Olika människor
Linnéa växer upp till en ovanlig flicka. Både Henrik och Karin vet att de själva är skyldiga. De skämmer bort sin dotter alldeles för mycket. Men hur ska de kunna låta bli? Så vacker, så skör, och så svår var hon att få. Karin hade försökt bli gravid i flera år, men det gick inte. De åkte till alla läkare i hela Östergötland, till och med Stockholm, men alla sa bara att allt såg normalt ut.
Men om allt var som det skulle, varför fick de då inget barn? En gammal läkare råder dem till sist att pröva folkmedicin. De söker upp en klok gumma i en liten by utanför Linköping, som ger Karin en illaluktande tinktur och säger åt henne att ta några droppar varje dag. Karin grimaserar, men dricker ändå. Och så, plötsligt, är hon gravid. Lyckan går inte att beskriva. Henrik är så glad att grannarna hör det genom väggarna.
Graviditeten är tuffare än de någonsin kunnat ana. Henrik är flera gånger rädd att Karin inte ska klara att fullfölja den. Hon mår konstant illa, kan inte äta, reagerar till och med på dofter och svullnar upp i händer och fötter. Hon sover dåligt och går sällan ut. När värkarna drar igång, känner Henrik lättnad men problemen har bara börjat. Efter mer än tio timmars värkarbete beslutar läkarna om akut kejsarsnitt. Flickan är svag och medtagen, Karin förlorar mycket blod och svävar två dagar mellan liv och död. Men de klarar sig. Hestra sjukhus blir deras andra hem i en månad innan Karin äntligen får ta hem Linnéa. Henrik har saknat dem så, längtat efter att få hålla sitt barn nära. De känner äntligen att deras liv blir komplett.
När Linnéa fyller fem år sätter sig Henrik framför Karin en kväll och säger:
Karin, vi måste bygga hus. Hur ska vi fortsätta trängas i vår etta? Linnéa är liten nu, men hon behöver en egen plats när hon blir större.
Karin, som alltid stöttat sin man, blir orolig. Hur ska de ha råd?
Jag har tänkt ut det. Om vi bygger huset långsamt, lite i taget, stressar vi inte och då går det, säger Henrik.
Karin ser att han har rätt. Ett eget hus är en dröm för varje familj.
Drömmen måste dock vänta. Efter ett halvår blir Linnéa allvarligt sjuk. Först en vanlig förkylning, sedan öroninflammation, och därefter fler komplikationer. Karin och Linnéa går ut och in på sjukhus i Norrköping, Uppsala och Jönköping. Familjen begraver sig i skulder, men tack vare envishet och god vård blir Linnéa så småningom frisk men det tar nästan tre år.
Henrik glömmer drömmen om huset. Huvudsaken är att betala sina skulder. Linnéa blir mer självständig, och Karin börjar jobba på Scania i Södertälje. De hoppas få ordning på ekonomin och så småningom kanske ändå förverkliga drömmen.
De betalar tillbaka alla lån först när Linnéa är 14 år. Samtidigt har hennes behov vuxit med åren hon vill ha klänningar, jacka som klasskompisen Elin, och förstås sparas det för gymnasiebalen. När studenten närmar sig, bestämmer de att lägga husdrömmen på is och stötta Linnéa. Hon flyttar till Uppsala för att plugga och föräldrarna är oerhört stolta. På två år bygger Henrik ändå husets väggar. Fönster och dörrar saknas, men huset finns. Fyra år går, och så en helg när de kommer hem, trötta men nöjda efter att ha monterat två fönster, ringer det på dörren.
Karin öppnar där står Linnéa med en stor mage och bakom henne står en ung man med långt hår.
Linnéa, vad är det här? säger Karin och pekar på magen.
Snälla mamma, du är så gammaldags. Jag och Viktor väntar barn. Förresten, här är Viktor han ska bo med oss och vi ska gifta oss.
Viktor nickar, tyst och ständigt tuggandes tuggummi.
De sätter sig vid köksbordet. Henrik börjar:
Linnéa, varför har du inte berättat?
För att slippa era moralpredikningar.
Och plugget då?
Det går att klara sig ändå. Viktor hoppade av universitetet redan första året och lever ändå.
Henrik ser på Viktor, som nickar tankspritt.
Och vad jobbar Viktor med?
Pappa, snälla. Han har inte hittat rätt än.
Till slut undrar Henrik, högt: Hur ska ni försörja er, båda arbetslösa och snart en till att försörja?
Linnéa tittar förvånat “Jag trodde mina föräldrar finns ju.”
Efter en tung kväll, föreslår Henrik en lösning dagen därpå: de flyttar till huset, tar med det nödvändigaste, och låter barnen få lägenheten i Norrköping som bröllopsgåva. Linnéa och Viktor jublar, föräldrarna tar bara det viktigaste möblerna.
I det nya huset finns varken kök eller badrum, men Karin misströstar inte. Hon kommer hem efter jobbet, lagar enkel mat, tvättar i balja och hjälps åt med Henrik. Bygget slukar allt, pengarna räcker knappt ändå skickar de lite till Linnéa när det behövs.
En gång, när de kommer på besök, har Viktor fortfarande inget jobb. Henrik frågar rakt ut.
Tycker du inte du har ansvar att bidra?
Viktor rycker på axlarna. Henrik skäller inte ofta men när han gör det, lyssnar alla.
Du kan väl lika gärna hjälpa oss med huset, säger Henrik till Linnéa, när de ska gå.
Varför skulle vi det? Det var ju ni som ville bygga, det har ni fått oss att stå ut med hur länge som helst!
Karin kramar om Linnéa och stoppar snabbt en sedelbunt i hennes hand, Henrik låtsas inte se.
En vecka senare får Viktor jobb dock inte på bygget utan som springpojke på ett kontor i Norrköping. Lön: betydligt mindre än på bygget, men han är nöjd. Karin och Henrik är ändå lättade.
På gården bor en pojke, Emil, tio-elva år. Han bor med sin mormor i ett ruckel dold av äppelträden längre bort. Han verkar blyg, men en dag kommer Henrik fram till honom, och bjuder på te och småkakor. Emil berättar att föräldrarna dog när han var liten, nu tar han hand om sin allt svagare mormor.
Får jag hjälpa till hos er ibland under sommaren? frågar Emil.
Självklart, grabben, säger Henrik. Alla händer behövs.
Nästa dag väntar Emil vid grinden. Han lär sig genast allt Henrik visar och snart blir han till stor hjälp.
Karin småpratar med mormodern, Märta, som gladeligen låter Emil hjälpa dem. Märta, klok och vänlig, säger: “Bättre att hjälpa än att dra runt. Henriks händer klarar mycket, Emil lär sig säkert något han har nytta av!”
Karin bjuder Märta på kvällste nästa dag. De fyra blir som en familj, speciellt när Märta berättar historier om traktens folk.
Strax därpå föder Linnéa barn. Henrik och Karin åker till BB i Linköping med bullar och pyttesmå babykläder. Viktor står till och med i dörren med blommor. En kort tid verkar han piggna till, men snart återgår han till sitt sega tempo. Karin är ofta där för att hjälpa, men en dag hör hon av Viktor: “Hon behöver inte komma så ofta vi klarar oss själva nu.” Karin blir ledsen, men åker ändå förbi då och då, lämnar bullpåsen utanför om Viktor råkar vara hemma.
Med åren blir Emil som son för Henrik och Karin. Henrik köper honom en ny skoluniform i Linköping, och Märta gråter av tacksamhet. “Stort hjärta har ni,” säger hon när hon kramar Henrik.
En vinterkväll, flera år senare, kommer Emil bärande på tung sorg Märta har somnat in. Emil, fjorton år, är rädd för barnhem och Henrik lovar att försöka bli hans gode man. Efter begravningen får de det beviljat, och Emil bor kvar.
Hos Linnéa händer det också saker. Hennes svåger flyttar in med eget barn när hans fru slängt ut honom. Kaos i den lilla tvåan. Men Linnéa klagar inte, och hennes föräldrar bestämmer att inte lägga sig i.
Emil växer upp, pluggar, tar extrajobb för att klara sig själv. Han åker hem nästan varje helg, och Karin och Henrik behandlar honom som sitt eget barn.
Men så blir Karin sjuk. Hon magrar och tappar orken. Henrik får till slut henne att gå med på att bli inlagd i Norrköping. Läkaren kallar in Henrik:
Karin har cancer, väldigt långt gången. Hon har knappt ett halvår kvar.
För Henrik stannar världen. Han ringer Linnéa:
Linnéa, mamma är sjuk. Hon har cancer. Hon har högst ett halvår kvar.
Oj… Men vad ska jag göra?
Du kanske kan hälsa på henne?
Jag fattar, pappa. Jag kommer imorgon.
Linnéa hälsar bara på en enda gång. När Karin skrivs ut säger läkaren att hon snart måste ha hjälp hela tiden. Henrik gör sig redo.
När det behövs för första gången ringer han Linnéa:
Kan du komma och hjälpa till att tvätta mamma?
Herregud, ska jag pendla varje dag nu? Jag får se om jag har tid.
Henrik lämnas ensam, väntar tålmodigt, men ingen kommer; han klarar det själv till slut, men gråter med Karin.
En månad senare är hon borta. Emil, nu 22 och nyutexad, gråter öppet vid hennes säng. Han återvänder till Linköping, hyr egen lägenhet och får fast jobb. Med tiden blir huset allt finare. Henrik finner tröst i blommorna Karin planterade.
Emil besöker ofta, tar med sig godsaker men tackar nej till att flytta in permanent; han vill klara sig själv. Linnéa dyker bara upp när hon behöver något.
Åren går, Henrik börjar känna sig svagare. Han tar piller som grannen rekommenderat. Emil skäller på honom för detta, men Henrik bara skrattar.
En kväll får han så ont i bröstet att han knappt kan andas. Han ringer Linnéa:
Jag tror hjärtat stannar…
Ta en tablett, eller ring ambulans själv, pappa, suckar Linnéa och lägger på.
Henrik ringer Emil, som svarar direkt:
Jag kommer! Håll ut.
Emil anländer med sin flickvän Sofia, som är sjuksköterska. Hon kollar Henrik, ringer ambulans. Hon och Emil följer med till lasarettet.
När Henrik får komma hem är det Sofia och Emil som hämtar honom, lagar mat och ser till att han har vad han behöver. Linnéa tittar förbi nästa dag, undrar hur han har det. Henrik orkar inte mer:
Du kom inte ens till sjukhuset.
Men det fanns ju fullt med personal där! Vad skulle jag göra där?
Du är min dotter.
Jag orkar inte ditt tjat längre, pappa.
Mamma låg till sängs, du kom aldrig, nu bryr du dig inte om mig heller. Ibland undrar jag om du verkligen är min
Linnéa exploderar:
När dör du egentligen? Du lever ensam i ett stort hus medan vi trängs i vår lilla etta. Skäms du inte?
Du vill bara åt huset! Du hjälpte inte till att bygga, du och Viktor låg på soffan medan vi bar sten dagarna i ända!
Linnéa stormar ut, smäller igen dörren bakom sig. Henrik sätter sig ner, känner sig varken arg eller ledsen bara tom. Måste fundera över vad som ska hända med huset när han är borta, men vill prata om det med Karin en sista gång.
Han sover gott den natten. Nästa dag ringer Emil, undrar hur det är. Henrik ber Emil ordna en notarie som kan komma hem till honom han har beslut att fatta. Emil ordnar så notarie kommer klockan tre.
När pappersarbetet är klart, sätter sig Henrik och skriver ett brev.
Emil, om du läser detta är jag borta. Låt inte sorgen ta över, jag är med din “mamma” Karin nu. Sofia är en härlig flicka, jag älskar dig som en son. Ta hand om huset, gör det till ert hem. Vi har bestämt det, Karin och jag huset är nu ditt.
Henrik känner sig färdig. Han lägger brevet och ett foto på sig och Karin i ett kuvert och lägger sig för sista gången på soffan, minns lycka och svårigheter, kärlek och vänskap.
När Emil och Sofia hittar honom dagen därpå, ligger Henrik med ett leende, och håller hårt om fotot. Emil faller på knä, gråter. Sofia låter honom vara. Någon timme senare kommer Linnéa och Viktor, och medan de stressar runt och mäter huset, hittar Emil brevet. Han läser det för Sofia. Hon pekar mot Linnéa.
Linnéa, pappa skrev det här till mig, men ni vill kanske läsa ändå
Linnéa tar pappret, läser, rodnar av vrede:
Gubbtok! Nu ska vi minsann se.
Och sedan försvinner hon snabbt, fylld av ilska och bitterhet.
