Hos moster Ragnhild gick porslinet i kras. För alltid.
Bröllopsporslin för tolv personer.
Adjö, gyllene kanter och stämplar “Made in Germany” på baksidan av varje del morbror Kalle ramlade ner från vinden tillsammans med kartongen.
Oj då, sa moster Ragnhild, nästan nyfiket.
Det är ju av porslin!
Som om porslin vore odödligt. Då insåg hon katastrofen ändå, sjönk ner i fåtöljen:
“Nils, ge mig Nitrolingual!”, ringde runt till hela släkten, till och med mig fastän jag var längst bort i Malmö, och sörjde sin ungdom som splittrats i tusen små skärvor:
Hans föräldrar gav oss den för tjugo år sedan. Vi rörde den aldrig, väntade på det där speciella tillfället, en porslins-, hjälp oss Gud, bröllopsdag.
Och vad blev det? Pappa dog, Kalle stukade vristen, jag har blodtryck som ett ånglok.
Och ingen märk väl! ingen har någonsin hunnit använda de där tallrikarna.
Vi är tokiga!
Jag blev fundersam.
Varför sparar vi servisdelar, smycken och starka känslor till någon högtidsdag?
Till vad skjuter vi de fina ljusen till en särskild afton, gömmer örhängen med briljanter i smyckeskrinet, daskar barnets händer när det vill ta en bit korv från bordet före maten, håller inne med mjuka ord tills det är Alla hjärtans dag?
Vad gör att just den här stunden är sämre än någon förväntad dröm?
Vad är det som säger att vi “hinner sen”?
Nästan alla samtal från brinnande tvillingtornen i New York fylldes av kärleksförklaringar.
Folk ringde de sina, lämnade meddelanden på mobilsvar.
“Jag. Älskar. Dig.” var det viktigaste att hinna säga innan tiden tog slut på jorden.
Verkligheten, enligt uppslagsverket, är det som faktiskt pågår, det lilla ögonblicket mellan då och sedan.
Vi ska inte gömma undan eller skjuta upp till vinden, inte spara tills någonting som ändå kanske aldrig kommer.
Det vi har, som ger glädje och värme, är för nuet.
Morgondagen finns inte. Bara i dag och det är lika unikt som nyårsafton eller Midsommarafton.
Så vi skyndar oss. Att försonas. Se Östersjöns vågor. Spela fotboll med sonen, krama dottern, ge mamma ännu en flaska Chanel No. 5 och säga att hon ska använda den alla dagar, inte bara på släktkalas.
Vi måste hinna. Läsa högt. Äta renstek eller silltårta, något vi aldrig provat. Se filmen vi älskar och glömma disken som väntar.
Köpa ett nytt porslin till moster Ragnhild och ordna en hejdundrande middag.
Och våga säga “Jag älskar dig” innan eftertexterna rullar.
Hos moster Ragnhild krossades finservisen – för alltid. Bröllopsservisen för tolv personer. Farväl, gyllene kanter och stämplar “Made in Germany” under varje del – farbror Kurt föll ner från vinden med hela kartongen. – Oj då! utbrast moster Ragnhild, plötsligt nyfiken. – Men den var ju av porslin! Som om porslin inte gick att ha sönder. När insikten om tragedin kom låg hon i fåtöljen och utropade: ”Nils, ge mig hjärtmedicinen!”, ringde alla – till och med mig, trots fjärrsamtal – och sörjde sin ungdom som splittrats i tusen bitar: – Vi fick den i bröllopspresent av mina föräldrar för tjugo år sedan. Vi har aldrig använt den, väntade på ett särskilt tillfälle, en porslins-, herregud, bröllopsdag. Och vad blev det? Pappa är borta, Kurt stukade foten, jag har högt blodtryck. Och ingen – märk väl – har någonsin ätit på de där tallrikarna. Idioter! Jag började fundera. Varför sparar vi finservisen, smyckena och de starkaste känslorna till speciella tillfällen? Varför sparar vi doftljusen till ”den speciella natten”, gömmer diamantörhängena längst in i smyckeskrinet, daskar till barnets hand när hen tidigt vill ta en korvskiva, och sparar de fina orden till Alla hjärtans dag? Vad gör den här dagen, detta ögonblick, sämre än det vi väntar på? Kommer det verkligen ”fortfarande att hinnas med”? Nästan alla samtal från de brinnande tvillingtornen i New York innehöll kärleksförklaringar. Folk ringde sina nära, lämnade meddelanden på telefonsvarare. ”Jag. Älskar. Dig.” – det visade sig vara det viktigaste man ville hinna säga på jorden. Verkligheten, enligt uppslagsverket, är ”det som existerar just nu”, det där ögonblicket mellan då och sen. Vi borde inte skjuta upp, gömma på vinden, spara till ”någon gång” sådant som kan ge njutning, glädje och ett leende här och nu. Det finns inget i morgon. Bara idag, som är lika unikt som nyårsafton eller vilken 8 mars som helst. Så skynda oss. Bli sams. Se havet. Leka med sonen, krama dottern, ge mamma en till flaska Chanel No 5 – så hon använder den varje dag, inte bara vid högtid. Man måste hinna. Läsa boken. Äta sjöborrsoppa eller ugnsgratinerad gräshoppa. Titta på favoritfilmen och glömma smutsdisken. Köpa en ny servis till moster Ragnhild och ordna en storslagen middag. Skynda att säga ”jag älskar dig” – innan eftertexterna börjar rulla.
