Eftermiddagsluren gav ingen lättnad, bara en seg känsla av oro och torr mun. Jag vaknar av en märklig, nästan fysisk tomhet i benen, som om någon ryckt bort värmedynan under täcket. Där nere brukade Gösta, min golden retriever, alltid sova och hans tunga, jämna andning vaggar mig bättre än alla sömnmedel i världen.
Nu är sängen tom, lakanet är kyligt och gör huden obehagligt kall.
Jag sätter mig upp, slänger benen mot parkettgolvet och darrar av draget som drar genom hela lägenheten. Hela hemmet är tyst, så där dämpat att det susar i öronen. Inget tikkande av klor mot golvet, inget suckande, inget skak av päls ingenting.
Gösta? viskar jag, och rösten låter främmande och sprucken.
Ingen kommer, och plötsligt känns lägenheten overkligt stor och hotfull, som om värmen och tryggheten sugits ut. Jag följer den långa hallen, låter handen glida över tapetens blommor för att hålla balansen. Hjärtat slår en hackig rytm mot strupen, pulsen dånar i tinningarna.
Vid köksbordet sitter Lovisa, min svärdotter, tjugosex år och stajlad som omslagsperson i Elle felfri hy, fixad frisyr och den där blicken som aldrig riktigt innehåller någon värme. Hon har ett glas med grön, trögflytande smoothie och sveper tummarna över telefonens skärm. Hon ler mot displayen med en triumferande lycka.
Lovisa, var är hunden? frågar jag, lutad mot dörrposten för att liksom dölja att benen skakar.
Hon lyfter långsamt blicken, ögonen kalla och slöa. Hon tar en liten klunk, lämnar ett grönt streck på överläppen och slickar bort det nonchalant.
Oj, Elin Margareta, du är vaken? säger hon med sötad tillgjorditet. Ja, Gösta… han var orolig. Pep, snurrade runt, krafsade på dörren så jag trodde han hade fått ont i magen.
Hon gör en gest, visar upp sitt illröda manikyr. När jag öppnade för att ta ut honom, hann jag knappt fästa kopplet så sprang han! Nästan så jag ramlade. Jag skrek “Gösta, stanna!”, men han bara drog iväg. Våren ni vet, dofter, instinkter. Han kommer nog inte hem. Finns en sägen: om en gammal hund lämnar hemmet av sig själv, då ska han dö utan att oroa sin familj.
Inuti snurrar en rostig, taggig nyckel som rispar mot revbenen.
Vilken vår, Lovisa? Det är november ute, säger jag tyst och känner fingrarna domna av kyla. Och han är kastrerad sedan fem år. Han är rädd för hissen, lämnar mig aldrig ens en meter på promenad.
Hon rycker på axlarna. Likgiltigheten får mig att må illa. Det är tydligt: mina känslor är betydelselösa för henne.
Han tröttnade väl på betong. Ville ut. Djur är djur, vad kan man göra?
Min blick fastnar på bilnycklarna på bordet, fast de egentligen hör hemma i hallen. På nyckelknippan hänger en mjuk vit kanin idag framstår den som det mest hotfulla föremålet i världen. Lovisa har inte bara öppnat dörren. Hon har kört ut mitt familjemedlem i skogen medan jag sov, utnyttjat mitt hjälplösa tillstånd.
Jag vänder mig om och går mot hallen, känner en kall beslutsamhet långsamt sprida sig. Om hon kört honom långt så hittar jag honom inte till fots, men jag vägrar se på när hon triumferar. Hon röjer undan hinder före sin avresa, städar bort problem.
De följande fyra timmarna blir en kladdig, kvävande mardröm. Jag letar i hela området, kikar under varje bil, ropar så hesheten river i halsen. Jag ringer grannar, telefonen glider ur skakiga händer och slår i asfalten. Lägger ut Göstas bild i lokalgruppen: “Bortsprungen golden, snäll och tillgiven, går fram till alla…”
Men ingen har sett honom. Ingen.
Hemkommen tar jag hjärtdroppar. Lukten av medicinen retar bara illamåendet. Lägenheten, köpt av min son Anders för oss, känns som ett slagfält där jag förlorat utan att ens slåss. Lovisa rör sig förbi mig som inför en möglig soffa innan tippen.
I hallen: den stora rosa resväskan, gapande som en hungrig best. Lovisa trycker ner baddräkter, saronger, dyra krämer.
Ta det lugnt, mamma, ropar hon över axeln med en famn av sidenklänningar. Är det verkligen värt sorgen? Bara en gammal hund. Hår överallt, doft, slabbigt dregel på parketten… Skaffa en fisk istället! Fiskar stör ingen och vill inte promenera i regn. Anders har bokat hotell, “ultra all inclusive”, jag vill se framåt inte glo på din begravningsstämning.
Vet Anders? mumlar jag utan att lyfta blicken.
Att hunden stack? Inte än. Varför oroa honom i jobbet? Vi berättar när han kommer hem. Eller så får du säga: gamla hundar, slarv, glömd dörr… Sånt händer.
Hon tänker göra mig till syndabock. Och min snälla Anders kommer tro henne Lovisa kan snyfta utan röd näsa, och jag kommer bara sitta där tyst, rädd att låta som en galen gamla tant.
Jag sitter i fåtöljen i det mörka vardagsrummet och håller i Göstas slitna gummiboll, min sista länk till där han fortfarande lever.
Tidiga skymningen lägger sig blå och kall utanför. Vinden slår en syrenkvist mot rutan med gnisslande ljud.
Plötsligt ändras ljudet.
Det är inte gren mot glas. Det är ett svagt, trevande krafs på ytterdörren. Ett nästan ohörbart gny.
Jag kastar mig upp, världen svartnar nästan när blodet rusar till huvudet. Minns inte hur jag tar mig till dörren, bara hur händerna skakar när jag vrider om låset. Rycker upp den tunga dörren.
På den smutsiga dörrmattan ligger en grå, skakande hög.
Det luktar jord, bensin, damm, rå rädsla.
Gösta! viskar jag och faller på knä på den kalla trappan.
Han lyfter långsamt huvudet. Hans gyllene päls är tovigt hopklibbad, full med skräp och kvistar. Han darrar med hela kroppen, håller höger framtass ovanligt spänt.
Men i munnen bär han något. En röd liten bok.
Du lever… Min älskling. Du kom hem… viskar jag och stryker den lortiga pannan. Jag känner bara livet under min hand. Får jag se vad du har tuggat med dig?
Gösta släpper motvilligt. Den lilla röda boken dunsar i min hand.
Jag torkar av den mot morgonrocken. En gyllene krona blänker i lampans sken ett pass.
Jag slår sakta upp det. Fotot stirrar kallt på mig Lovisa, perfekt frisyr, självsäker blick. Mellan sidorna sticker ett boardingpass. Business class. Avgång i morgon bitti.
Snabbt lägger sig bitarna på plats.
Hon körde honom långt utanför stan. Kastade ut honom bland gran och tall, tvingande till och med. I tumultet måste hennes väska fallit, passet trillat ut. Hon märkte inget i sin brådska. Men Gösta… han följde efter, spårade hennes lukt, hämtade det som luktade hem och husse och matte. Bar det över mil, haltande på tre ben.
Vad är det här för oväsen? hörs Lovisas irriterade röst. Elin Margareta! Du låter dörren stå på glänt? Det drar!
Hon kommer ut i hallen, rättar tygmasken över ansiktet. I sidenmorgonrock ser hon främmande ut. Hon stelnar vid synen av hunden på mattan. Masken över munnen blir hennes verkliga ansikte stelt, tomt, plastigt.
D-du…? pipar hon, rösten går upp i falsett. Men jag… jag körde dig utanför Norrtälje! I skogen! Det är inte möjligt!
Gösta hör henne och morrar lågt, djupt något han aldrig gjort mot människor förr. Pälsen reser sig; han trycker sig mot mitt knä, skyddande eller sökande beskydd.
Jag samlar mig, kylan i kroppen har stelnat till styrka. Rädsla finns inte mer, bara förakt som smuts under fötterna.
Så han sprang till skogs? säger jag lugnt och håller hennes pass mellan fingrarna. Naturens kall? Utanför Norrtälje?
Lovisa stirrar på min hand, ögonen blir stora som tekoppar. Hon känner igen sitt dokument.
Ge hit! skriker hon och kastar sig fram. Mitt! Hur fick du det? Ge hit!
Jag kliver bakåt, gömmer passet bakom ryggen. Gösta skäller, hest men ilsket. Lovisa stannar.
Mitt plan går vid sex! Anders betalade en förmögenhet! Ge hit nu för helvete!
Säg vad du brukar säga, svarar jag. Gammal käring? Gaggig? Som du säger till väninnorna när du tror jag inte hör?
Skitsnack! Ge hit! Det är stöld!
Och titta, lilla vän, säger jag och visar sidorna. Se där. Skadat pass. Blött, söndertuggat… Tror inte passkontrollen gillar det.
Det torkar! skriker hon desperat. Jag fönar! Stryker! GE HIT!
Och om det torkar… säger jag och går mot köksfönstret.
Vi bor på bottenvåningen. Utanför växer taggig nyponbuske och vildhallon, tät och ogenomtränglig sedan åratal. Mörkret är kompakt, grenarna svajar, vinden viner.
Du kastade min vän. Jag kastar din semester, säger jag.
NEJ! Hon rusar mot mig, välter stolar.
Jag svingar passet högt. Lugnt och bestämt. “Aport, Lovisa.”
Den röda boken seglar i en vacker båge ut i natten. Ett prassel, knak av grenar passet landar djupt bland nyponentaggar.
Leta! kommenderar jag med isröst. Kanske hittar du före morgonen. Om du försöker riktigt hårt.
Hon ger ifrån sig ett ljud som en skadad fiskmås. Kastar sig ut genom fönstret, famlar i mörker och taggar, i morgonrock och tofflor. Ytterdörren slår igen med smäll.
Jag stänger fönstret mot kylan. Gösta får inte vara i drag, han har redan frusit nog.
Han ligger på vardagsrumsmattan, andas tungt, slickar försiktigt tassen. Jag sätter mig intill, drar fram första-hjälpen-lådan. Händerna skakar inte längre. Jag känner en oväntad lätthet, klarhet, som att jag kastat av mig en tung sten från ryggen.
Nu ska vi se, hjälte, viskar jag och tänder lampan.
Jag går varsamt igenom tassen. Ingen fraktur, men svullnad och blod. Klämmer i pälsen.
Där sitter den en stor, torr kardborre, spretig som en igelkott, djupt in i den mjuka trampdynan.
Håll ut, vännen, snart känns det bättre, säger jag och tar pincetten.
Han spjärnar, men skriker inte, litar helt på mig. I ett drag rycks taggen ut. Jag tvättar rent, lindar om tassen. Han suckar djupt, slappnar av, lägger huvudet i mitt knä.
Gösta är hemma.
Utifrån hörs skriken ännu, gälla och allt mer desperata. Var är det?! Jävla buskar! Aj! Fan vad det river! Jag hatar er!
Lovisa kravlar omkring där ute, river upp händer och ansikte i mörker, förbannar mig, hunden, buskarna och Turkiet och hela världen. Men för mig låter det som rättvisa hennes egen uvertyr för ett ensamt liv.
Nyckeln vrids i dörren.
Jag hoppar inte till. Jag vet att det inte är Lovisa hon for ut i panik, nycklarna ligger kvar.
Det är Anders som kommer. Min son, trött, lite orakad, med väskan över axeln. Han är hemma en dag för tidigt för att överraska oss.
Han fryser i hallen när han ser smutsiga Gösta, bandaget, mig på golvet och allt första-hjälpen-kaos.
Mamma? säger han och ser undrande mellan oss. Varför krälar Lovisa bland buskarna och gapar med ficklampa? Jag ropade, men hon svarade inte.
Jag ler. Lugnt, som efter storm.
Hon tränar, säger jag. För “Expedition Robinson”. Övar överlevnad i vildmarken.
Anders sparkar av sig skorna, kommer in. Han ser på Gösta, som, när han känner igen sin husse, slår svagt men glatt i golvet med svansen. Ser på mig, på plåster, på den blodiga kardborren.
Hon körde ut honom, va? frågar han lågt.
Inte “borttappad” eller “släppt ut.” Han förstår direkt. Han har sett hennes blickar, hennes avsky, hennes små elakheter. För länge har han hoppats att det ska gå över. Men idag slås han av sanningen.
Hon körde ut honom, bekräftar jag. Utanför Norrtälje, medan jag sov. Påstod att han rymt för “instinkter”. Men Gösta kom hem.
Anders går till fönstret, tittar ut där nere där Lovisas ficklampa irrar och kvistar knäcks.
Och passet? frågar han utan att vända sig om. Hon skriker om sitt pass.
Det hittade Gösta. Långt ute där hon släppte honom. Bar hem det. Lite tuggat, kanske. Och jag råkade tappa det ut genom fönstret. Dragit blev det, vet du.
Anders säger ingenting. Jag ser käkarna spännas. Han älskade Lovisa, eller trodde det, i alla fall tills nu. Men Gösta, han var en bit av Anders själ, en länk till hans far, barndomen, våra utflykter. Detta svek förlåter han aldrig. Här går linjen där kärlek dör.
Jag förstår, säger han, tar av sig kavajen och hänger den på stolen, långsamt och utan tvekan. Då blir det ingen resa till Turkiet för henne.
Nej, säger jag och fyller Göstas matskål. Det klirrande ljudet känns som hemtrevnad.
Anders sätter sig bredvid Gösta, gräver in ansiktet i den lortiga, varma pälsen. Hunden slickar honom i örat.
Det gör inget, säger han. Då kan jag resa. Med dig, mamma. Och Gösta. Vi hittar ett hotell för djur, de finns numera. Han behöver återhämta sig efter sånt här. Du också.
Utifrån börjar ett triumferande och direkt förtvivlat skrik. Rutorna skallrar nästan.
Hittat! Hittat! Nej! Vad har ni gjort med det?!
Lovisa har hittat passet. Och ser antagligen nu vad jag såg att Göstas hörntand gått rakt genom det, hålet som förvandlade visitasidan till spetsduk.
Anders reser sig, går mot köket. Sätter på vattenkokaren.
Vill du ha te, mamma? Med citronmeliss? Starkt?
Ja, älskling. Det vill jag.
Värmen återvänder. Tystnaden och kylan är borta, utbytta mot svagt te-kok, matlukt och ett nöjt tuggande från matskålen. Vi är hemma. Vi är familj.
Och Lovisa Lovisa hör hemma där. I mörkret utanför, med sin ilska, sina rivsår och ett pass som aldrig tar henne någonstans igen.
En vecka senare åker vi verkligen. Till en liten stuga vid havet, där ägarna älskar golden retrievers.
Gösta haltar två dagar till, men sand och saltvatten gör underverk. Lovisa flyttar hem till sin mamma. Det sägs hon länge tog hand om nerver och rosensår. Men vissa ärr sitter inte bara i huden.
