TRAMPADE NÅGON PÅ MITT ÖDE
Min älskade pojke, om du inte gör slut med den där fräcka kvinnan, då kan du räkna dig utan mor! Den där Nina är ju femton år äldre än dig! min mor upprepade sin varning gång på gång.
Mamma, jag kan inte, det går bara inte! Även om jag vill… försökte jag försvara mig.
Det hela var länge sedan. Som ung var jag förälskad i en flicka, Elin, som var fjorton år. Ren, blyg, efterlängtad. Vi träffades första gången på skolans danskväll; jag var då arton. Elin fångade mitt hjärta direkt det gjorde ont att vara ifrån henne!
Genom hennes vän Malin lyckades jag bjuda ut Elin. Trodde ni att hon kom på dejten? Nej! Som en ivrig jägare blev jag tvungen att följa hennes spår, fick tag på telefonnumret och ringde och övertalade henne. Till sist gav hon med sig, men sade strängt: du måste först be min mamma om lov.
Jag stod nervös och rodnande vid Elins dörr. Hennes mamma visade sig vara snäll och hade glimten i ögat. Hon anförtrodde mig sin skatt men bara i två timmar.
Elin och jag promenerade i parken, pratade och skrattade. Allt var oskyldigt och vackert. Men plötsligt sa hon:
Oskar, jag har faktiskt pojkvän. Tror jag älskar honom, fast han är ute och raggar andra tjejer jämt. Jag är trött på att se honom i armarna på någon annan. Jag har ändå lite stolthet. Ska vi försöka bli vänner istället? Vad tror du?
Jag höjde på ögonbrynen och blev ännu mer fascinerad av Elin. Hon kunde verka så blyg, men ändå vara kapabel till kärlek. Så gick två timmar snabbt och jag lämnade henne hos modern igen.
Tiden gick och Elin blev nödvändig i mitt liv. Min mamma tog henne till sitt hjärta också hon kallade henne mitt solsken. Elin kom ofta till oss. Mamma lärde henne hushållets små klurigheter, och ibland glömde de bort mig helt.
När Elin fyllde arton började vi prata om bröllop. Ingen av oss, eller våra föräldrar, tvivlade klart vi skulle gifta oss! Bröllop i oktober beslutade vi.
Sommaren därefter reste Elin till sin mormor på landet. Själv stannade jag i stugan och hjälpte mamma.
En dag när jag stod och vattnade tomaterna i trädgårdslandet hörde jag bakom mig:
Unga man, kan jag få lite vatten?
Jag vände mig om och såg en kvinna runt trettiofem, rufsig, sliten, men med eldiga ögon. Kände inte igen henne som någon granne, men man nekar ju inte vatten. Fyllde en kopp med källvatten och räckte fram.
Drick så mycket du orkar…
Hon svepte vattnet och tackade ivrigt:
Tack snälla! Jag var så törstig att jag nästan svimmade. Här, ta min hemlagade körsbärslikör som tack det är sött och gott!
Hon pressade en flaska i min hand. Tja, man får väl ta emot gåvor också. Jag ropade efter henne när hon gick:
Tack!
På kvällen drack jag av likören till middagen. Mamma var i stan och jag var ensam i huset. Hade mamma varit hemma, hade flaskan stått orörd.
Nästa dag hälsade gästen på igen. Hon hette Nina och bodde en bit bort i byn. Jag bjöd in henne, och hon hade med sig samma söta likör. Medan vi pratade gjorde jag snabbt en sallad och mackor. Trevligt sällskap, och snart var flaskan tom.
Med åren skäms jag över det som hände därefter. Nina fängslade mig jag var hjälplös, som en kalv i band. Allt var som i dimma, inget stod klart.
När jag vaknade senare var Nina borta. Mamma stod vid min sida och väckte mig:
Oskar, vad har hänt här medan jag var borta? Vem har du druckit med? Sängen den ser ut som en hästflock sprungit över den! utbrast hon bekymrat.
Mina fingrar darrade, huvudet värkte, jag kunde inte förklara vad som hänt. Mot kvällen samlade jag mig och skammen över Elin, min fästmö, blev tung inom mig…
En vecka senare dök Nina upp igen och jag blev, till min förvåning, glad att se henne. Mamma kom ut på verandan, arg:
Vad vill du, kvinna?
Jag bad mamma gå in.
Mamma, vad sysslar du med är det så man möter gäster? Hon kanske bara vill ha lite vatten…
Gäst? Det där är ju Nina från byn! Alla vet vem hon är hon drar runt vid stugorna och förför män! Fy! Hon ska inte ta dig också! Ut med henne, innan det är för sent! röt mamma.
Men det var redan för sent. Det kändes som om Ninas likör förhäxat mig; jag följde henne mot min vilja, som hennes skugga, fast jag visste att jag aldrig älskat henne.
Elin glömde jag helt. När jag berättade för Nina om min fästmö sa hon bara:
Oskar lilla, första kärleken är aldrig den riktiga.
Bröllopet ställdes in. Mamma bjöd hem Elin och berättade allt:
Förlåt Oskar, han vet knappt själv att han går rakt i fördärvet. Vänta inte på honom bygg ditt eget liv, mitt barn.
Elin gifte sig och lyckligt var det.
Min ömma mor, förtvivlad över Nina, gick till värnpliktskontoret och bad dem kalla in mig omedelbart. Jag blev skickad till Kosovo. Jag ska inte beskriva allt jag var med om jag kom hem utan tre fingrar på höger hand. Lättare skada, ansåg någon.
Psyket blev ändå aldrig detsamma. Orädd och kall. Nina väntade nu hade vi en liten son. Innan jag åkte ville jag så ett frö, ifall jag inte återvände. Och på krigsmarschen drömde jag om en stor familj, fem barn.
Mamma hatade fortfarande Nina men älskade Elin och stickade sockor och mössor till Elins dotter. Mamma trodde av någon anledning att barnet var mitt. Jag hade önskat det, men det var inte så.
Elin kom ibland till mamma, frågade om mig. Mamma suckade:
Åh, Elin, Oskar är fortfarande med den där Nina. Vad han ser i henne förstår jag aldrig
Elin vidarebefordrade de orden många år senare när vi sågs igen.
Då hade jag redan tagit arbete i Norrland. Nina och våra tre barn följde med. Där, under den kalla himlen, föddes två barn till, och jag fick min önskan om fem barn. Men efter två år dog vår femåriga dotter av lunginflammation norrländska klimatet skonade ingen. Vi återvände hem, under björkarnas tak var sorgen lättare att bära.
Ofta slog saknaden efter Elin till. Jag bad mamma om hennes nummer, hon gav det och också adressen men avrådde mig strängt att röra upp i hennes familj.
Jag ringde, vi sågs direkt. Elin var vackrare än någonsin. Hon bjöd hem mig och lät mig träffa sin man som stilla gick ut i nattskift och lämnade oss ensamma.
På bordet stod lite odrucken cider och frukt. Hennes dotter var hos mormor.
Nu ser jag dig äntligen, Oskar. Mamma har berättat allt. Så, hur har livet gått för dig? Elin såg på mig, klok och mild.
Förlåt mig Elin. Så blev det… Nu är det för sent att ändra. Jag har fyra barn
Och det är inget som behöver ändras, Oskar. Vi har setts, minns ungdomen, det räcker. Bara synd om din stackars mamma var varm och kärleksfull mot henne.
Elin var alltjämt lika vacker jag kunde inte slita blicken. Jag tog hennes hand och kysste den där ingen kunde vara mjukare.
Elin, jag älskar dig som förr. Men vår kärlek gled förbi. Livet kan inte skrivas om. Jag bär skuld.
Oskar, nu får du gå. Det är sent, sa Elin och gjorde punkt för mötet.
Men hur kunde jag bara gå? Känslorna rasade, hjärtat brann! På morgonen smög jag därifrån, medan Elin sov djupt.
Vi sågs i hemlighet i tre år, tills Elin flyttade utanför staden med sin familj. Vårt band bröts där för gott.
Med Nina skiljde jag mig när barnen blev stora. Mor hade haft rätt. Nina var bara en förbipasserande; hon trampade på mitt öde, krossade mitt hjärta.
Hur mycket man än kokar vatten, blir det ändå bara vatten. Av alla mina barn var bara den förstfödde min på riktigt. Min första son.
