Jag levde i fem år i den här relationen – två år var vi gifta och tre år sambos. Under vår förlovning hade vi nästan bara distansförhållande; vi sågs var tredje månad och ett år hann vi bara träffas två gånger på grund av hans jobb. Då såg jag inte det som ett problem, tvärtom kändes allt perfekt – vi saknade varann, grät i telefonen, överöste varann med kärlek i sms och videosamtal. Vi grälade aldrig och var aldrig svartsjuka. Vi respekterade varandras utrymme – han kunde gå ut och äta med vänner, jag kunde gå på fest, det spelade ingen roll. Han hjälpte mig till och med att välja kläder – inte utifrån kontroll utan för att han var stolt över mig. Allt var tryggt, lugnt och perfekt. En jul blev extra tuff eftersom vi visste att vi inte skulle ses varken under jul eller nyår. Vi var ledsna och besvikna, och då föreslog han att jag skulle flytta till hans stad och bo hos honom. Jag tänkte efter, pratade med min familj som stöttade beslutet, sade upp mig från jobbet och flyttade. De första månaderna gick bra, första året blev en anpassning till varandras vardagsvanor. Jag var arbetslös, tog hand om hemmet och allt rullade på. År två blev vi ett team på riktigt och förälskelsen var intensiv – vi ville vara tillsammans jämt, som nygifta. Jag kände helt rätt. Men under tredje året började allt förändras. Han kom hem sent, stängde av platstjänsten på mobilen utan förklaring, försvann nätter och kom hem gryningen utan att säga något. Bråken blev ständiga. En dag såg jag sminkfläckar – foundation och läppstift på hans vita skjorta, både på halsen och ärmen. Det gick inte att missa. När jag frågade erkände han inte rakt ut, men sa ändå att han sökt det utanför som jag inte gav honom längre, att jag blivit tråkig och fastnat i hemmasysslor. Det var nog för mig. Jag blev helt knäckt – grät konstant och hade ont i bröstet. Helt vilsen bestämde jag mig för att ta hand om mig själv igen och började träna. Där träffade jag en man, vi började prata och han bjöd ut mig. Jag föreslog att vi skulle ses hemma hos honom. Allt var självklart. Men när dagen kom och jag stod hemma tänkte jag: “Det här går inte. Jag vill inte vara som honom.” Så jag bestämde mig att göra slut innan något hände. Jag väntade tills min man kom hem på lunch, lät honom inte ens gå in i sovrummet. Vi satte oss i köket och jag sa att allt var över – att jag inte ville veta detaljer, bara att vår relation tog slut här och nu. Han försökte bortförklara sig men jag stod fast. Jag berättade inte om den andre mannen. Bara att jag skulle gå – väskorna var redan packade. Han frågade vart, om jag hade någon där, men jag sa att det kvittade – jag får se vad som händer. Jag gick med väskorna till den andre mannen. När han såg mig blev han förskräckt. Jag förklarade att jag lämnat min man och återvänder till min hemstad nästa dag, men bara ville vara där den natten. Och han sa okej. Den natten blev den starkaste upplevelsen i mitt liv – om det var ilska, smärta eller allt samlat vet jag inte, men det var som inget annat. Nästa dag köpte jag biljett hem, flyttade in hos mina föräldrar och ville aldrig mer höra om mitt ex. Det var två år sedan. Idag bor jag själv, har jobb igen och ångrar inte mitt beslut. Jag var nära att vara otrogen, men visste var min gräns gick – att sluta först och inte förvandlas till den han blev för mig.

Jag var i det där förhållandet i fem år. Två år var vi gifta, tre år samboende. Under förlovningen bodde vi nästan hela tiden på distans. Vi sågs var tredje månad, och ett år blev det bara två träffar på grund av hans jobb. Då såg jag ingen hake tvärtom! För mig var det synonymt med det perfekta förhållandet. Vi saknade varandra, grät i telefon och överöste varandra med kärlek genom sms och videosamtal. Vi bråkade aldrig. Han var inte svartsjuk. Inte jag heller. Vi respekterade varandras utrymme. Han kunde gå ut med kompisar, jag gick på fest det spelade ingen roll. Han hjälpte mig till och med att välja kläder. Inte i stil med ta på dig något vågat, snarare tvärtom: Den där klänningen sitter väl lite tajt, ta hellre den, du ser smashing ut i den! Kontrollerande? Nej. Han verkade stolt över mig och min kropp. Allt kändes sunt, tryggt och ja, nästan overkligt idylliskt.

En decembermånad blev extra tuff, för vi visste att vi inte skulle kunna ses varken på jul eller nyår. Vi var ledsna, lite småbittra. Då föreslog han att vi borde flytta ihop att jag skulle komma till hans stad. Jag tänkte efter, pratade med min familj i Linköping och de sa: Om du vill, så gör det. Så jag sade upp mig och packade flyttlådan.

Första månaderna gick fint. Första året var ett enda långt introduktionsprogram: se varandras konstigheter, hur vi vaknar, vår hungerilska, vad vi tål och vad vi inte tål. Eftersom jag var arbetslös tog jag hand om hemmet. Det gick i makligt tempo, typiskt svenskt lagom.

Andra året blev ännu bättre. Vi var ett riktigt dream team och föll för varandra på nytt, på sånt där nygift sätt. När han inte var på jobbet satt vi nästan ihop. Folk trodde vi precis gift oss. Allt funkade. Jag kände: Japp, rätt val!

Men under tredje året förändrades något. Han började komma hem sent, och plötsligt var dela plats på mobilen avstängt utan ord. Han kunde ramla in vid fem, sex på morgonen, och började jobba efter två timmar. Duscha, slänga i sig frukost och iväg. Ingen förklaring. Bråk blev standard.

En dag hände något som etsade sig fast. Jag hittade smink på hans vita skjorta foundation och läppstift, både i kragen och på ärmen. Inte bara någon liten fläck det gick inte att snacka bort. Jag sökte svar. Och då sa han något jag aldrig glömmer: Jag behövde leta utanför, för du har blivit tråkig, bara intresserad av ordning och städning. Han sa aldrig ja, jag har varit otrogen, men inte heller nej. Han bekräftade det, utan ord.

Jag gick i tusen bitar. Grät konstant. Det gjorde fysiskt ont i bröstet. Visste inte vad jag skulle ta mig till eller hur det skulle gå över. Så jag bestämde mig: nu gör jag något för mig själv. Gick tillbaka till gymmet. Jag hade tränat innan vi flyttade ihop, men slutat. Där träffade jag en kille. Vi pratade en del. En dag bjöd han mig på en öl, men det var faktiskt jag som föreslog att vi skulle ses hemma hos honom istället. Han var med på noterna. Vi visste båda exakt vad som var planen.

Samma dag, hemma efter gymmet, snurrade tankarna: Det här är helt galet. Ska jag verkligen vara otrogen? Han förtjänar det ju! Men minuten efter visste jag nej, jag tänker inte sjunka till hans nivå. Jag bestämde mig för att stänga dörren först.

Jag väntade tills min man kom hem på lunchen. Släppte inte ens in honom i sovrummet. Vi slog oss ner i köket. Jag sa rakt ut: Det funkar inte längre, du har varit otrogen, jag vill inte veta med vem eller hur länge. Det är slut här och nu. Han påstod att jag överdrev, att den där kvinnan ändå inte var viktig, hon är inte som du, vi kan lösa det. Jag sa att jag inte ville.

Jag sa ingenting om gymkillen, inget om nya känslor, bara att jag lämnar. Kofferten stod redan packad i hallen. Han frågade vart jag skulle, om jag har någon annan. Jag svarade att det spelar ingen roll, jag kommer klara mig.

Jag lämnade lägenheten med mina väskor och gick raka vägen till den andra killen. När han såg att jag kom släpande på hela min packning såg han ut som om han fått kvarg i halsen. Jag förklarade att jag precis lämnat min man, och att jag åker tillbaka till Linköping dagen efter. Jag ville bara ha sällskap den natten. Han gick med på det.

Den natten var det mest omvälvande jag upplevt. Om det var ilska, sorg eller bara flera års frustration annorlunda var det, något helt annat än mitt gamla äktenskap.

Dagen efter köpte jag en SJ-biljett med mina sista sparade kronor och åkte hem till mina föräldrar. Jag hade ingen annanstans att ta vägen. Ville aldrig mer höra talas om exet. Det här hände för två år sedan. Idag bor jag själv i en hyresrätt, har jobb och ångrar inget. Jag var nära att vara otrogen, men jag visste när det var dags att sätta punkt, så att jag inte blev det han blev för mig.