Grabben min, om du inte slutar träffa den där fräcka kvinnan, då har du ingen mor längre! Den där Nina är ju åtminstone femton år äldre än dig! sa mamma, för kanske tionde gången.
Mamma, jag kan inte, det bara blir så Jag önskar att det gick, men det gör det inte försökte jag förklara.
Jag hade en gång en underbar flicka, söta lilla Elin, fjorton år gammal. Renhjärtad, blyg och så önskad. När jag träffade henne på skoldiscot var jag arton. Elin fångade blicken direkt, och mitt hjärta var som i brand.
Via en av hennes vänner lyckades jag, genom fula och fina knep, bjuda ut henne på en dejt. Men tro ni att hon dök upp? Nej! Jag blev som en jägare, jagade efter mitt byte. Skrapade fram Elins nummer, ringde och bad om att få träffa henne. Till slut gav hon med sig, men var tydlig: du måste be min mamma om lov först.
Jag stod där utanför Elins dörr, svettades och rodnade. Hennes mamma var en godhjärtad kvinna med glimten i ögat, och hon litade på mig hon lät mig låna sitt hjärta i två timmar.
Jag och Elin promenerade i stadsparken i Örebro, pratade, skrattade, helt oskyldigt. Plötsligt sa hon:
Oskar, jag har en kille Jag tror att jag älskar honom, men han springer efter alla andra tjejer. Jag är trött på att alltid hitta honom hos någon annan. Men jag har min stolthet. Vad säger du, ska vi försöka bli vänner istället?
Jag höjde ögonbrynen och studerade Elin, än mer nyfiken. Elin kunde vara både tillbakadragen och öppet förälskad, tänkte jag. Intresset växte bara mer.
Våra två timmar gick fort och så följde jag hem henne till mamman.
Med åren blev Elin allt viktigare för mig. Mamma älskade också detta lilla solsken. Elin kom ofta hem till oss, mamma visade henne kvinnliga knep och tips medan de ibland glömde bort att jag ens fanns.
När Elin fyllde arton började vi prata om giftermål. Ingen av oss, eller våra föräldrar, tvivlade på att det var oss det skulle bli.
Bröllopet sattes till hösten.
Sommaren kom. Elin åkte till sin mormor i Dalarna på landet, medan jag var kvar på mammas sommarstuga utanför Karlskoga och hjälpte till i trädgården.
En dag när jag vattnade tomaterna hörde jag:
Ung man, kan jag få lite vatten?
Jag vände mig om och där stod en kvinna på runt trettiofem. Ofriserad och lite rufsig, men med eld i blicken. Ingen jag kände igen från området, men man kan ju inte neka vatten. Jag hällde upp en kopp friskt brunnsvatten och räckte henne:
Varsågod
Hon drack girigt och sa:
Tack snälla, unge man, jag höll på att törsta ihjäl. Jag har med mig lite hemgjord likör ta som tack!
Hon tryckte en flaska i min hand och gick. Jag ropade:
Tack ska du ha!
På kvällen, när mamma var i stan, smakade jag på likören. Hade mamma varit hemma, hade hon aldrig låtit mig röra flaskan.
Nästa dag kom kvinnan förbi igen. Vi småpratade. Hon hette Nina, bodde i granngården. Jag bjöd in henne, och hon hade återigen likören med sig. Jag slängde ihop en sallad, några smörgåsar, vi pratade och drack slut på flaskan. Nu, många år senare, förbannar jag mig själv för det som hände sen.
Nina fick mig helt i sitt våld, som en pojke följer jag henne. Jag var förtrollad, förstod inte vad som hände. Som i ett tjockt dimmoln.
När jag vaknade dagen efter var Nina borta. Mamma stod vid sängen och försökte väcka mig:
Oskar, vad har egentligen hänt här när jag var borta? Med vem har du druckit? Varför ser sängen ut som om ett helt hingststall sprungit över den? undrade en förbryllad och orolig mamma.
Jag kunde knappt öppna ögonen, huvudet dunkade och händerna skakade. Kunde inte förklara något vettigt. Framåt kvällen började jag minnas. Och skämdes mest inför min Elin
Men redan efter några dagar kom Nina tillbaka. Och jag ja, jag blev glad över att se henne, saknat henne till och med. När mamma såg henne blev hon arg:
Vad vill du nu, kvinna?
Jag tog mamma åt sidan.
Mamma, lugna dig. Hon kanske bara vill ha lite vatten. Det är inte likt dig att vara så ovänlig.
Vatten? Den där Nina från byn, hon är ökänd! Springer runt vid sommarstugorna, förför männen! Henne jagar vi iväg innan det är för sent, sa mamma.
Men det var redan försent. Nina hade förhäxat mig, bundit mig till sig. Och trots att jag inte kände någon kärlek, sprang jag efter henne hela sommaren.
Elin försvann ur minnet, och när jag berättade för Nina om min förlovning, skrattade hon bara.
Oskar, första kärleken räknas inte.
Vår bröllopsplan blev aldrig något av. Mamma bjöd hem Elin och berättade allt.
Förlåt honom, Elin. Han vet inte vad han gör och förstör sitt liv. Vänta inte på honom, gör ditt eget, bad mamma.
Elin gifte sig lyckligt. Mamma, ivrig att få bort mig från Nina, gick till militärkontoret och bad dem skicka mig in i lumpen fort. Jag hade uppskov, men nu blev det tjänstgöring i Boden. Jag ska inte gå in i detaljer om den tiden Jag kom hem utan tre fingrar på höger hand ett lättare sår jämfört med andra.
Psyket däremot Jag blev tuff och avtrubbad. Men Nina väntade på mig. Redan då hade vi en liten pojke. När jag åkte iväg tänkte jag att jag borde lämna något efter mig om jag aldrig skulle komma hem, så blev det en son. Drömde däruppe om fem barn.
Mamma avskydde fortfarande Nina, men älskade Elin och stickade strumpor till hennes dotter. Mamma var övertygad om att dottern egentligen var min jag önskar att det vore så, men icke.
Elin hälsade ofta på mamma, undrade hur jag mådde.
Oskar sitter fortfarande fast med den där kvinnan Jag begriper inte vad han ser i henne, suckade mamma.
Elin berättade senare vad mamma sagt. Under tiden tog vi vårt pick och pack och flyttade norrut jag, Nina och våra tre barn. Där föddes två till, så min dröm uppfylldes. Men klimatet tog hårt, vår femåriga dotter dog i lunginflammation. Vi flyttade hem igen det är lättare att bära sorgen under våra björkar.
Minnet av Elin blev bara starkare. Fick tag på hennes nummer av mamma. Mamma ville avråda rör inte Elins familj, låt bli det förbjudna.
Jag ringde ändå, och vi sågs. Elin hade bara blivit vackrare, bjöd in mig, visade mig för sin man som en barndomsvän. Han gick till jobbet, och vi blev kvar. På bordet stod lite kvarlämnat bubbel och frukt. Dottern var hos mormor.
Nu, Oskar, berätta själv hur livet blev, sa Elin.
Förlåt, Elin. Det blev såhär Jag har fyra barn, fick jag ur mig.
Då får det vara så. Vi har setts, minns ungdomen, det är allt. Ta hand om din mamma, hon lider för din skull, bad Elin.
Jag kunde inte ta blicken från henne hon var lika vacker, lika önskad. Jag tog hennes hand och kysste den så ömt jag kunde.
Jag älskar dig, Elin, som då. Men våra liv gled förbi varandra. Jag ber om förlåtelse, sa jag.
Du måste gå, Oskar. Det är sent, sa Elin, och satte punkt.
Men jag kunde inte. Känslorna svallade upp, passionen brann!
På morgonen smög jag iväg tyst, Elin sov sött. Vi började träffas i hemlighet, i tre år höll det på. Sen flyttade Elin med sin familj till en grannkommun och vi förlorade kontakten.
Jag skilde mig när barnen blivit vuxna. Mamma hade rätt, Nina gick rakt över mitt liv och trampade hjärtat sönder.
Hur mycket man än kokar vatten, blir det ändå bara vatten.
Bara en av barnen visade sig bli min riktiga, min allra första son.
Jag förstod till slut: om du sviker ditt hjärta, sviker du dig själv, för alltid.
