Ett oväntat samtal
Anders Olovsson? Rösten i luren var kall och så där stelt formell.
Ja, det är jag. Vem pratar jag med?
Det är föreståndaren på Barnhemmet. Om en vecka fyller er dotter tre år, och vi måste tyvärr flytta henne till ett annat boende. Ni tänker er verkligen inte hämta henne?
Vänta nu, vilken liten flicka? Vems dotter? Jag har en son, Simon, mumlade jag chockat.
Margareta Andersdotter. Det är ju er dotter?
Nej, verkligen inte. Jag är Olovsson. Anders Olovsson.
Ursäkta, sade rösten uppgivet. Det verkar ha blivit något misstag.
Samtalstonen bröts och luren tutade ihärdigt i örat på mig som kyrkklockor en grå söndag.
Vad i hela friden? svor jag tyst för mig själv. Dotter, vilken dotter? Vad är det för röra med deras papper?
Men samtalet gnagde sig fast, som en sticka man inte får ut. Jag började undra, hur har egentligen barn det utan familj? Utan varm mamma, omtänksam pappa, eller mormödrar som pysslar och tjatar? Simon har ju allihop till och med diverse fastrar och morbröder som poppar upp på släktträffar.
Min fru, Linnea, märkte direkt att jag gick runt och såg ut som om jag tuggar på ett problem. Tio år tillsammans, och vi har känt varandra sen lågstadiet inget undgår henne!
Till slut, lagom till kvällsmaten, kunde hon inte hålla sig längre.
Vad heter hon, då? frågade hon rätt ut.
Vem? svarade jag förvånat (hur visste hon om flickan? Hade de ringt henne också?).
Margareta, sa jag. Gretan liksom.
Jaha, Gretan alltså… Och jag är Linnea, men hon är Gretan? rösten steg i styrka och volym.
Ja, sa jag Margareta Andersdotter
Du kan väl ge mig hennes personnummer också när du ändå håller på! snäste Linnea.
Hon har väl inget personnummer, varför skulle hon ha det?
Är hon flykting, eller?! nu skrek Linnea lite mindre högljutt.
Vem är flykting? Nu fattade jag absolut ingenting.
Din Gretan, vill hon skrivas här eller?! Erkänn nu, Anders!
Erkänna vad? Jag satt som paralyserad, middagen bortglömd.
Då började Linnea gråta. Inte så där snyftande som på film, utan med arga, stora tårar som studsade på förklädet.
Jag åker till mamma imorgon. Simon följer med. Kom ihåg det! sa hon mellan tårarna.
Linnea, vad gör du? Vad har hänt? Varför till din mamma?
Ska jag gå här och serva dig och din lilla Grete eller?! fräste hon.
Och nu trillade poletten ner, lagom långsamt. Jag satte henne på soffan i köket och berättade allt om morgonens samtal.
Nu grät Linnea av medkänsla för barnet, såklart. Jag vet inte varifrån kvinnor får alla dessa tårar, de verkar ha en outsinlig källa. Jag tål inte kvinnors tårar, särskilt inte Linneas.
Aptiten var som bortblåst.
Jag vaknade av att Linnea gick igenom min mobil! På snart tio år har hon aldrig nosat bland mina samtal. Alltså tror hon inte på mig jag blev kall inombords. Då viskade hon: Anders Anders
Jag låtsades sova.
Anders det var väl det där numret som ringde? Det fasta?
Ja, svarade jag på ren automatik.
Sov du vidare, sa Linnea och smög ut med min mobil i handen.
Sova?! Lättare sagt än gjort. Jag hörde att hon slog igång datorn. Efter ett tag smög jag efter och såg henne frenetiskt googla: Barnhem + Norrköping.
Upp kom adress, telefonnummer, bild på huset Linnea kollade min mobil mot skärmen.
Anders, det stämmer!
Vad då?
Numret. Det är barnhemmet! Du ser, jag KONTROLLERAR inte, jag dubbelkollar.
Jaha Varför då?
Men Anders, det där stället är ju bara några kvarter bort, sa Linnea eftertänksamt. Ska vi inte åka dit? Hur fick de tag på ditt nummer om du är helt utomstående?
Där hade hon faktiskt en poäng. Hur hade de? Det kanske var bäst att ta reda på sanningen från källan direkt. Jag ville ju inte bli gölld till andra barns fäder hit och dit!
Sömnen kom aldrig riktigt den natten heller. När jag nästan slumrat in, petade Linnea på mig:
Andersär du SÄKER på att alltså, det kan inte ha varit någon liten tillfällig historia? Första kärleken, kanske, för evigheter sen? Kan det vara så? Och så blev det barn efteråt och hon sa aldrig något Men Anders!
Vilken kärlek, Linnea? Jag har suttit bredvid dig sen ettan och nu ligger jag här och fyra år sen, när Simon var liten och du gick tillbaka till jobbet vem var hemma jämt? Jo, jag! Minns du vabbmaratonet? Jag höll ju knappt ihop då, vem hade tid för hemliga romanser?
Men ditt nummer då?! Någon har satt dit dig!
Den tanken snurrade även i mitt huvud. Men när jag tänkte igenom gamla bekantinnor insåg jag, den värsta av dem flyttade utomlands för flera år sen.
Så, eftersom livet älskar dålig komedi, bestämde jag dagen efter: vi åker till barnhemmet och reder ut det här.
Vi var där tidigt, men ändå var vi inte först en spenslig, rufsig herre satt redan utanför direktörens dörr. Kläderna var rena men mannen såg ändå liteja, skranglig och nervig ut. Antingen av väntan eller så var det gårdagens snaps som spökade.
Ni står efter mig, sa han förvånansvärt bastant.
Dörren öppnades och han kallades in. En kvart senare hördes hans röst omväxlande med en annan, varmare stämma. Till sist studsade han ut utan papper i händerna, och vi blev insläppta.
En mörkhårig kvinna i femtioårsåldern vred av sig glasögonen och såg rätt trött ut.
Vad kan jag hjälpa er med?
Jag försökte skämta lite: Vi gäller gårdagens ärende.
Kvinnan satte sig, suckade djupt.
Jag har verkligen inte tid för charader, var så konkret ni kan.
Jag berättade om det förväxlade samtalet rösten var ju uppenbarligen hennes.
Jaha, det där. Ursäkta, det var mitt misstag. Jag slog fel på siffran skulle slå 927, men fick 937. Och så visade det sig att ni heter lika! Ren slump. Mannen före er var den riktige Anders Olovsson, far till Margareta.
Jag stirrade tomt, men visste det nog redan.
Fast varför fanns MITT nummer på era papper då?
Nej, det gjorde det aldrig. Det var rent av misstag. Beklagar verkligen om det ställde till det.
Namnskylten på hennes blus: Birgitta Svendotter, Föreståndare.
Men Linnea nappade på en detalj:
Birgitta, kommer flickans pappa hämta henne nu då?
Birgitta satte sig igen, suckade så det skallrade till i fönstren:
Nej, tyvärr. Flickans mamma dog, och pappan har barn med fem olika kvinnor redan. Han har varit här två gånger på tre år, båda gångerna tvingad av socialen. Margareta är ingen han bryr sig om. Ärligt, ni har fått alla svar Tack och adjö.
Vi lämnade lokalerna både tystare och fundersammare än när vi kom in.
Ute på gården lekte de äldre barnen någon gungade, någon åkte rutschkana, två grabbar körde racerbilar med små plastbilar på en bänk. Men det var ovanligt stilla. När Simon är ute på gården är det alltid gap och tjut, eller åtminstone högljutt stoj. De här barnen skrattade inte så.
De såg liksom färdigvuxna ut på något vis. Barndomen hade liksom gått dem förbi. Man kände i hela kroppen: här har det handlat om att överleva, inte leka. Ingen som klär på dem för varmt, ingen mormor som kramar för mycket eller pappa som busar med föräldraförsäkringen som enda mål i livet.
Jag sneglade på Linnea tårarna rann igen. Jaha, då var vi där igen.
På väg mot grinden hördes plötsligt ett gällt MAMMA! Alla barnen vände sig mot oss. En liten flicka med rolig mössa och jättestor tofs sprang rakt mot oss med armarna ut: Mamma, mamma, jag är här!
Hon kastade sig om Linneas ben och började hulka. Det var ett så där förtvivlat gråtande som bara barn utan någon att gråta till kan ha, och jag skämdes över tårarna som rann på mina kindben.
Margareta, Maggan! ropade en pedagog. Hon kom springande med en chokladbit som muta, men flickan släppte ändå inte Benet förrän den var öppnad.
Vi flydde ut mot bilen, båda fortfarande tagna. Det var svårt att prata, och jag såg hur Linnea skakade, så jag körde åt sidan vid närmaste Coop.
Linnea pekade med blicken mot den färgglada skylten Barnens butik.
Utan att säga ett ord klev vi ur bilen och grep varandras hand.
Vi gick in för att köpa en docka och en rosa klänning.
Vår dotter Maggan ska vara den mest välklädda lilla tjejen i hela Norrköping!
