Ni kunde väl ha skickat honom på jourhem, som en kattunge! Varför inte? Man betalar och så, ut i friheten bara, lev loppan och njut, sa Gunilla Johansson spydigt, rösten drypande av sarkasm.
Maria pressade ihop läpparna av irritation och drog kraftigt i dragkedjan på resväskan. Lönlöst. Den hade fastnat. Precis lika irriterande och envis som svärmors gnäll som satte igång varje gång de skulle på semester.
Mamma, lägg av nu, försökte Andreas, Marias make, lugna henne. Theo ska också ha semester, bara det att han åker till landet. Inte till några främlingar utan till mina svärföräldrar. Han får frisk luft, en trädgård, uppblåsbar pool och färsk mjölk varje dag. Perfekt i hans ålder.
Det där är ingen semester, utan landsförvisning! utbrast Gunilla upprört. Pojken är tre år, han behöver sina föräldrar nu! Och vad gör ni? Ni drar till Stockholm för att släpa runt på muséer! Som att er son inte skulle behöva kultur och utveckling?
Maria kämpade slutligen igenom dragkedjan, rätade på sig och såg Gunilla stint i ögonen.
Just nu är det inte vad han behöver, svarade Maria kallt. Han behöver rutiner, middagsvila och en potta nära till hands. Inte ett nio timmars flyg med byte och jetlag, sen vandra över hela stan. När gick du själv senast med ditt barnbarn ens i parken, Gunilla?
Jag har gjort min tid med min son! fnyser Gunilla och sträcker på ryggen. Tog alltid med honom överallt. Och det gick bra, vi överlevde. Men ni då, allt ska vara så bekvämt. Ni borde tänka på andra ibland, inte bara på er själva.
Ja, exakt! Maria var nära att tappa fattningen. På andra! På dem som ska sitta på planet och höra ditt barnbarn gallskrika i timmar. Eller de på sightseeingen som faktiskt vill lyssna på guiden, inte jag är trött, jag är törstig, jag måste kissa, mina ben gör ont. Semester med treåring är ingen semester, Gunilla. Det är tortyr. Även för Theo.
Gunilla pressade ihop munnen och vände sig bort.
Jaha, föräldraleken är över. Ni vill bara bli av med honom. Kunde ju lika gärna säga rakt ut att ni inte vill ha honom Det går om man vill, bara man anpassar sig till barn.
Maria stängde ögonen och räknade tyst till hundra för att hålla sig lugn. Om Gunilla hade vetat vilket helvete de gick igenom sist, kanske hon hade hållit tyst. Men det visste hon ju inte, eftersom hon knappt är delaktig i barnbarnets liv.
Men Maria minns det mycket väl. Hon hade tics i vänster öga i en månad efter förra utflykten.
Förra sommaren. De skulle bara åka till vännernas sommarstuga, hundra kilometer bort. Vännerna hade också en dotter, lekplats på gården, stor trädgård allt verkade lovande. Men allt gick snett från start.
Bilen startade inte. Grillen var redan igång hos vännerna Så det var bara att akut leta tågbiljetter.
Och vädret rent djävulskt. 35 grader, ingen AC i tågvagnen, öppna fönster hjälpte inte alls. Så fullpackat att det knappt gick att andas.
Theo stod ut i tio minuter. Sen började han gnälla, sen klaga på värme och tristess. Och så började han springa genom vagnen.
Släpp! skrek han och vred sig som en ål i Andreas armar. Vill gå dit!
Theo, lilla vän, du kan inte där sitter folk, väste Andreas ilsket och svettig och försökte hålla fast honom.
Vill inte sitta! Aaa!
Theos tjut överröstade till och med hjulen mot rälsen. Folk började vända sig om. Först medlidande, sen irriterat, slutligen med rent förakt. En dam i vit blus klagade, och Theo fäktade argt med sin juicepåse både Andreas, Maria och damen fick kladd över sig.
Det blev ett rejält slagsmål. Damen ropade nästan högre än Theo. Maria bad om ursäkt, gråtfärdig, räckte fram pengar som plåster på såren. Theo tjöt över förlorad juice. Andreas malde käkarna av frustration.
En och en halv timme av rent helvete.
Väl framme vid perrongen var de slut redan innan helgen börjat. Theo vägrade sömn efter sån stress, trotsade hela kvällen, nästan välte grillen. Hemvägen blev inte bättre.
Och då var det bara en och en halv timmes resa. Gunilla vill nu att de drar på museirunda med ungen i en vecka? Aldrig i livet.
Ni uppfostrar honom inte ens! brukade svärmor säga när Maria argumenterade. Men Gunilla var teoretiker kom varannan vecka, lämnade bananer eller choklad (alltid glömt Theos allergi), kramade en snabbis, fotade till Facebookgruppen och susade iväg.
Gunilla, vad spelar det för roll för dig, vem han är med? hade Maria frågat en gång under ett av alla dessa gräl. Han är ju inte hos dig ändå.
Jag har ju ingen skyldighet! Han har föräldrar de ska ta hand om honom. Jag kan hjälpa om det är kris sjukhus eller så. Men så här, nej Ni slänger bort honom som en kattunge.
Alla dessa konflikter tärde, men Maria höll ut. Gunilla var kassaskåpssäker på sin rätt och vägrade lyssna.
Men livet lär bäst.
Fyra år gick. Theo fyllde sju. Han pratade klart, skolstart, fritids
Även Gunillas liv förändrades dystert. Hon blev änka. Förut sorlade alltid TV:n eller maken i lägenheten, nu blev det tyst. Kanske av tomhet eller vilja att visa svärföräldrarna vem som bestämmer, bestämde sig Gunilla för att vara storsint.
Lämna Theo hos mig! sa hon generöst. Han är stor nog, vi hittar varann.
Är du säker? undrade Maria försiktigt. Han kräver uppmärksamhet. Och en dator, helst.
Skojar du? flåsade Gunilla. Jag har ju fostrat son! Vi klarar oss utan datorer vi läser, spelar lottospel, fixar det där. Lämna honom bara!
Med oro och korsade fingrar lämnades Theo i två hela veckor, medan Maria och Andreas åkte till semesterstugan. Bara över helgen för Maria hade en känsla av att det inte skulle bli långvarigt.
Hennes intuition sviktade inte.
Gunilla hade redan målat upp idyllen: ett prydligt barnbarn, fascinerat av djurfakta, medan hon stickade och kloka kommentarer strödde över dem. Därefter soppa till lunch och sedan en stillsam promenad, hand i hand. Allt det där sprack inom en halvtimme efter att föräldrarna rullade iväg.
Farmor, jag har tråkigt! sa Theo. Har du en surfplatta?
Nej, och varför skulle jag ha det?
Då får vi spela zombie-apokalyps. Du är zombien och jag överlevaren!
Zombie-vadå? Gunilla var paff. Theo, rita istället, här är en målarbok.
Målarbok är för småbarn! Theo började rusa runt soffan. Men lek då! Farmor! Kom igen! Titta på mig! Ser du? SER DU? DU TITTADE INTE!
Ett ständigt spring. Han agerade flygplan, slog i kastrullock, försökte dra in farmor i obegripliga lekar. Han var inte intresserad av vare sig Tove Janssons sagor eller den gamla legobyggsatsen. Han behövde publik, lekkompis och clown allt i ett. Var tredje minut skrek han: Farmor, varför Farmor, ska vi eller Farmor, titta!
Vid lunch var Gunilla lika slut som efter att lasta en kolvagn på Rangströms bruk.
Men det var bara början. Soppan med kött serverades stolt annars brukade hon inte koka sånt till sig själv, men nu, för Theos skull.
Han såg ner i tallriken som om där simmade skräp och rynkade på näsan:
Jag vill inte ha det här.
Varför inte då?
Det är lök i. Kokt lök. Det hatar jag.
Va?! Farmor blev upprörd. Men det är nyttigt! Ät nu, sluta tramsa!
Jag vill inte!
Vad ska du ha då?
Pasta. Med ost. Och korv. Skär den som en bläckfisk.
Ögonbrynen sköt upp till pannan på Gunilla. Hon kunde inte det där.
Jag är inget restaurangkök! svarade hon.
Theo ryckte på axlarna och gick in för att bygga koja av kuddar, stolar och lampan.
På kvällen svängde Gunillas blodtryck som Lisebergsbanan: upp och ner. Hon kunde aldrig ligga och vila Theo studsade genast upp på henne och ropade: Upp, de onda anfaller! Hon kunde inte se på Rapport för småningom krävde Theo tv och barnprogram, för det är så tråkigt annars. Och han blev inte lugnare av det tvärtom, for runt så lena mattor gled.
Däremot hade Maria och Andreas en underbar kväll på verandan vid sin lilla stuga, såg på solnedgången och hörde hur grillkolen sprakade stilla.
Hör du så tyst det är sa Maria och slöt ögonen lyckligt. Man kan knappt tro det. Kanske vi har varit orättvisa mot din mamma?
Då ringde Andreas mobil.
Ja, hej, mamma?
KOM HEM GENAST! Gunilla skrek direkt. Ta honom! På en gång!
Mamma, vad har hänt? Är ni okej?
Vi har mardröm här! Er son är outhärdlig! Halva lägenheten ligger i ruiner! Han äter ingenting, han hoppar på mig som ett galet djur! Jag får hjärtinfarkt när som helst! Kommer ni inte inom en timme ringer jag ambulans och polis, båda får komma och hämta oss! Jag är slut! Jag väntar på er!
Tuut, tut
Maria ställde långsamt vinglaset på bordet. Vinet orört, grillen bara halvfärdig.
Älskling, dags att packa, sa Andreas tungt. Då var semestern slut
De körde hem i tystnad. Det gjorde ont ända in i själen Gunilla hade själv föreslagit det här, och nu blev det drama.
Så fort de rörde dörrklockan slogs dörren upp direkt. Gunilla stod där blek, doftande starkt av hjärtmedicin, såg ut som efter ett krig.
Men Theo sprang glatt ut mot dem.
Tack gode Gud, utbrast Gunilla och tryckte ut honom i tamburen. Ta honom! Och be mig aldrig mer igen! Vad har ni fostrat? Inte ett barn, mer en monster! Lök är fel, han har tråkigt, han hoppar och anfaller sin arma farmor!
Han är bara ett barn, mamma, svarade Andreas torrt och tog sonen i handen. Aktiv, frisk pojke. Vi varnade dig. Du sa ju själv att du klarar det.
Jag trodde han var normal! Men er pojke bör till läkare! Gunilla tog sig för hjärtat. Nu måste jag vila, annars vilar jag för gott.
I bilen kurade Theo ihop sig och muttrade:
Mamma, när ska vi till morfar Bertil och mormor Maj igen?
Snart, älskling. Vi åker snart.
Vad bra sa han mumlande och somnade För farmor Gunilla, hon är konstig. Skriker hela tiden. Kan inte leka. Och hon lagar äcklig mat.
Efter det här tog Gunilla aldrig mer upp frågan om gemensamma resor, eller varför de inte lämnade över Theo till henne. Numera såg hon bara till att önska trevlig semester när de åkte.
Och fortfarande tillbringade Theo alla lov hos Marias föräldrar. Där grävde han mask med morfar, lekte krig, och åt mormors soppa. Utan lök, för Maj visste vad han ville ha.
Relationen till svärmor blev inte varmare, men Maria var nöjd. Åtminstone slapp hon livsläxor från Gunilla Johansson. Och Gunilla satt kvar med sin rättfärdighet och obläddrade lexikon som aldrig någon ville ha.
