En dag tog jag med en hemlös valp till jobbet… Det bara blev så. Jag hittade valpen fem minuter innan arbetsdagen började. Han var smutsig och såg inte mycket ut för världen – en äkta gatublandis. Jag gömde honom i hörnet av kontoret, men… valpen kröp envist fram och pep. Till slut såg alla mina kollegor honom. …och maskerna började falla kring mina fötter. Här är vår alltid hjälpsamma och pratglada sekreterare, Marina Viktorsdotter – ung och glad. Hennes snyggt sminkade ansikte förvreds av äckel när hon såg den smutsiga valpen: “Alexej Alexandersson! Är du inte rädd för smuts? Sådant dalt här inne…” Hennes färgstarka, vänliga mask sprack i bitar nära den glatt viftande lilla gatuhunden… Där är städerskan, Nina Vladimirovna. Alltid trött, vresig och sur på alla, en äldre kvinna. Plötsligt brast hennes rynkiga ansikte ut i ett leende: “Oj, vem har vi här med svansen i vädret?! Alexej Alexandersson, är det en besökare på jobbet eller privat?!” Vid mina fötter låg hennes hopknycklade arga mask, och jag såg ett vänligt och omtänksamt ansikte… Och så min kollega, Sergej Ivanovitch. Alltid hjälpsam, trevlig och skojfrisk. Han drar ett skämt och skrattar gärna åt dina. Men just den dagen kom han inte längre än till tröskeln. Med en plågad min sa han att hemlösa djur bara innebär smuts och sjukdomar… Vid min dörr låg den smutsiga, tunna masken av leende hyckleri… Men mest av alla förvånade mig min chef, Anatolij Sergejevitch… Han är alltid sträng, missnöjd och inte så lätt att prata med. Men han sa bara: “Jaha, Alexej Alexandersson… det verkar som om du behöver ta ledigt idag. Ta med dig den där lilla killen och gå hem… Det finns faktiskt viktigare saker än jobb ibland. Men snälla, släpp inte ut valpen igen… Det är ett levande väsen.” Han tog tyst av sig sin chefsmask, log lite osäkert mot oss och försvann ut genom dörren… …vid mina fötter låg alla de masker som människorna runt mig burit under alla år. Och plötsligt insåg jag hur lite jag egentligen visste om dem…

En gång hände det där typiskt oväntade jag släpade med mig en hemlös valp till jobbet. Hur gick det till? Jo, jag hittade honom fem minuter innan arbetsdagen drog igång, ute på trottoaren, fortfarande halvsovande och med pälsen full av stadssmul. Han var en liten obestämbar blandras, och såg ut som om någon glömt tvätta honom i minst ett halvår. Jag försökte gömma undan honom under mitt skrivbord på kontoret i Stockholm, men såklart envisades han med att krypa fram och gnälla hejvilt.

Inom tio minuter hade hela kontoret fått syn på honom.

Och det var som att folks välputsade fasader lossnade och trillade vid mina fötter.

Först ut var vår supersnälla och sociala sekreterare, Britta Linnéa. Hon är alltid ung i sinnet, glittrig och lagom pratglad. Men när hon fick syn på mitt lilla leriga fynd vred sig hennes noggrant målade läppar: “Men alltså, Oskar Gustavsson! Är du inte det minsta kräsen?! Nu har du väl ändå dragit in odjuren till jobbet…” Jepp, min bild av den glada, snälla Britta sprack där och då och smulorna föll inte långt ifrån valpens viftande svans.

Sen kom städerskan, Barbro Margareta. Evigt trött, småsur och med ständig kritik på tungan, hade kunnat vinna SM i grinighet. Men nu sken hon plötsligt upp som solen en midsommarnatt och sa: “Men åh herregud, vem är det som är så söt och lurvig här då? Oskar Gustavsson, har du tagit in honom på kundbesök eller är det här personligt?” Där låg, ihopknycklad på golvet, hennes sura gamla mask, och för första gången såg jag hennes varma, vänliga sida.

Så har vi min kollega, Lars Edvard. Han är alltid hjälpsam, skämtar och ler så brett att man tror han föddes med mungiporna vid öronen. Men den morgonen vägrade han ens ta ett steg in i mitt kontor. Med en min som om han just bitit i surströmming sa han: “Hemlösa djur är bara baciller och elände, Oskar…” Där låg hans solbrända mask av vänlighet, tunn och smutsig den rullade ut sig precis vid dörren.

Men det som verkligen golvade mig var hur min chef, Torbjörn Sigfridsson, reagerade. Vanligtvis barsk, aldrig riktigt nöjd och definitivt ingen som bjuder in till småprat, tittade han på valpen och sa bara: “Mja, Oskar Gustavsson… jag tror du tar ledigt resten av dagen. Ta den där ystra parveln under armen och gå hem. Vissa saker är faktiskt viktigare än fakturor. Men…släng inte ut valpen, hör du. Det är ju ändå en liten livskamrat.” Och så tog han av sig sin chefsmask, flinade lite snett och smet ut genom dörren.

Så där låg de. Maskerna. Från människor jag pratat med varje dag i åratal. Märkligt nog insåg jag just då hur lite jag faktiskt kände dem på riktigt. Och allt krävdes det var en skitig liten valp och lite svensk vardagskaos och förstås, ett par extra tvättomgångar hemma.