Gubben kämpade sig upp ur sängen och trevade sig, stödd mot väggen, bort till rummet intill. I skenet från nattlampan kisade han med halvblinda ögon på sin sovande maka:
Hon rör inte på sig! Har hon dött? Han föll ner på knä. Nej, hon verkar andas.
Han reste sig och hasade långsamt till köket. Drack ett glas fil, gick på toaletten. Sen lommade han till sitt eget rum.
Lade sig på sängen, men sömnen kom inte.
Vi är båda nittio nu, jag och Gunborg. Tänk vad vi har levt? Snart är det vår tur att dö, och ingen finns kvar bredvid oss. Dottern vår, Malin, dog innan hon fyllt sextio. Erik dog där i häktet. Ett barnbarn har vi, Signe, men hon har bott i Tyskland i snart tjugo år. Hon minns nog knappt sina morföräldrar. Kan tänka sig att hennes barn redan är stora.
När han inte märkte det själv, somnade han.
Vaknade av en hand som nuddade hans axel:
Bertil, är du vaken? hördes en svag röst.
Han slog upp ögonen. Ovanför honom lutade sig hustrun.
Är det du, Gunborg?
Jag såg att du inte rörde på dig. Blev rädd, trodde att du gått bort.
Lever än! Gå och sov igen nu!
Tysta, hasande steg. Lampan klickade till ute i köket.
Gunborg drack vatten, gick på toaletten, och till sitt eget rum. Lade sig ner:
En dag vaknar jag väl och han är död. Vad ska jag ta mig till då? Fast man kanske själv går före. Bertil har redan bokat våra begravningar. Tänkte aldrig jag skulle ordna sånt för oss själva. Men skönt, ändå. Vem skulle annars gå på begravningen? Signe har ju glömt oss. Bara grannen Siv tittar in ibland. Hon har en nyckel till lägenheten. Gubben ger henne tusenlappar från pensionen. Hon köper mat och medicin på apoteket. Vi klarar ju ändå inte trapporna utan hiss här uppifrån fjärde våningen.
Bertil öppnade ögonen. Solen kikade in genom fönstret. Han gick ut på balkongen. Såg den gröna toppen på en hägg utanför. Ett leende spred sig på läpparna:
Vi har klarat oss till sommaren!
Han gick till sin fru som satt tankfull på sängen.
Gun, nu får du sluta grubbla. Kom, jag ska visa dig nåt.
Jag har inte ork, protesterade hustrun och kämpade sig upp. Vad hittar du nu på?
Följ med bara!
Han ledde henne ut till balkongen.
Titta, häggen är grön! Du var så säker på att vi inte skulle få se sommaren mer. Men här är vi nu!
Oj, det är den ju! Och solen lyser så varmt.
De satte sig på bänken där på balkongen.
Minns du när jag bjöd dig på bio första gången, när vi gick i skolan? Häggen hade grönskat just då också.
Vem glömmer sånt? Hur många år sedan är det nu?
Mer än sjuttio… Sjuttiotre, tror jag.
Länge satt de där och mindes ungdomen. Allt annat rinner bort med åren, till och med vad man gjorde igår ibland, men ungdomen, den sitter alltid kvar.
Oj, nu har vi allt pratat länge! Gunborg skrattade. Och vi har ju inte ens ätit frukost ännu.
Koka gott te idag, Gun! Jag har ledsnat på alla dessa örter.
Vi får ju inte dricka starkt te
Gör svagt, men snälla, lite riktigt socker i.
Bertil drack detta svaga te och sköljde ner en liten ostsmörgås, medan han mindes tiden när frukosten bestod av starkt söt te och hembakta bullar.
Då klev grannen in. Siv log uppmuntrande:
Hur går det här då?
Vad ska vi hitta på, vi nittioåringar? skojade Bertil.
Att du skämtar, då är det bra med er! Vad behöver ni handla?
Siv, köp lite kött! bad Bertil.
Ni får ju inte äta det.
Kyckling får vi väl ta?
Okej, köper. Kanske lite nudelsoppa då!
Siv, köp något för hjärtat också, bad Gunborg.
Gunborg, jag köpte ju nyss till dig.
Det har tagit slut nu.
Ska jag ringa en doktor?
Det behövs inte.
Grannen Siv plockade undan från bordet, diskade och gav sig iväg.
Gun, vi går ut på balkongen igen, föreslog maken. Solen värmer ju så skönt.
Ja, vi sitter ju bara här och pustar annars.
Siv kom igen. Gick ut med dem till balkongen:
Ni har allt saknat solen, va?
Underbart här ute, Siv! log Gunborg.
Jag hämtar er gröt, och börjar med soppan till lunch.
Vilken fin människa, sa Bertil efter henne. Vad skulle vi göra utan henne?
Och du betalar henne bara några tusen i månaden.
Gun, vi har ändå skrivit över lägenheten på henne, och fått det bevittnat hos notarie.
Det vet hon nog inte än.
De blev sittande på balkongen tills det var lunch. Och till lunch blev det kycklingsoppa, med små köttbitar och mosad potatis.
Sån här brukade jag göra till Malin och Erik när de var små, mindes Gunborg.
Nu lagar en främmande människa mat åt oss i äldre dagar, suckade Bertil tungt.
Tja, Bertil, det är väl ödet. Vi dör väl och ingen kommer ens att gråta.
Nu får du ge dig! Kom, vi tar en tupplur!
Det är som de säger: Gammal är som liten, svarade Gunborg. Vi lever som barn: passerad soppa, vila mitt på dagen, lite mellanmål.
Bertil slumrade till, men sömnen ville inte fästa. Kanske ska det bli regn? Han gick till köket. Där stod två glas juice, omsorgsfullt ställda av Siv.
Han tog dem försiktigt, gick in till Gunborg som satt på sängen och blickade ut.
Varför är du ledsen, Gum? Här, drick lite juice!
Hon tog ett par klunkar.
Du kan inte heller sova?
Det är vädret, blodtrycket far runt.
Jag har inte mått bra alls idag, sa Gunborg, trött. Tiden är nog ute för mig nu. Du lovar att ordna en fin begravning?
Nu pratar du konstigt, Gun. Vad ska jag göra utan dig?
Någon av oss går före ändå, så är det.
Nu räcker det. Kom, balkongen kallar!
De satt där tills kvällen. Siv lagade kesoplättar till kvällsmat. De åt och satte sig framför tv:n, så som de gjorde varje kväll. Nya filmer förstod de sig knappt på, så det blev gamla svenska komedier och gamla tecknade filmer.
Ikväll orkade de bara en film. Gunborg reste sig:
Jag går och lägger mig, är så trött.
Jag följer dig då.
Låt mig titta på dig ordentligt! bad hon plötsligt.
Varför det?
Bara så jag vet.
De såg länge på varandra. Som om de mindes när de var unga och livet låg framför dem.
Kom, jag följer dig till din säng.
Gunborg tog maken under armen. Tillsammans gick de långsamt.
Han bäddade om sin fru och gick till sitt eget rum.
Något låg tungt över hjärtat, och länge kunde han inte sova.
Han tyckte han inte sov alls, men klockan blinkade 02:00. Han steg upp och gick till hustruns rum.
Hon låg med öppna ögon, stirrade upp i taket.
Gun!
Han tog hennes hand. Den var kall.
Gun, hallå! Guuun!
Plötsligt blev det svårt att andas. Han släpade sig till sitt rum, tog fram pappren de förberett och la på bordet.
Han gick tillbaka, tittade länge på hennes ansikte. Lade sig tätt intill, blundade. Såg sin Gunborg, ung så som hon var för sjuttio år sen. Hon gick mot ett ljus i fjärran. Han skyndade efter, hann ifatt henne, tog hennes hand…
Morgonen därpå steg Siv in i sovrummet. De låg sida vid sida, och samma lyckliga leende vilade över deras ansikten.
När hon förstått vad som hänt, ringde Siv ambulansen.
Läkaren som anlände såg på dem och ruskade häpet på huvudet:
De dog samtidigt. Nog älskade de varandra högt.
De blev bortförda. Siv sjönk tungt ner på stolen vid bordet. Där såg hon begravningskontraktet och… testamentet, upprättat till hennes namn.
Hon föll ihop över bordet och grät tyst.
Gamla Kalle reste sig mödosamt ur sängen, stödde sig mot väggen och linkade in till sovrummet bredvid. I skenet från nattlampan kastade han en blick med sina svaga ögon på hustrun som låg stilla i sängen: ”Hon rör sig inte! Har Lisen dött? – föll han på knä. – Nej, hon andas nog.” Han reste sig upp och masade sig långsamt ut till köket. Drack lite fil, gick på toaletten. Sedan återvände han till sitt rum. Lade sig men kunde inte somna: ”Jag och Lisen är nittio år gamla. Herregud vad vi har levt! Snart ska vi dö, och ingen finns här. Vår dotter Eva dog innan hon blev sextio. Mattias dog i fängelse. Barnbarnet Linda bor sedan tjugo år i Tyskland. Hon minns väl inte ens morfar och mormor. Har säkert egna vuxna barn nu vid det här laget.” Han märkte inte när han slumrade till. Vaknade av en hand på axeln: – Kalle, lever du? – hördes Lisens svaga röst. Öppnade ögonen. Hustrun böjde sig över honom. – Vad är det, Lisen? – Du rör dig inte. Jag blev orolig, tänkte att du dött. – Jag lever! Gå och sov du med! Sakta, med stapplande steg, gick hon ut till köket och drack vatten, gick på toaletten och tillbaka till sitt rum. Lade sig: ”Tänk om jag vaknar en morgon och han är död. Vad gör jag då? Eller kanske dör jag före honom. Kalle har redan beställt våra begravningar – det trodde jag aldrig man kunde göra. Samtidigt, tur ändå. Vem annars skulle begrava oss? Barnbarnet har glömt oss. Bara grannfrun Polina kommer hit. Hon har nyckeln, vi ger henne tio tusen av pensionen. Hon köper hem mat och mediciner. Vad ska vi med pengarna till? Vi kommer ju inte ut ens ner från fjärde våningen själva längre.” Kalle öppnade ögonen igen. Solen kikade in genom fönstret. Han gick ut på balkongen, såg den gröna toppen av häggen. Ett leende spred sig: ”Vi klarade oss till sommaren!” Han gick till hustrun som satt drömskt på sängen. – Lisen, sluta nu att grubbla! Kom, jag vill visa dig nåt. – Oj, jag orkar knappt resa mig – vad hittar du på? – Kom du bara! Han stöttade henne ut på balkongen. – Titta, häggen är grön. Och du sa att vi inte skulle få uppleva en sommar till, men nu är vi här! – Ja, och solen skiner också! De satte sig på bänken där ute. – Kommer du ihåg när jag bjöd dig på bio när vi gick i skolan? Häggen blev också grön precis den dagen. – Sånt glömmer man aldrig! Hur många år sen är det nu? – Mer än sjuttio… Sjuttiofem år. De satt länge och mindes ungdomen. Man glömmer så mycket på äldre dar, ibland till och med gårdagen, men ungdomen – den glömmer man aldrig. – Jösses, nu glömde vi helt bort tiden! – sa Lisen plötsligt. – Vi har inte ens ätit frukost. – Lisen, brygg riktigt te nu. Den där blaska örtdrycken är jag trött på. – Vi får ju egentligen inte, men för dig lägger jag i en tesked socker. Kalle drack sitt svaga te, dunkade ner en liten ostmacka och tänkte på när de åt goda frukostar med kraftigt te, riktiga bullar och piroger. Då kom grannen in. Hon log snällt: – Hur är det med er? – Hur roligt kan två nittioåringar ha det? – skämtade Kalle. – Om du kan skämta så är det nog bra. Ska jag köpa hem nåt? – Polina, kan du köpa hem lite kött! – bad Kalle. – Men ni får ju inte äta kött. – Kyckling kan vi äta. – Okej, jag köper och kokar nudelsoppa till er! – Polina, köp något för hjärtat också – bad Lisen. – Jag köpte ju precis. – Det är redan slut. – Ska jag ringa läkare? – Nej, det behövs inte. Polina dukade av och diskade innan hon gick. – Lisen, ska vi ta en vända på balkongen? – föreslog Kalle. – Skönt i solen. – Ja, varför sitta inne och kvävas. Sen kom Polina igen med gröt och började laga soppa till lunch. – Vilken tur vi har henne, – sa Kalle. – Vad skulle vi göra utan henne? – Och du ger henne bara tio tusen i månaden. – Lisen, vi har ju testamenterat lägenheten till henne och fixat allt hos notarien. – Det vet hon väl ändå inte om… De satt kvar tills det var dags för lunch. Kycklingsoppa med småbitarnas kött och mosad potatis. – Sån här soppa gjorde jag alltid till Eva och Mattias när de var små, – mindes Lisen. – Och nu får vi vår mat av andra, – suckade Kalle. – Så är det väl, Kalle. Vi dör nog utan att nån fäller en tår. – Äsch Lisen, nu slutar vi deppa. Nu tar vi oss en tupplur! – Kalle, visst säger man ”Gammal är som liten”. Allt är som på dagis – soppa, middagslur, mellis. Kalle småslumrade en stund, men kunde inte somna riktigt. Vädret är nog på väg att slå om? Han gick ut i köket. Där stod två glas saft, omtänksamt fixade av Polina. Han tog båda och gick till Lisens rum. Hon satt på sängen och tittade ut. – Vad är det, Lisen, varför är du så ledsen? Här, drick lite saft! Hon tog emot glaset: – Du kan inte heller sova? – Vädret växlar, trycket stiger. – Jag har mått dåligt hela dagen, Kalle, – sa Lisen uppgivet. – Jag känner att jag inte har långt kvar. Begrav mig fint. – Lisen, vad pratar du för strunt? Hur ska jag klara mig utan dig? – Någon av oss dör ändå före den andre. – Nu räcker det! Kom, vi sätter oss på balkongen! Där satt de tills kvällen föll. Polina lagade ostkakor. De åt och såg på TV, som de alltid gjorde varje kväll. De förstod sällan nya filmer, så de såg på Astrid Lindgren och gamla svenska komedier. Idag orkade de bara med en kort tecknad film. Lisen reste sig: – Jag går och lägger mig. Är så trött. – Jag går också. – Låt mig titta på dig riktigt nu, – bad Lisen plötsligt. – Varför då? – Bara vill det. Länge satt de så, tysta med blicken i varandras ansikten. Kanske mindes de när de var unga och allt låg framför dem. – Jag följer dig till din säng, – sa Lisen, tog sin man under armen och de gick långsamt tillsammans. Han bäddade ner henne omsorgsfullt och gick mot sitt rum. Det var tungt i bröstet, han kunde inte somna. Han tyckte han inte blundat alls, men klockan var två på natten. Han reste sig och gick till Lisens rum. Hon låg med öppna ögon mot taket: – Lisen! Han tog hennes hand – den var kall. – Lisen, vad gör du! Liiisen! Då började han själv tappa andan. Han gick långsamt till sitt rum, tog fram papperen och la dem på bordet. Gick tillbaka, satte sig länge hos henne – sedan la han sig bredvid och blundade. Han såg sin Lisen, så ung och vacker som för 75 år sedan. Hon vandrade mot ett blekt ljus i fjärran. Han sprang i fatt henne, tog hennes hand… På morgonen kom Polina in i sovrummet. De låg bredvid varandra. På deras ansikten vilade samma lyckliga leende. Polina ringde ambulansen. Läkaren såg efter, skakade på huvudet: – De dog tillsammans. Måste ha älskat varandra väldigt mycket. De fördes bort. Polina sjönk ner på stolen vid bordet. Där fick hon syn på begravningsavtalet och testamentet skrivet till henne. Hon lutade pannan mot armarna och grät.
