Förlåt, men när jag går bort kommer du att behöva flytta ut, lägenheten lämnar jag till min son
Förlåt, Karin, men när jag går bort måste du flytta ut, sa Lennart till sin fru, jag lämnar lägenheten till min son. Jag har redan gett besked om det. Jag hoppas att du inte är arg på mig för det? Du har egna barn, de kommer att ta hand om dig.
Livet hade varit tufft för Karin. Hon växte upp på barnhem och kände aldrig sina föräldrar. Gift sig tidigt av kärlek, men lyckan blev kortvarig. 35 år sedan, när hon var en ung mamma till två små barn, blev hon änka hennes make Per dog i en olycka. I fem år bodde Karin ensam, jobbade hårt för att hennes dotter och son inte skulle sakna något, innan hon träffade Lennart. Tur var det ändå att hon hade en egen bostad den hade hon ärvt från Pers familj.
Lennart var 13 år äldre än Karin, hade en trea på Södermalm och tjänade gott. De blev ett par snabbt; Karin flyttade in hos honom på direkten. Lennart kom bra överens med hennes barn redan från början. Karins äldsta dotter Malin tog tid på sig att acceptera Lennart, men han vann så småningom hennes förtroende.
Yngsta sonen Mattias började säga pappa nästan med en gång. Lennart tog hand om barnen som om de vore hans egna, snålade aldrig med vare sig tid eller pengar. Och både Malin och Mattias var evigt tacksamma för sin lyckliga uppväxt.
Både Mattias och Malin lever nu sina egna liv sen länge. Malin gifte sig tidigt och flyttade hemifrån. Mattias, som alltid drömt om att bli officer, flyttade också ut för många år sen. Men för tio år sedan bad Karin sina barn komma hem hon hade något viktigt att prata om.
Jag tänker sälja vår gamla tvåa, berättade Karin, vi måste göra en grundlig renovering här. Möblerna är slitna, rören i badrummet måste bytas ut, och ingen har bott i den där tvåan på flera år. Jag ville fråga ert tillstånd. Ska vi inte sälja den gamla och dela på pengarna?
Malin ryckte på axlarna:
Det gör mig ingenting. Jag har inga anspråk på den lägenheten, men om du delar ut pengarna så tar jag tacksamt emot min del. Du vet själv, det kostar ju en slant att ge Adam vård. Vi ger inte upp hoppet om att han ska kunna gå en dag.
Malins äldste son föddes med en sjukdom som påverkar hans rörelseförmåga, så pengarna behövdes verkligen. Rehabilitering i Stockholm och behandling i olika privata kliniker var dyrt. Mattias stöttade sin syster:
Jag har inget emot det. Min del kan Malin få direkt. Låt Adam få hjälp i Stockholm. Jag betalar av mitt bolån och har redan en egen lägenhet. Adams hälsa är viktigare än pengar.
Karin sålde tvåan, gav hälften av pengarna till Malin och använde resten till att renovera Lennarts lägenhet nytt el, nya rör, nya möbler, ny vitvaror. Det mesta betalade hon själv. Hon kunde aldrig ana att det var förgäves att satsa på någon annans bostad. Hon trodde aldrig att Lennart efter trettio år ihop skulle agera så svekfullt.
För fyra år sedan blev Lennarts hälsoproblem värre. Han klagade dagligen på värk i knäna och ofta kunde han inte ens ta sig ur sängen på morgonen. Karin tjatade:
Men Lennart, nu får du ge dig. Gå till vårdcentralen, låt en läkare titta på dig, så får du hjälp! Om du vill så följer jag med. Kom igen, Totte! Vem ska ta ansvar för din hälsa om inte du själv?
Lennart stönade:
Jag vet redan hur det blir, Karin! De ordinerar en massa dyra mediciner som ändå inte hjälper. Mina knän har varit dåliga sen jag var ung. Det har alltid värkt, men nu är det värre än nånsin. Jag kan knappt röra foten längre.
Malin tyckte alltid om Lennart och kallade honom pappa, så hon ville hjälpa. Hon hjälpte sin mamma att övertala Lennart att gå till läkaren. Karin följde med på besöket. Läkaren kliade sig i huvudet och sa:
Det är allvarligt, dina leder måste behandlas. Hur länge har du haft ont?
Väldigt länge, erkände Lennart, minst 25 år. Till en början bara efter hårt arbete, nu värker det hela tiden, till och med av vädret ibland.
Du har alldeles för mycket övervikt. Får du bort några kilon så minskar du belastningen på lederna. Du förstår nog allvaret själv? Bäst att du börjar redan nu med en diet!
Karin tog det på allvar, la om Lennarts kost och lagade näringsrik mat utan socker. Inga chokladbitar längre, bara torkad frukt. Men Lennart vägrade:
Han snackar strunt, utbrast han, ingen diet för mig! Jag tänker inte leva på kaninfoder och gå i graven av svält! Jag är ju inte överviktig! Det är bara gammalt folk som har ont, jag är nästan sjuttio så vad väntar du dig? Ge mig en kopp te och köp hem lite choklad, va? Räcker nu med de där aprikoserna!
Karin gav sig inte. Med tjat och lockelser fick hon honom till slut att följa läkarens ordination. Medicinerna gjorde dock inte stor skillnad, smärtan kom tillbaka. Lennart gick knappt att få upp ur fåtöljen, Karin fick hjälpa honom till badrum och dusch. Sen kom även hjärtbesvären och blodtrycket började spöka. Lennart blev snabbt sämre och både Malin och Mattias försökte vara nära så ofta de kunde.
I flera år kämpade Lennart med sin hälsa. Vissa perioder blev han bättre, sen kom allt tillbaka. Karin fanns alltid vid hans sida, tanken att lämna den sjuke maken slog henne aldrig. Ett halvår sedan vid ännu en försämring hamnade Lennart på sjukhus. Karin nästan bodde där med honom. En dag när hon höll på att packa mat i burkar inför besöket ringde det oväntat på dörren. Utanför stod en ung man, något välbekant i hans utseende.
Hej! Finns Lennart Olsson hemma?
Hej, sa Karin och torkade händerna på förklädet, han är inte hemma nu. Vem är du, om jag får fråga?
Jag heter Tomas. Jag är Lennarts son.
Karin blev paff: det var alltså det som var så bekant han var Lennart upp i dagen! När hon hämtat sig frågade Tomas:
Vet du när han kommer hem? Jag skulle vilja prata med honom. Det var så länge sedan
Men vänligen, kom in! sa Karin, Jag ska förklara allt.
Tomas lyssnade och sa ledset:
Pappa har alltid varit lite egensinnig Det är sorgligt hur tiden förändrar oss. Jag minns honom stark och frisk. Får jag följa med dig till sjukhuset? Jag längtar verkligen efter att träffa honom.
Självklart, log Karin, Lennart blir glad av att se dig!
Karin visste inte om Tomas. Lennart hade aldrig berättat att han hade varit gift innan och om ett barn hade han aldrig ens nämnt. Tvärtom brukade han beklaga sig att han aldrig blivit pappa eftersom Karin inte hade fått fler barn trots försök.
Lennart kände först inte igen sin son. Tomas stannade bara en kort stund, sa hejdå och reste igen. Först då berättade Lennart för Karin om sitt förflutna.
Jag var bara gift i fyra år med Tomas mamma. Jag gick när han var tre. Jag älskade henne men blev bedragen jag tog henne bokstavligen på bar gärning med min kusin! Hon gifte sig med honom sen och ville inte ha min hjälp eller kontakt. Jag försökte träffa Tomas utanför skolan, utanför huset, men kusinen kastade ut mig varje gång. Efter två år tröttnade jag Och se nu, efter nästan trettio år har han hittat mig själv. Men Karin, jag vet inte hur jag ska känna för honom! Han är min son, men jag känner honom inte, jag har inte uppfostrat honom! Jag vet inte hur jag ska bete mig.
Han är din son, sa Karin, blod är ändå tjockare än vatten. Han har inte gjort något fel. Försök att lära känna honom, så att du inte ångrar dig sen. Stäng honom inte ute.
Lennart tog till sig rådet, och med tiden började han och Tomas umgås. Tomas kom ofta förbi hos sin pappa och hann träffa både Malin och Mattias Karins barn tog emot honom väl.
Karin blev glad av att se Lennart och Tomas komma närmare varandra. Nästan varje helg kom Tomas, och länge satt han och pappan inne i sovrummet och pratade, alltid med dörren på glänt. Karin frågade aldrig vad de pratade om, det hade hon aldrig för vana.
Karin och Lennart hade en buffert ihop, mest pengar som Karin sparat undan från försäljningen av tvåan och som hon varje månad satte in på ett sparkonto. Hon jobbade fortfarande som redovisningskonsult på distans åt flera företag.
Karin hade ingen vana att kolla kontot varje dag. Men av en slump såg hon ett sms från banken.
Jag har inte tagit ut några pengar, tänkte Karin. Och Lennart har ju knappt lämnat lägenheten. Vem har tagit ut 150 000 kronor? Var är ens bankkortet?
Hon rusade till Lennart:
Lennart, var är vårt gemensamma bankkort? Någon har tagit ut 150 000 för två dagar sen! Jag såg inte sms:et då, men vi måste polisanmäla! Vi har blivit rånade!
Lennart bara ryckte på axlarna:
Ingen har rånat oss. Jag gav kortet till Tomas. Han behövde pengar och jag hjälpte honom.
Karin satte sig tungt på sängen:
Och varför sa du inget till mig? Varför rådfrågade du mig inte? Varför får jag veta sist? Hur kan din son ha så stora problem att han behöver så mycket pengar?
Karin, det angår inte dig, snäste Lennart, min son bad mig om hjälp, så jag hjälpte. Är det problem för dig? Vad är det du är missnöjd med?
Lennart blev allt mer snäsig på sistone. Karin försökte inte ta åt sig men sa ändå lugnt:
Var är nu kortet?
Det är hos Tomas, förklarade Lennart, jag gav det till honom. Fattar du fortfarande inte?
Lennart, ring din son och be honom lämna tillbaka kortet NU! Det är våra nödpengar. Jag vill inte ha någon annan än oss två med åtkomst!
Han är min son! röt Lennart, en familjemedlem! Hur vågar du anklaga Tomas? Jag har bestämt, han behåller kortet, punkt!
Karin, vanligtvis lugn och sansad, blev arg nu:
Och varför ska din son få leva på mina pengar? Om vi ska vara ärliga, hur mycket har du själv bidragit med? När jobbade du senast? Det är mina pengar som jag sparat från min lön varje månad. Se till att han lämnar tillbaka kortet, för jag vill inte bli ovän med honom.
Lennart skrek åt henne, men Karin ringde banken och spärrade kortet. Tomas kom samma kväll till fadern.
Pappa, kortet fungerar inte längre! Jag fick inte fram några pengar!
Det stämmer, nickade Karin, för jag spärrade det. Vi hjälpte dig, men aldrig tal om att du skulle ha fri tillgång till allt vi sparat! Kortet kan du slänga nu.
Pappa, varför gör hon så här? Vi var ju överens! Du sa att jag fick ta hur mycket som krävdes! Snälla Karin, ge mig ett nytt kort. Jag måste betala min möbelbeställning idag!
Tänker du på fullaste allvar köpa möbler med mina pengar? snäste Karin. Min man har inget med mina besparingar att göra, det ska du veta. Från och med idag tar jag hand om ekonomin här och ingen annan har tillgång. Din pappas pension räcker inte till några stora utsvävningar.
Tomas blev sur och försvann, och Lennart gick hårt åt Karin igen. De grälade, och för första gången på många år tänkte Karin att hon faktiskt var trött på honom. Allt hon gjort för honom och knappt ett tack tillbaka.
Det gick några dagar efter grälet. Tomas hörde inte av sig. Tystnaden hemma tärde på Karin Lennart brukade alltid sura och ignorera henne när han var arg. För att få lite andrum packade hon ihop sin jobbdator och åkte till Malin.
Lennart behöver tänka på sitt beteende, tänkte hon, det är nog nyttigt om vi får lite distans. Det har inte funkat på sistone.
Karin åkte tidigt på morgonen och kom hem sent same kväll. Lennart verkade glad. Karin blev faktiskt lättad, trodde kanske han hade lagt surandet bakom sig. Hon tog initiativ till samtal:
Hur har dagen varit? Vad har du och katten haft för er medan jag varit borta?
Inget särskilt, svarade Lennart, Tomas svängde förbi, vi var och fixade några saker ihop. Jag kom inte hem förrän strax innan du. Är ganska trött nu efter allt springande.
Karin sa inget mera om det. Efter en stund sa Lennart:
Jag hoppas att du inte tar illa upp nu?
Varför skulle jag? undrade Karin.
Jag var förbi notarien idag. Jag har nu gett bort lägenheten till Tomas.
Karin kisade:
Jaså, och vad har han gjort för det?
Tomas är min son och min enda arvinge, sa Lennart, när jag dör är det han som ska ha denna bostad. Du borde redan nu fundera över var du ska ta vägen, Karin. Flytta in hos Malin eller Mattias kanske?
Karin blev tyst och ledsen. Hon hade förstås inte någon juridisk rätt till en del av lägenheten kanske, men samvetet sa henne att hälften borde vara hennes möbler, gardiner, renovering, till och med dörren och elen var resultat av hennes arbete och pengar. Allt skulle nu gå direkt till någon hon knappt kände.
Tack, Lennart, sa hon lugnt. Du har nog rätt. Det är dags för mig att tänka på min egen framtid. Ring Tomas, be honom flytta in omgående. Någon måste ju sköta om dig.
Vadå? undrade Lennart förvirrat, varför ska Tomas flytta hit?
Vet inte, ryckte Karin på axlarna medan hon drog fram resväskan ur garderoben, du ogillar ju att vara ensam. Din son får underhålla dig på kvällarna.
Men vad gör du? nu blev Lennart orolig, Karin, vad händer? Förklara!
Det finns inget att förklara, Lennart, suckade Karin. Jag lämnar dig. Jag vill skiljas och bli fri. Nu packar jag ihop och ringer barnen. Vi får planera framåt.
Karin flyttade in hos Mattias. Han bodde ensam i en stor trea och hade plats för mamma. Malin hade gärna tagit emot henne men Karin ville inte tränga sig på. Lennart dök upp i domstolen, ville egentligen inte ge henne skilsmässa. Domaren gav dem betänketid men till slut gick Karin igenom med skilsmässan, och i Lennarts och Tomas ögon blev hon bara en girig kvinna som varit ute efter någon annans bostad.
