakt därifrån, orubblig.

***

Efter två månader var Emil frisk. Märta dog en plågsam död. Folk sa att det var åldern men vi förstod bättre. Jag blev ensam klok gumma för hela trakten. Arbetet tog aldrig slut, men jag höll mig alltid på rätt sida om gott och ont. Kuren hjälpte både människor och djur. Någon man dök aldrig upp för mig kanske var det ingen som kunde stå ut med min styrka.

Åh Tora, suckade Sigrid ofta, du borde lägga ner din stolthet så kanske både man och barn skulle komma i ditt liv.

Utan stolthet klarar man inte att ta sig an mörka krafter, Sigrid, skrattade jag. Barn har jag ju redan Emil! Han sprang ofta över från byn, ibland stannade han flera dagar hos mig.

Och jag har lärt mig att det viktigaste är att lyssna på sin inre styrka och använda den för gott. Den rätta vägen är inte alltid den enkla, men den leder dit man är menad att gå.