Nio röda rosor…
Svärmodern kom förbi på besök, bara för några timmar, men ändå kände svärsonen att han inte orkade mer. Han sa att han skulle gå till bastun tog jackan och gick hemifrån.
Men besvikelsen väntade vid bastun de hade stängt för renovering. Allt kändes med ens meningslöst.
Det kändes konstigt att bara gå hem igen. Han drev omkring på gatorna, gick inte ens in i någon butik det hörde inte till, tyckte han. Han slog sig ned på en bänk med dystra tankar.
Plötsligt såg han ett äldre par, kanske i sextioårsåldern, promenerandes långsamt. De var välklädda, kvinnan höll sin man under armen och de pratade om någonting, mjukt och stilla.
Mannen satt tyst och såg på dem: “De verkar fortfarande ha saker att tala om. Vi har varit tillsammans i femton år allt har vi redan pratat om. Oftast blir det tyst.”
Paret stannade. Maken rättade varsamt sjaletten på kvinnans axlar innan de gick vidare.
Mannen på bänken tänkte: “Tänk att de lyckats behålla kärleken. Vi slutade märka varandra för länge sen.”
Hans egen fru var liten och späd, hörde till den där sorten av ständigt trötta kvinnor, såna som slutat tänka på sig själva och bara nöjer sig med det som räcker. Hon jobbade på fabriken, två barn alltid fulla av bekymmer.
Hon kunde inte sitta still i hemmet, lät aldrig händerna vila. Satte på sig den urtvättade morgonrocken, håret rufsigt och fjärran från frisören dit gick hon bara när det blivit absolut nödvändigt.
Han blev sittandes, vemodig: “Vi älskade varandra så mycket. Var har allt tagit vägen?”
Han försökte minnas den gamla känslan, och för ett ögonblick kände han en mild ömhet. En varm strimma av ömhet gick rakt igenom honom och han kände att han ville göra något gott för henne.
Han kunde inte sitta kvar. Just nu genast ville han visa den känslan. Varför vet han inte, men fötterna bar honom iväg utan tanke på vart.
Nästan genast, på hörnet, höll han på att stöta ihop med en blomsterkiosk: “Köpa blommor? Hon tycker ju bara jag är löjlig, säger säkert att jag slösar pengar. Borde köpa nya gymnastikskor till Stina istället, hon har ju inga till idrotten i skolan.”
Han stod osäker en stund, men den där ömheten han känt kröp kvar i honom.
Han viftade bort tvivlet: det får bli så.
Han gick in. Floristen hälsade honom välkommen, undrande, och han kom på att sist han köpte blommor var för femton år sen.
Kanske skulle han bara köpa en ros. Men något inuti honom viskade att en enda ros, vad betyder det?
Bestämt sa han att han ville ha nio stycken röda rosor. Han blev nästan rädd för sitt eget påhitt, men nu var orden redan utan återvändo.
När han kom ut på gatan igen, kändes det som om folk stirrade ogillande.
Han ringde hem, ville veta om svärmor gått.
När han gick uppför trapphuset stockade sig oron i halsen tänk om hon blir arg på blommorna, om hon skriker, slänger ut dem i soporna?
Hon hade just ställt en påse mjöl på köksbordet, händerna rena. Han stannade i dörren, väntade. Hon vände sig, såg rosorna och frös till.
Karin, de här är till dig. Jag bara fick så lust. Blir du arg?
Hon tog inte genast emot dem, bara stod och tittade som om det var en hägring framför henne.
Till dig, Karin, bara dig.
Hon tog buketten, förde den sakta till ansiktet, log svagt. Och plötsligt fanns varken fabrik, hushållsbekymmer eller femton slitna år kvar!
Nästan viskande sa hon: “Tack.”
Vasen satte hon mitt på bordet och de nio röda rosorna verkade sprida ljus över hela köket.
Karin lät fingrarna glida över blommorna, sedan stod hon tyst en stund framför spegeln och rättade sin frisyr.
Ansiktsdragen blev mjukare, bekymmer byttes mot en stilla eftertanke. Han gick fram och kramade henne om midjan. De stod där tysta, tillsammans.
Bara för ett ögonblick stannade tiden. Bara för ett ögonblick.
