Sånt händer i livet Vi hade en barnkardiolog på vår vårdcentral i Vasastan – Edvard Efraimsson (alla namn och mellannamn bevarade). Precis som de flesta av oss brukade han tillbringa en eller två sommarmånader som läkare på ett svenskt kollo: hålla koll på kosten, väga barnen, inspektera nattduksbord, måla skrubbsår med Jodopax… förutsatt att inget allvarligare hände, peppar peppar. Han var vid tiden runt 38–40 år, vältränad, hår med gråstänk, lite lockigt, markerad profil, mörka ögon och bryn – hölls inte för att vara oattraktiv bland damerna. En gång berättade han: Det var 1985, kampanjen mot supandet pågick för fullt här i Sverige, det räckte med lite festande för att bli förflyttad, tappa sin lägenhetskö eller till och med avskedas – oavsett titel. Mycket seriöst, absolut inget man skojade bort. Sista omgången på kollot, sensommar, sista natten. Allt som vanligt – barnen springer mellan husen, smetar tandkräm och grönsåpa på de sovande. Ledarna låtsas jaga dem, ibland sipprar det fram lite vin eller hembränt, inte för att supa utan mer av tradition. Jag fegade inte ur heller – är jag inte doktor, eller? Natten gick bra, vi matade ungarna tidigt, packade in dem på buss mot stan, till Odenplan, åter till föräldrarna, alla med, inga borttappade, allt i sin ordning! Ett sista litet glas – och så hemåt. Där dukades det redan: ledighetsfirande, och direkt efter skulle jag och min fru Nadja flyga på semester till min mamma i Malmö, första september – ljuvligt! Och så hände det… vinet, sömnlösheten, skakig buss, vinet igen, värmeslag – och jag stöp under några buskar vid torget, däckade fullständigt. Kollegorna skingrades, men sjuksköterskan Anna såg mig, försökte ruska liv i mig… lönlöst, sov sött! Hon förstod att sådana upptåg kunde kosta mig jobbet – behandlingshem, transport, facket – ingen pardon här. Men hon var schysst, bodde nära, på Sveavägen 84; någon hjälpte att släpa upp mig på benen, hon drog nästan själv, jag kunde väl hjälpa till lite med benen… och så fick hon in mig i sitt delade kök. Två timmar senare vaknar jag, inte riktigt pigg, men med ett akut ärende… Anna hejdar mig, tystar och viskar i örat att om grannarna ser en man hos henne är katastrofen ett faktum – ogifta kvinnor och gubbsjuka tanter går inte riktigt ihop i Sverige heller. Jag hade all förståelse, men blåsan lät sig inte bevekas – så Anna ordnade med en hink. Livet började ordna upp sig – tills jag insåg att jag var två timmar sen hem, väskor därhemma inte packade, hela släkten redan samlad och i upplösning; snart skulle de börja ringa sjukhus och grannar. Anna kom på en plan: en granne borta, en skickar hon till Konsum, och med den tredje skulle hon prata i köket; jag smyger då ut, på strumpor och med skorna i handen, mot friheten och ytterdörren, tyst som en katt. Men – just som jag snuddar låset, hörs bakom ryggen den där speciella hes-glada rösten från köket: “God dag, Edvard Efraimsson!” Skorna dunsar ner, jag plockar upp dem, sprintar ut utan att vända mig om: “God dag, Bella Abramsson…”. Och jag visste precis hur svärmor bästa väninna nu skulle återge allt för hela släkten – skorna, strumporna och allt. En halvtimme senare hemma. Bella hann inte ringa, hela familjen tårögd av kontrasterande oro och lättnad: “Eddie, vi trodde vi förlorat dig! Skynda dig, taxin till Arlanda är här!” och semesterhetsen kunde börja. Vi kom till Malmö, men varje gång det ringde hoppade jag upp, rädd för den där dödsdomsdrabbade telefonsignalen till min fru… kunde varken sova eller äta, sprang mellan rum och kök. Efter tre, fyra dagar tog mamma tag i mig på köket och förhörde mig. Jag bekände allt – storyn i detalj. “Jaja, min son”, suckade hon, “Jag tror dig, som i den där gamla visan, men ingen annan skulle det göra. Du får semester i lugn och ro – jag tar alla samtal, ingen annan svarar. Sen hur det går hemma får vi se.” En månad senare, tillbaka i Stockholm. Stämningen? Du kan ana: vilka härliga fantasier om samtal, konfrontationer, frågor och scener som utspelades i mitt huvud. På Bromma flygplats dröjde jag mig kvar, kunde knappt gå ut ur planet av stress – benen vek sig, och Nadja fick mer eller mindre bogsera mig bort mot utgången. Där stod svärmor och svärfar på parkeringen, vinkade med den mest inställsamma omtanke: “Äntligen! Vi började bli oroliga! Nadja, så snyggt solbränd du är! Eddie, du ser blek ut – mår du bra?” Jag såg på deras översnälla leenden och kunde knappt tro att de skulle dra ut på mitt lidande så där pass… Hemma blev det mat, snapsvisor och frågor från hela släkten – men ingen sa ett ord om Bella. Nåväl, tänkte jag, vill ni njuta, så gör det; jag väntar ut er! En månad gick, jag gick ner sju kilo, sov knappt, hjärtat bultade fel, på jobbet gick allt åt skogen, spriten bet inte, blev bara sjuk av vodka… Så kom Allhelgona, släktträff, stoj och stim. Svärmor mitt emot mig, och jag klappade till bordet, lutade mig fram och ropade högt: “Så, mamma – hur står det till med din väninna Bella Abramsson egentligen?” Efter hennes svar brast jag ut i skratt, skrattade hysteriskt och välte stolen, slog ut med armarna och vek mig i okontrollerat fnitter tills de fick ösa vatten över mig. Och ingen i släkten förstod varför jag reagerade så på svärmors sorgsna ord: “Åh, Eddie, den där dagen ni åkte på semester fick lilla Bella en mindre stroke… och hon har inte fått tillbaka talet sen dess.”

I livet händer allt möjligt

Vi hade en läkare, en barnkardiolog, på vår BVC i Sundsvall Edvin Blomqvist (alla namn är oförändrade). Precis som oss andra brukade han på sommaren åka i en eller två månader som läkare till ett kollo utanför Örnsköldsvik hålla koll på maten, väga barnen, kika i lådorna på rummen, tvätta skrubbsår med jod om inget allvarligare dök upp, peppar peppar.

Han var väl runt 38-40 år då, sportig, håret salt och peppar, lite lockigt och med markerad näsrygg, mörka ögonbryn, fick kvinnorna i personalen att fnissa och rodna.

En kväll delade han med sig av en historia:
Det var 1985, debatten om sprit var som hetast. Det räckte att de upptäckte att du drack så kunde du få sparken från jobbet, eller i bästa fall flytta ner på bostadskön och bli utan semester oavsett position.

Det togs på största allvar.

Sista omgången, sensommar, sista natten på kollot. Som vanligt var det ingen som sov barnen sprang mellan stugorna, kletade tandkräm och grönsåpa i ansikten på de som somnat först. Ledarna låtsades jaga dem men satt själva med ett glas vin, snaps eller hemgjord svagdricka inte för berusningens skull, mest för traditionens, sa de.

Jag var inte sämre, herregud är väl läkare som alla andra? Natten gick, vi käkade frukost tidigt och packade barnen på bussarna. En timme senare rullade vi in till Sundsvalls Stora Teatern, delade ut ungarna till föräldrarna och dubbelkollade att ingen blev kvar, allt under kontroll!

Ett glas till, sedan gick vi långsamt hem. Redan där hemma höll de på att duka upp bordet. Sista arbetspasset avslutat och på eftermiddagen flög jag och min fru Maja till Skåne, hem till min mamma september och sensommarsolen underbart!

Och just då slog det till vinet, sömnlös natt, alkoholen, den skakiga bussen, värmen och pladask så svimmade jag under några buskar vid torget.

Kollopersonalen hade redan skingrats hemåt, men sjuksköterskan Annika måste ha sett mig, försökte väcka mig, lyfta upp mig jag rörde mig knappt, sov djupt och skönt!

Annika var en schysst tjej, bodde dessutom ett kvarter bort, på Storgatan 84. Någon hjälpte till lite hon släpade nästan mig på egen hand, benen gick visst på automatik. Hon fick mig ändå hem till sitt rum i den fyrdelade korridoren.

Några timmar senare vaknade jag inte för att jag mådde bättre, utan för att vinet prompt ville ut fort

Jag försöker att ställa mig upp, muttrar något, men Annika kastar sig över mig, täcker min mun med handen och viskar att jag måste hålla tyst!

Jag fattar ingenting men jag måste så otroligt mycket på toa!! försöker resa mig, hon håller tillbaka och viskar stressat

Snabbt förklarar hon: hennes grannar är riktigt bitska. Hon bor själv, ordentlig som få, och skulle tanterna ana att hon haft en man på rummet då var det ute med lugnet. De skulle prata ihjäl henne!

Jag kände verkligen med henne men kissnödig var jag oavsett, det var bara att saga som det var: om jag inte får gå på toa nu så exploderar jag snart. Tur att Annika var sjuksköterska hon kom kutande med en hink, lämnade rummet, väntade tills jag var klar och tog ut hinken.

Puh livet på väg tillbaka!

Då slår det mig jag borde varit hemma för flera timmar sedan, packa klart väskan; Maja, svärfar, svärmor och alla andra väntar, sitter väl redan nervösa runt bordet, ringer till jobbet eller snart till polis och sjukhus! Katastrof

Jag försöker, viskande och viftande, förklara för Annika att jag fattar hennes dilemma, men om jag inte är hemma ögonblickligen så lär hennes elaka tanter framstå som gudinnor i jämförelse.

Efter lite diskussion, säger Annika: en granne är borta, den andra skickar hon för att köpa bröd, den tredje ska hon dra ut i köket och bjuda på te medan hon berättar om kollobyten och jag ska då sakta, i strumplästen, smyga ut, öppna dörren försiktigt (inte smälla!) och smita iväg som ett spöke.

Nu försvinner första grannen till affären
Den andra pysslar i köket
Annika slamrar extra mycket med tekannan för min skull

Jag tar av mig skorna, håller dem försiktigt med ena handen, tassar ut i hallen i bara strumporna, tyst som en mus

Sätter handen på dörren, lyfter regeln
Dörren gnisslar HÖGT men BAKOM MIG! Där inne där grannen var borta sen morgonen hör jag plötsligt ett igenkännande, nästan euforiskt rop: Nämen hej, Edvin! Vilken överraskning!!

Skorna flyger i golvet av ren chock, jag stapplar runt medan hela korridoren ekar och på väg ut ropar jag, utan att vända mig om: God dag, Birgitta!

Ingen idé att vända rösten till min svärmors bästa vän känner jag igen var som helst… Och jag vet redan hur hon med inlevelse och allt för många adjektiv kommer återge allt med skorna, strumporna och det hela Vem tror på mig då?

En halvtimme senare är jag hemma, Birgitta har ännu inte hunnit ringa, alla är både upprymda och lättad: Edvin, vi trodde vi förlorat dig! Vi började oroa oss på riktigt, skynda dig taxin är redan här, det är dags till flyget! och resten av sorlet från en fortfarande ganska sammansvetsad släkt.

Vi landade hos mamma nere i Skåne. Jag hoppade högt så fort telefonen ringde, förväntade mig nyheter från svärmor, vågade knappt gå på stranden tänk om samtalet kommer nu sömnlösheten total.

Efter några dagar blev mamma misstänksam vid köksbordet, tryckte ihop mig: jag erkände, berättade hela sanningen.

Nja, min son, jag tror dig så klart, som de sjunger i visan, men jag kan faktiskt inte föreställa mig någon mer som skulle tro på det här. Hjälpa dig kan jag inte, men under semestern svarar jag på alla samtal, ingen annan får ta luren. Sen hemma får det bli som det blir. Försök nu att få lite sömn.

En månad senare flyger vi hem. Min sinnesstämning gissa själv, vilka utspel och frågor och gräl och annat trevligt som gnagde inom mig

Planet landar, folk strömmar ut, jag väntar och drar ut på tiden; kabinpersonalen ser irriterad ut, Maja ropar, men jag kan knappt resa mig benen bär inte vid sån här stress.

Till slut reser jag mig, hänger mig på Maja, stapplar mot utgången.
På den tiden fick man promenera över landet mellan flyg och utgång och där utanför står bara svärmor och svärfar, vinkande, överdrivet glada

Men där är ni ju! Vi började bli oroliga, alla andra gick före Nadja, så brun och pigg du blivit! Och Edvin du ser blek ut, mår du inte bra? Vad har hänt?

Jag tittar på deras överdrivet oroade men egentligen skadeglada ansikten och tänker att dessa människor, som jag respekterat halva livet de njuter så av min plåga

Hemma igen, mat på bordet, skålar, skratt, frågor men inget ett ord om Birgitta. Nä, nej, fine, nu ska ni få vänta lika länge som jag.

Det gick en månad. Jag tappade sju kilo, hjärtklappning, ingen sömn som en zombie. Alkohol bet inte, drack som vatten, men fick bara illamående.

Sen blev det november, allhelgona, släktmiddag, skratt, mer snaps. Svärmor mitt emot.

DÅ BRÖT JAG IHOP

Satte armbågarna mot bordet, lutade mig fram och nästan ropade: Men du, svärmor hur mår din kompis Birgitta??

Efter hennes svar satte jag igång att tokskratta, mer skrika rakt ut, slängde ut armarna, svepte ner maten på bordet, föll baklänges i stolen och låg och skrattade hejdlöst i fem minuter så alla blev rädda.

De fick hämta vatten och sköljde av mig tills jag lugnade mig, hällde upp, drack och åt med verklig aptit!

Ingen av släkten förstod varför jag reagerade så argt och märkligt på svärmors sorgliga svar: Åh Edvin, den dagen ni reste på semester, fick lilla Birgitta en mindre stroke och har knappt kunnat prata sen dessSvärmor såg förvirrad ut, ställde ner gaffeln och sa: Birgitta? Hon? Men herregud, Edvin Birgitta har varit på Rhodos hela hösten. Hon kom hem igår! Vad vad menar du?

Då släppte allt. Trycket över bröstet försvann som om någon dragit ur en propp. Allt jag oroat mig för, att hela släkten i norrland skulle skvallra, att ryktena surrat bland tanter och mostrar och kusiner det hade aldrig ens lämnat korridoren på Storgatan 84.

Jag stapplade ut i hallen och hämtade andan, hörde svärmor ropa till morfar att Edvin hade fått i sig för mycket, och hur Maja skrattade sådär som bara hon kunde; lättad, varm, med det där lilla leendet som betydde att allt var förlåtet.

Plötsligt var världen lika enkel som före den där sista natten på kollot, och jag insåg att ibland är det värsta som kan hända bara något vi målar upp i våra egna huvuden och ibland är de snällaste lögnerna bara dem vi berättar för oss själva när vi är som tröttast.

Jag åt upp min mat. Skålade med släkten, kände hjärtat slå jämnt igen. Sedan, när kvällen var slut och alla hade gått hem, lutade jag mig mot Maja och viskade:

Nästa sommar tar vi semester utomlands, eller hur?

Hon log. Och jag svor dyrt och heligt att inte ens en svagdricka skulle få mig på flykt från varken tanter, barngliringar eller ett enda varken skratt eller hemlighet till.

Och så, just då, insåg jag: att även om livet händer på de mest oväntade sätt, så är det just där mitt i det pinsamma, förtvivlade, löjliga man hittar historierna värda att berätta om och om igen, varje gång någon frågar hur det var den där sista sommaren på kollo.