Dagbok, 24 mars
Redan i sjätte klass blev det tydligt för alla att jag, Linnéa Björk, troligen skulle bli en utmärkt läkare en dag. Jag minns så tydligt när grannpojken Alfred ramlade av gungan på gården och slog upp sitt knä och huvudet ordentligt. Det var inget för den känsliga typen, men som tolvåring blev jag ändå nästan lugnare av att agera än att stå bredvid.
Frida, spring och hämta vatten, bandage och lite alsolsprit! sade jag till min bästa vän, som bodde tvärs över gårdsplanen. Hon stack iväg utan att tveka.
När Alfreds mamma, tant Eva, anlände upprörd över vad som hade hänt, hade jag redan rengjort såren och lagt om dem med bandage. Tant Eva blev så imponerad när hon fick veta vem som hjälpt hennes son.
Det är klart du ska bli läkare, Linnéa, och inte vilken som helst, utan en riktigt bra, sade hon och klappade mig på axeln. Vissa läkare får man ju knappt någon riktig hjälp av, men du oj!
Sedan dess, på alla skolutflykter, var det ingen som oroade sig för småskador om Linnéa Björk var i närheten.
Åren gick, och snart stod jag där, Linnéa Björk, leg. läkare. Först student på Karolinska, sedan AT, och vidare till ST med kurser, fortbildningar och allting därtill. Tillslut hamnade jag på S:t Görans sjukhus, och en period fick jag till och med rycka in som tillförordnad chef för klinisk fysiologi något som gav både respekt och viss oro bland kollegorna.
Jag stortrivdes på jobbet, och arbetslaget var toppen. Det fanns dock en person som satte färg på vardagen, chefsläkaren, Börje Viktorsson. Han var äldre, ständigt missnöjd med någonting, och hade en förmåga att suga energin ur rummet, som en riktig energitjuv. Jag vande mig vid hans syrliga kommentarer, men mina krafter räckte inte alltid till ibland tvingade jag mig själv att bara andas, le och låta det rinna av.
Det som ändå tröstade mig var att vi sällan sågs. Bara en gång i veckan, på de tröttsamma läkarkommissionerna där nytillkomna fall diskuterades. Varje gång visste man att Börjes vassa tunga väntade.
Omöjlig människa, suckade jag till min man Daniel vid middagsbordet. Jag försöker verkligen ha tålamod, men det känns som att Börje bara är ute efter att ta mig på sängen.
Du klarar det, Linnéa, log Daniel. Du är diplomat ut i fingerspetsarna.
Mamma, om du tröttnar på att vara läkare kan du bli diplomat. De tjänar visst bättre också, sa Max, vår trettonårige son.
Vi skrattade, men jag visste att diplomatins gräns nås vid något tillfälle.
Nästa dag var det kommissionsmöte igen. Allt gick sin gilla gång tills det var dags för mig att rapportera om en ny patient, en kvinna i sextioårsåldern som satt på britsen framför oss.
Vanligtvis skickades patienterna ut efter rapport, så att vi tre överläkaren Maria, jag och Börje kunde prata vidare mer öppet. Men idag stannade kvinnan kvar och såg plötsligt på oss:
Svara mig ärligt, är det så allvarligt? Kommer jag att klara mig? Jag måste ju ta hand om mitt lilla barnbarn som är föräldralöst.
Hennes röst darrade, och jag såg tillit och oro i hennes blick. Jag öppnade munnen för att försöka inge lite hopp, men då brast Börje ut:
Med det där diagnosen? Frun, det här har fått pågå alldeles för länge! Ingen seriös läkare ger några garantier nu. Vad tänkte ni på tidigare?
Kvinnan stirrade hjälplöst, Börje fortsatte sin harang:
Jag känner igen sånt här! Först väntas det, sedan självläker man hemma och kommer till läkare när allt redan är kört! Vi är inga trollkarlar!
Kvinnan började gråta och hann ut ur rummet. Senare klandrade jag mig själv för att inte ha stoppat Börje där och då, men jag blev fullständigt paff. Så grym fick man inte vara. Både Maria och jag såg på varandra, vi höll egentligen med Börje om sakfrågan, men han kunde väl ha sagt det vänligare! Patientens ålder förtjänade i sig respekt.
Efter flera års tålamod brast det för mig.
Börje, med all respekt, vad menar du att du håller på med?
Vadå? sade han. Folk behöver lära sig verkligheten. Sjukdomar botas bäst i början, det vet du.
Han log nöjt, men nu skulle han få höra!
Visst har du rätt där, Börje men du anar inte vad jag fick kämpa för att få den här kvinnan att söka vård. Jag gav henne hopp och du slog bort allt på några sekunder. Bravo!
Börje började argumentera, men Maria reste sig och gick. Plötsligt kände jag att jag knappt orkade andas i samma rum som honom.
Jag slog ner blicken och bläddrade i journalen när jag hörde ett försiktigt knack. Jag trodde aldrig att den försiktiga rösten tillhörde Börje, men det gjorde den. Han höll en flaska valeriana i handen, ansiktet var allvarsamt, nästan förläget.
Ta den här, Linnéa förlåt, mumlade han. Jag tror du har rätt.
Ja, men du har också rätt, svarade jag stilla. Men vårt uppdrag är också att ge människor en gnutta hopp. Ibland gör det hela skillnaden.
Ja, förstås sa han tankspritt. Något hade alltså hänt därinne ändå.
Jag passade på, när han ändå var ur balans:
Börje, en sak: jag accepterar inte att någon, oavsett titel, ifrågasätter min kompetens eller höjer rösten inför patienterna. Aldrig!
Nej jag förstår, Linnéa.
Bra, tänkte jag hoppas han menade det.
Några timmar senare, på min runda, tittade jag in hos kvinnan som visade sig heta Ingrid Ståhlberg. På hennes lilla sängbord stod en bukett tulpaner. Hon log när hon såg mig.
Tänk, chefen själv kom och bad om ursäkt, sa hon överraskat. Han hade med sig blommor och lovade att allt skulle göras för att hjälpa mig.
Du ser, log jag och klappade hennes hand, du har mycket kvar att ge du är ju nästan ungmö än!
Rackarunge! skrattade Ingrid.
En månad senare repade hon sig. Vid utskrivningen kom Börje själv med en chokladask till Ingrids barnbarn och en ros till Ingrid. Det gick ett sus genom avdelningen vad höll han på med, kunde han vara så omtänksam?
Ja, faktiskt verkade Börje ha blivit mjukare. Vi började till och med dricka kaffe ihop ibland, han och jag. Någon gång sågs vi på caféet runt hörnet.
Finns det lycka i livet, Linnéa? frågade han en dag. Livet har svischat förbi, jag har mest levt genom jobbet.
Men du har ju haft en fin karriär! utbrast jag.
Jo, men lyckan den rann visst bort någonstans.
Förvånande nog började jag få sympati för honom.
Personalstyrkan lade snabbt märke till den bättre stämningen mellan mig och Börje. Fika med honom blev till och med ett återkommande inslag det ordnades fredagsfika på personalrummet med hembakta bullar, våfflor och sylten syskonet Olga brukade ha med.
Vad har du egentligen gjort med Börje? frågade undersköterskan Emmy. Jag har aldrig sett honom le förut! Även om det bara är knappt synligt…
Jag skrattade.
Det är ingen hemlighet, sa jag. Vi måste bara tro på oss själva och stå på oss, oavsett vem vi möter.
Lätt för dig att säga, du är ju läkare, invände den unga städaren Jonna.
Nej, Jonna det spelar ingen roll vilken titel du har. Alla har rätt att bli bemötta med respekt och stå på sig.
Ja, och energitjuvar som Börje känner av det, fyllde psykologen Camilla i. De styr bara över den som låter dem.
Jag tror han är ganska ensam, sade kökspersonalen Vera, eftertänksamt.
Alla höll med. Själv visste jag med säkerhet att det nog var så.
En dag kom kastellanskan Lisa ilande.
Har ni hört? Börje ska gifta sig!
Du skämtar?! utbrast någon.
Nej, tror det är med någon av våra patienter, sa Lisa och hällde upp kaffe.
Jag log för mig själv. Visst anade jag att Ingrid Ståhlberg hade något med saken att göra.
Ska vi inte byta ut kaffet mot lite vitt vin och skåla för lyckan? föreslog jag. För Börje kan visst förändras, ändå!
Förslaget gick hem, och vi skålade glatt. Tänk om lite kärlek kunde tina hans hjärta för gott.
Följande dag kom Börje nyduschad och uppklädd, med sol i sinnet.
Du ser ut att vara på strålande humör, sa jag retsamt.
Det stämmer, Linnéa. Jag ska gifta mig, svarade han och sken upp.
Med vem då? undrade jag nyfiket.
Med Ingrid, förstår du kvinnan du hjälpte mig att förstå. Du trodde kanske inte att jag kunde vara så djärv.
Vilket underbart val! log jag.
Jag hoppas du och din familj vill komma på vårt lilla bröllopsfirande. Det är tack vare dig vi vågade ta steget.
Vilken dag det blev! Börje såg för första gången varm ut i sin kostym, och Ingrid strålade, inte ett spår kvar av den ängsliga kvinnan som för några månader sedan bad om att få hjälp nu var hon vital, med mörkt hår och kaxig page.
Jag kände mig stolt och glad, och tänkte att kanske, i Sverige, kan även de mest envisa hitta lite vårsol till slut.
