Tog honom – Mamma, jag måste berätta något nu, du måste sätta dig ner. Katten slängde sig ner i soffan bredvid Marina, drog upp benen under sig och gjorde sig bekväm. Hennes ögon lyste så att Marina lade ifrån sig boken och tog av sig glasögonen – dottern hade sett ut så där sist när hon var tolv och hade vunnit stadens litteraturolympiad. – Jag har träffat en man. På ett café, av en slump. Eller, inte helt av en slump, vi satt vid borden bredvid varandra, och han började prata. Sen satt vi och pratade i tre timmar, kan du tänka dig? Katten berättade ivrigt, hoppade mellan ämnen, förväxlade detaljer, gick tillbaka i berättelsen. Han heter Rune, är trettiofyra, jobbar på en arkitektbyrå, har fantastisk humor och är den enda i världen som lyssnar på henne till slutet utan att avbryta. Tre dejter på tio dagar. Den tredje slutade med att de promenerade längs Vänerns strand tills klockan var två på natten och glömde bort att de båda skulle upp tidigt till jobbet. – Han förstår mig som ingen annan gjort förut. Jag säger något, och han fortsätter tanken, och jag hinner tänka, herregud, var har du varit hela mitt liv. Marina lyssnade, lutade lite på huvudet och skakade sedan sakta på det, inte förebrående, snarare förvånat. – Du strålar verkligen, Katja. Jag har inte sett dig så här på länge. Då blev Katja tyst. Inte plötsligt, utan som om alla förtjusta ord sakta rann ur henne och något helt annat blev kvar på botten. Hon sänkte blicken mot sina hopflätade fingrar, satt i några sekunder och samlade mod. – Men… – Vadå “men”? – Marina rynkade pannan och lutade sig framåt för att se dotterns ansikte tydligare. – Katja, vad? – Han är gift. Marina lutade sig tyst tillbaka mot soffan. Hon var tyst kanske fem sekunder, men det räckte för att Katja skulle ångra allt hon sagt de senaste femton minuterna. – Katja, det är inte bara ett “men”. Det är fruktansvärt. Förstår du vad det betyder? Du förstör någons familj. Du tar någon annans man. – Mamma, han säger själv att han inte älskat sin fru på länge. Det är bara barnet som håller honom kvar, det är han som säger det, inte jag. – Och barnet då? Det betyder ingenting? Förstår du vad du gör? Du går in i någon annans liv och bestämmer vem som ska vara med vem. – Jag bestämmer ingenting, mamma, jag bara… – Du träffar en gift man. Tre gånger på tio dagar. Och kommer hem och berättar det för mig med lysande ögon, som om ingenting hänt. Katja ställde sig upp från soffan, för det var outhärdligt att sitta kvar och lyssna. Marina reste sig också men följde inte efter, stod kvar vid soffan, och det blev ännu tyngre för om hon hade sprungit efter och kramat om henne, hade Katja kanske klarat det. Men nu stod hon bara kvar och såg på när Katja tog jackan från kroken, drog på sig den slarvigt och lämnade lägenheten, kämpandes mot tårar som inte gick att hålla tillbaka. Hemma satt hon på hallgolvet i tjugo minuter, tog inte ens av sig skorna, pressade handflatorna mot de våta kinderna. Mobilen vibrerade i jackfickan, hans namn lyste på skärmen. Katja torkade ansiktet med ärmen, harklade sig för att försöka samla sig och svarade. – Hej, – Runes röst var så mjuk att Katja nästan brast igen, hon suckade hackigt för att inte börja gråta i luren. – Jag har berättat för mamma. Om dig. Om oss. – Och hur reagerade hon? – Dåligt. Hon sa att jag förstör en familj. Att jag är en hemsk människa. Inte exakt så, men det var andemeningen. Rune var tyst en stund, Katja hörde hans andetag i luren, hur han försökte hitta ord. – Katja, lyssna. Jag vet inte själv längre vad jag ska ta mig till. Min dotter är fyra, och varje dag tänker jag på henne och känner att om jag lämnar nu, förråder jag henne. Men jag kan inte fortsätta så här heller. Jag tror att Ksenia har varit otrogen. Och det skulle kunna bli ett problem om det går till domstol, men… Han tystnade, Katja lyssnade på tystnaden en stund, och då slog en annan tanke rot hos henne, en tanke som nog funnits där länge någonstans längst bak i huvudet. – Rune, är du säker på att flickan är din? Du har ju själv sagt att du misstänker henne för otrohet. Tystnad … Rune ringde inte tillbaka den kvällen, inte dagen därpå heller. Katja skrev ett kort sms, ställde inga frågor, pressade honom inte, bara visade att hon fanns där. Svaret kom först ett dygn senare: “Har gjort testet. Väntar på svar. Kan inte prata nu, förlåt.” Katja lät det vara även om det tog emot att inte ringa honom. Månaden segade sig fram, tiden liksom hånade henne. Rune ringde ibland, sent och ibland bara kort, och Katja hörde varje gång hur dåligt han mådde, på pauserna, på hur han bröt meningar och bytte till vardagliga oviktiga saker. Hon frågade ingenting, trängde sig inte på, bara fanns där och pratade om jobbet, om nyöppnade bageriet i kvarteret som hade galna croissanter, om vad som helst så att han kunde andas ut i fem minuter. En torsdag kväll, när ösregnet slog mot rutan, gick Katja och lade sig tidigt för att sova ut. Dörrklockan ringde runt elva. Katja drog på sig en kofta och gick för att öppna. På tröskeln stod Rune. Genomblöt, ögonen rödkantade, ett skrynkligt papper hårt knölat i näven. Han sa ingenting, och behövde heller inte – Katja såg det på honom redan innan hon läst på pappret. Hon drog in honom i hallen, smällde igen dörren med foten, och kramade honom hårt. Rune gav slutligen efter och tryckte pannan mot hennes axel. – Inte min, – viskade han, och Katja kände nästan fysisk smärta i hur mycket sorg som fanns i de två orden. – Fyra år, Katja. Fyra år har jag levt med den här kvinnan och trott att jag hade en dotter. Och hon har vetat sanningen hela tiden och varit tyst. Katja strök hans blöta hår och sa ingenting. Han behövde inga råd, inga tröstande ord, bara någon som inte skulle släppa taget. Skilsmässan tog flera månader, var tung och utdragen. Katja följde med till advokaten, plockade ut papper, lagade middag när han kom hem från förhandlingen som slukat all hans energi. Hon klagade inte och krävde inte uppmärksamhet, fast hon ibland insåg att hon själv var rädd och ensam. Men Rune började sakta hitta fotfästet igen, och Katja såg hur det där viktiga, det Ksenia brutit ner på insidan, kom tillbaka dag för dag. Nästan ett år gick. De gifte sig stillsamt, utan fest, på Stadshuset, och Katja sa efteråt att det var hennes bästa dag – för allt var på riktigt. Den nya gemensamma lägenheten luktade nymålat och lite byggdamm, och Katja älskade den doften – det var början. Deras början. Så kom Lill-Erik. Katja fick honom till rummet, pytteliten, röd och med höga protestskrik. Hon såg på Rune, som stod bredvid och knappt vågade andas, och tänkte att för bara ett år sen hade allt det här verkat omöjligt. Två veckor efter hemgången räckte Katja ett kuvert med resultatet av DNA-testet till Rune. Han såg först på kuvertet, sen på Katja och skakade på huvudet. – Katja, lägg av. Från dig behöver jag inget sånt där. – Öppna det, – Katja kröp upp i soffan och höll sovande Lill-Erik mot sig. – Det handlar inte om tillit. Det är för vår egen sinnesro. Tänk om de råkade byta barn på BB och vi aldrig får veta? Nu kan vi åtminstone vara säkra på att den här skrikaren är vår. Rune såg över raden på pappret, la det ifrån sig på bordet. Satte sig bredvid, kramade försiktigt Katja och Lill-Erik och där satt de, alla tre, tills det började slamra från grannarna. Katja slöt ögonen och tänkte att föräldrarna till sist tinat upp, att pappa hade skakat Runes hand förra veckan och till och med erbjudit sig hjälpa till att montera spjälsängen, och att Marina hade stickat ett par sockor till barnbarnet, tre gånger större än behövligt, men stickade med så mycket kärlek att Katja nästan började gråta i dörren. Och då tänkte hon, att hon hade haft rätt där för ett år sedan, när hon bestämde sig för att inte ge upp.