Valet “Jaha, det visar sig att Fille är djupt gift…” suckade Siv, där hon satt på bänken i stadsparken och krampaktigt höll i remissen till mottagningen i fickan. Rumskompisarna på studenthemmet hade varit avundsjuka på henne när de såg henne i sällskap med en mörkhårig, välrakad och blåögd svensk, och tyckt hon haft tur som fått en så stilig kavaljer. Men det fanns egentligen ingenting att vara avundsjuk på. Siv rös till vid minnet av första och sista mötet med Filips fru, som väntat in henne utanför fabriksgrinden för att reda ut vad som egentligen pågick: – Jaha, är det du som är Siv? hälsade hon. – Och ni är? svarade Siv spänt när hon mötte blicken hos den långa, smala kvinnan med kallt, askblont hår. – Jag heter Anna. Filip Erikssons fru. – Vad menar du? – Du hörde nog precis rätt! – Ytterligare en naiv tjej, suckade Anna, hur många som du finns det egentligen som jagar andras lycka? – Ursäkta, vad menar du egentligen? – Säg mig, det är väl ändå du som gått över gränsen? Jag är hans lagvigda fru, har sett dig med min man, ändå står du här stöddig framför mig i stället för att känna skuld – så gör ju faktiskt hederliga människor, men det gäller tydligen inte dig. Den sorten som du, – hon såg granskande på Siv – har han haft fler än du kan räkna på fingrar och tår. Korkar man ihop sig med en gift man så får man faktiskt skylla sig själv! Han är en jägare. Fattar du väl? För honom är du bara ett tillfälligt äventyr. När han tröttnat är du borta. Håll dig undan. Vi har förresten två döttrar, vill du se ett familjefoto? – Anna tog fram ett och höll fram till chockade Siv. – Ser du nu? Stort och äkta. Här är vi i Varberg i somras… Varför säger du inget? – Vad vill du att jag ska göra? Prata med din man själv. – Det ska jag, oroa dig inte! Han har nyligen börjat på fabriken – bra lön, och plötsligt dyker du upp. Gå vidare nu. Lyssna inte på löften, Filip tänker inte skilja sig. Slösa inte med tiden. Hur gammal är du? Trettio? – Tjugofem, svarade Siv sårat. – Ännu bättre. Du hinner gifta dig och få barn. Låt Filip vara. Siv orkade inte höra mer. Hon gick därifrån på darrande ben. Frun som oväntat stormat in i hennes värld hade effektivt suddat ut alla rosa drömmar. – Förrädare… mumlade Siv, med tårarna i halsen men stolt nog att inte visa det på gatan. Skvaller på jobbet var det sista hon behövde nu. När Fille dök upp på kvällen med blommor kastade hon ut honom, trots hans försäkringar om evig kärlek och att “de redan var som främlingar”. Två veckor gick innan Siv började andas igen. Fille lämnade henne ifred, vände bort blicken på fabriken. Men oturen kommer sällan ensam… Den morgontidiga illamåendet, som hon först skyllde på sorg, visade sig vara annat. ”Sex veckor”, kändes som en dom. Hon ville inte bli ensamstående mamma. Skräcken grep henne – alla visste, tänkte hon, och dömde henne för att ha litat på en man hon knappt kände. Fille dolde äktenskapet. Skulle hon ha krävt legitimation vid första dejten? Vigselringen bar han ju inte. Och varför reagerade hon inte när han ville hålla allt hemligt på jobbet? Han hade lurat henne, men det hjälpte föga att veta. Jobbarkompisarna viskade och återberättade Annas visit. – Jag är gravid, sa Siv en dag på lunchrasten till Fille. – Jag fixar pengar, bara du gör nåt åt det, mumlade han. Dagen efter hade Filip sagt upp sig och försvann för gott ur hennes liv. Nu satt hon där, höll krampaktigt i remissen till abort och vågade knappt släppa taget. – Har du bråttom? frågade en kille i kostym, med en enorm bukett mörkröda krysantemum, som satte sig bredvid henne. – Va? svarade hon tomt. – Din klocka går före, anmärkte han, och pekade på hennes armbandsur. – Ja, den går alltid tio minuter för tidigt. Det spelar ingen roll hur mycket jag justerar den, det hjälper aldrig, sa Siv likgiltigt. – Vädret idag är fantastiskt. Riktigt brittsommarväder! Min mamma älskar den här tiden. Hon säger att det var en sån varm höstdag hon gjorde sitt livs bästa val, och hon har aldrig ångrat det. Vet du… babblade killen vidare. – Min mamma är fantastisk! – han visade tummen upp. – Jag är så tacksam för henne. – Och din pappa? – Nej, mamma pratar aldrig om honom och jag frågar inte heller. Det märks att hon inte gillar att minnas honom… Jag har precis varit på anställningsintervju, kan du tänka dig – de valde mig bland tio sökande! Fastän jag knappt har erfarenhet. Helt otroligt… Det är mamma som gett mig tron på mig själv… Första lönen ska gå till en resa till havet för henne. Hon har aldrig varit vid havet. Har du? – Nej, svarade Siv, och tittade noga på honom – hennes blick fastnade på den vinröda slipsen. Killen strålade av lycka. – Mammas present, sa han stolt när han märkte var hon tittade. – Förlåt att jag babblar på, men du ser så ledsen ut… Tänkte du behövde prata med någon. Stör jag? Hon skakade stumt på huvudet. Han irriterade henne inte – han lyckades avbryta de mörka tankar hon dragits med. Hans kärlek till mamman hedrade honom. ”Sådan trofast kärlek…” tänkte hon, redan nyfiket lyssnande. ”Vad lycklig hans mamma måste vara… Om jag fick en sådan son.” – Jag måste gå nu. Mamma väntar och är orolig… Men stressa inte! – Vad sa du? – Det var till din klocka, skrattade han. – Aha, log Siv tillbaka. En minut senare var han borta – och Siv tog remissen, som hon varit så rädd att tappa, och rev den i små bitar. Sedan satt hon kvar länge, andades in höstluften och kände sig oförklarligt lätt och varm inombords efter mötet med en främling som ändå känts så nära. Hon var inte ensam. Den där kvinnan hade ensam uppfostrat en fantastisk son – synd bara att Siv aldrig frågade hans namn, fast nu spelade det ingen roll. Valet var gjort. *** Tjugotre år senare… – Mamma, jag kommer för sent, mumlade Stig framför spegeln, medan mamma försiktigt knöt den vinröda slipsen, som hon köpt inför den viktiga jobbintervjun. – Äh, det ordnar sig nog ändå, svarade Siv. Den ger dig självförtroende. Tro mig, det ordnar sig! Nu – perfekt! avslutade hon slipsen och tog ett steg tillbaka för att beundra sin son. – Jag är nervös… tänk om… – Det är din plats. Oroa dig inte, svara lugnt och glöm inte att le. Du är oemotståndlig. – Okej, mamma. Stig kysste henne på kinden och rusade ut. Från fönstret såg Siv honom promenera mot busshållplatsen – hennes allt, hennes älskade son. Plötsligt ryckte hon till, som av elektricitet… Så bekant. Den där killen i parken, mer än tjugo år sen… Stig i kostymen – han påminde nu om honom… Och ändå hade hon glömt det i åratal, men nu vaknade minnet. Hur var det möjligt? Var det ödet som visade henne en glimt av den människa hon skulle vilja välja bort, visa henne rätt väg och leda henne rätt? Varför bad hon inte då om namn eller vem hans mor var? Fast vad spelade det för roll nu… Allt hade blivit så bra… Efter lunch kom Stig hem med en jättestor bukett mörkröda krysantemum, matchande slipsen, och berättade att han fått jobbet. Och han lovade också – nu skulle de åka till havet, för mamma hade ju aldrig varit där. Nu var det hans tur att ta hand om mamma. För hennes skull skulle han riva berg eller vända älven baklänges – så stark var hans kärlek till henne. Hur svåra åren än varit, när livet varit tungt kunde hon alltid luta sig mot hans välbekanta doft – och allt blev lättare. De klarade allt, gav aldrig upp. Siv hade aldrig ångrat att hon blev mamma. Hon gjorde det rätta valet – för sig själv. Så blev det och så skulle det vara!

Valet

“Jaha, det visar sig att Fredrik är gift upp över öronen…” suckade Frida, sittande på en bänk i Vasaparken och kramande sin remiss till vårdcentralen i jackfickan.
Hennes korridorsgrannar på studenthemmet hade varit gröna av avund när de såg henne i sällskap med den där mörkhåriga, slätrakade, blåögda drömprinsen. Alla tyckte hon hade ett riktigt kap en galant kavaljer! Men det fanns verkligen inget att avundas, som det skulle visa sig.
Frida fick gåshud när hon mindes sitt första och sista möte med Fredriks fru som väntade in henne vid fabriksgrinden för att förklara läget, en gång för alla.
“Hej där! Det är du som är Frida, va?” öppnade kvinnan.
“Vem är du?” pep Frida till och ryggade för den sökande blicken från den långa, smala kvinnan med askblonda slingor och en pondus som fick alla att tystna vid bussen.
“Jag är Elsa. Fredriks fru. Elsa Jansson.”
“Va…?”
“Du hörde rätt,” sa Elsa kort.
“Ytterligare en liten söt en,” sade hon lugnt. “Hur många som du finns det egentligen? Ni tar aldrig slut, ni lyckojägare.”
“Ursäkta? Vad menar du?”
“Lyssna nu,” sa Elsa och lade taktfullt handen på Fridas arm. “Det är du som borde be om ursäkt. Jag är hans lagvigda hustru och har sett dig smyga omkring med min man. Du borde skämmas och bara försvinna Fast, det gör väl bara folk med lite anständighet, och det verkar du inte ha.”
Hon mätte Frida med blicken. “Fredrik har haft fler som du än man kan räkna ens om man tar av sig skorna. Att du inte skäms… Gifta karlar är rovdjur, vet du. Och du är bara ett snabbt äventyr sedan är du glömd. Håll dig borta från oss!”
“Vi har två flickor, vill du se familjebilden?” Elsa drog fram ett kort och tryckte det i Fridas hand. “Där! Rena rama beviset på stor och evig kärlek. Det här är vi i Ystad, för två månader sen Nå, har du inget att säga?”
“Vad är det du vill? Sköt ditt äktenskap själv!”
“Det tänker jag oroa dig inte!” fräste Elsa. “Han började ju jobba här för inte så länge sen. Lönen är ju fin och så dyker du upp och rör till allt.”
“Låt oss slippa dramat. Tro inte på hans snack, Fredrik kommer aldrig att skilja sig. Slösa inte bort din tid. Vad är du, trettio?”
“Jag är tjugofem!” svarade Frida surt.
“Desto bättre. Du har hela livet framför dig. Hinn gifta dig och skaffa barn men lämna Fredrik i fred nu, okej?”
Frida orkade inte lyssna mer. På darriga ben gick hon därifrån, bort från kvinnan som kraschat in i hennes lilla lyckliga bubbla och krossat alla rosa drömmar med ett ögonkast.
“Förrädare,” mumlade Frida. En tjock klump letade sig upp i halsen, men hon höll masken inga tårar offentligt, det saknar bara det svenska ordet skitsnack på jobbet efteråt.
Senare på kvällen dök förstås Fredrik upp hos Frida, med blommor som om inget hänt. Frida, rödgråten och förbannad, slängde ut honom trots eviga kärlekslöften och snack om skilsmässa och att vi är främlingar nu, jag och Elsa.
Två veckor tog det för Frida att hämta sig. Fredrik slutade höra av sig. Han låtsades som att han inte kände henne och vände alltid bort blicken när de sågs på jobbet.
Olyckan kommer sällan ensam Fridas morgonillamående och yrsel skyllde hon först på stressen. Men snart stod sanningen klar: den där naiva, passionerade romansen med Fredrik hade gett frukt.
“Sex veckor…” Det lät som en dom.
Att bli ensam mamma ville Frida absolut inte. Hon blev rent ut sagt livrädd. Hon kände att alla visste, att alla dömde henne i smyg för att hon litat blint på en man hon knappt kände och som gömt sitt äktenskap.
Fredrik dolde sin familj. Vad skulle hon ha gjort bett om id-kortet första kvällen? Han hade ju ingen ring, och alla gifta har inte ring på i Sverige.
Och varför blev hon inte misstänksam när han ville hålla förhållandet hemligt på jobbet?
Han lurade henne men det gjorde inte saken bättre. Snart började hela fabriken prata efter att Elsa hälsat på.
“Jag är gravid”, sa Frida under en lunchrast till sin före detta älskare, driven av desperation.
“Jag kan swisha dig pengar men du får lösa det”, muttrade han.
Nästa dag slutade Fredrik sitt jobb. Han försvann som om han aldrig funnits.
Frida förstod att hon måste ta itu med allt snabbt. Så trots alla snälla råd från läkaren tog hon remissen till operationen och gick därifrån med papperslappen i fickan.
Och nu satt hon där i parken, kramande remissen som om den höll ihop henne.
“Har du bråttom?” utropade en kille i kostym, som dundrade ner bredvid Frida med ett jättefång mörkröda nejlikor.
“Vad?” Frida flackade med blicken, ögonen tomma.
“Dina klockor går före”, sa han och nickade åt hennes guldiga lilla klocka.
“De går alltid tio minuter för snabbt Jag ställer om dom hela tiden, men det hjälper liksom aldrig”, konstaterade Frida och vände bort sig från pratmakaren.
“Det är fantastiskt väder idag, eller hur? Riktig brittsommar! Min morsa älskar såna här dagar. Hon säger att hon fattade de bästa besluten i sitt liv just under sådana soliga höstdagar och har aldrig ångrat sig sedan dess.”
Du vet, babblade killen på som från ingenstans, “Min mamma, hon är fantastisk!” Han vinkade med tummen. “Jag är evigt tacksam för allt.”
“Din pappa då?” kom det automatiskt från Frida.
“Henne pratar aldrig om honom. Jag frågar inte heller det känns bara som att hon helst vill släppa det.”
“Jag är på väg från en intervju. Tänk dig, av tio kandidater tog de in mig på firman. Jag är helt overklig, har ju knappt någon erfarenhet! Mamma peppade mig annars hade jag aldrig vågat.”
“Jag vet redan vad jag ska göra med första lönen. Köpa en resa till havet för mamma. Hon har aldrig ens sett havet, tänk dig!”
“Har du nånsin varit vid havet?”
“Nej.” Frida såg för första gången riktigt på killen bredvid, och fastnade vid hans vinröda slips.
Han log som om alla fjärilar i magen flög rally hela tiden.
“Mamma gav mig slipsen”, sa han stolt när han såg var Frida tittade.
“Jag babblar på, kanske stör jag dig. Men du ser så sorgsen ut… Jag tänkte att någon borde prata med dig. Har jag varit för på?”
Frida skakade bara på huvudet. Faktum var att hon tvärtom kände sig lättad. Han avbröt hennes dystra tankar. Och hans relation till sin mamma var hedrande på något vis.
Sådan kärlek! Tänkte Frida. Vilken mamma han har tänk om man själv fick ha en sån son…
“Nu måste jag dra morsan väntar säkert orolig hemma. Men du, stressa inte!”
“Förlåt?”
“Jag menar dina klockor”, sa han och log sitt breda leende.
“Aha”, svarade Frida och log tillbaka.
En minut senare var han borta. Frida tog fram remissen hon varit rädd att tappa och rev den i småbitar.
Sen satt hon länge och bara andades den krispiga höstluften som om hela hjärtat öppnat sig.
Det var lätt och varmt nu, tack vare en okänd, men märkligt närstående pratglad främling.
Hon var inte ensam. Den där andra kvinnan hade klarat det och fått en underbar son. Frida kom på att hon aldrig frågat vad han hette. Men det spelade ingen roll.
Valet var gjort.

***

Tjugotre år senare…

“Mamma, jag är sen nu!” Stig stod vid hallspegeln och Frida ordnade noggrant hans vinröda slips, nyinköpt lagom till anställningsintervjun.
“Ska vi hoppa över slipsen?”
“Den ger självförtroende! Jag lovar, du får jobbet se nu så stilig du blev!”
“Jag är nervös, tänk om”
“Du passar perfekt. Bara svara rakt på frågorna och le. Du är oemotståndlig, Stig.”
“Okej, mamma.” Stig pussade henne på kinden och rusade iväg.
Frida stod kvar vid fönstret, såg sin son röra sig mot bussen hela hennes hjärta sprang där under mössan.
Hon ryckte till, nästan elektrifierad.
Någonstans hade hon sett allt det här förut
Killen i Vasaparken, för över tjugo år sen.
Stig i kostym liknade honom så otroligt där och då
Tänk att hon lyckats glömma det, hela episoden som nu väcktes till liv!
Men hur var det möjligt? Var det själva ödet som visade henne framtiden just då när hon egentligen funderade på det oåterkalleliga?
Varför frågade hon aldrig om hans namn, varför presenterade de sig aldrig?
Fast, spelar roll nu?
Allt blev ju helt fantastiskt till slut.
Efter lunch kom Stig hem med en jättebukett mörkröda nejlikor, matchande slipsen, och gladde Frida med nyheten att han fått jobbet på firman.
Och han lovade: nu åker de till havet! Mamma har faktiskt aldrig sett havet, det är på tiden.
Nu var det ombytta roller sonen lovade att sköta om sin älskade mamma. Han skulle flytta berg, vända åar, vad som helst för hennes skull.
Visst, livet hade varit tufft ibland. Men närmare än en kram mot Stigs lugg fanns inget bättre.
De grejade allt. Orkade och gav aldrig upp.
Frida ångrade inte en sekund att hon valt att bli mamma.
Hon hade gjort sitt val och det var precis så det skulle vara!

Bedöm artikeln
( No ratings yet )
Valet “Jaha, det visar sig att Fille är djupt gift…” suckade Siv, där hon satt på bänken i stadsparken och krampaktigt höll i remissen till mottagningen i fickan. Rumskompisarna på studenthemmet hade varit avundsjuka på henne när de såg henne i sällskap med en mörkhårig, välrakad och blåögd svensk, och tyckt hon haft tur som fått en så stilig kavaljer. Men det fanns egentligen ingenting att vara avundsjuk på. Siv rös till vid minnet av första och sista mötet med Filips fru, som väntat in henne utanför fabriksgrinden för att reda ut vad som egentligen pågick: – Jaha, är det du som är Siv? hälsade hon. – Och ni är? svarade Siv spänt när hon mötte blicken hos den långa, smala kvinnan med kallt, askblont hår. – Jag heter Anna. Filip Erikssons fru. – Vad menar du? – Du hörde nog precis rätt! – Ytterligare en naiv tjej, suckade Anna, hur många som du finns det egentligen som jagar andras lycka? – Ursäkta, vad menar du egentligen? – Säg mig, det är väl ändå du som gått över gränsen? Jag är hans lagvigda fru, har sett dig med min man, ändå står du här stöddig framför mig i stället för att känna skuld – så gör ju faktiskt hederliga människor, men det gäller tydligen inte dig. Den sorten som du, – hon såg granskande på Siv – har han haft fler än du kan räkna på fingrar och tår. Korkar man ihop sig med en gift man så får man faktiskt skylla sig själv! Han är en jägare. Fattar du väl? För honom är du bara ett tillfälligt äventyr. När han tröttnat är du borta. Håll dig undan. Vi har förresten två döttrar, vill du se ett familjefoto? – Anna tog fram ett och höll fram till chockade Siv. – Ser du nu? Stort och äkta. Här är vi i Varberg i somras… Varför säger du inget? – Vad vill du att jag ska göra? Prata med din man själv. – Det ska jag, oroa dig inte! Han har nyligen börjat på fabriken – bra lön, och plötsligt dyker du upp. Gå vidare nu. Lyssna inte på löften, Filip tänker inte skilja sig. Slösa inte med tiden. Hur gammal är du? Trettio? – Tjugofem, svarade Siv sårat. – Ännu bättre. Du hinner gifta dig och få barn. Låt Filip vara. Siv orkade inte höra mer. Hon gick därifrån på darrande ben. Frun som oväntat stormat in i hennes värld hade effektivt suddat ut alla rosa drömmar. – Förrädare… mumlade Siv, med tårarna i halsen men stolt nog att inte visa det på gatan. Skvaller på jobbet var det sista hon behövde nu. När Fille dök upp på kvällen med blommor kastade hon ut honom, trots hans försäkringar om evig kärlek och att “de redan var som främlingar”. Två veckor gick innan Siv började andas igen. Fille lämnade henne ifred, vände bort blicken på fabriken. Men oturen kommer sällan ensam… Den morgontidiga illamåendet, som hon först skyllde på sorg, visade sig vara annat. ”Sex veckor”, kändes som en dom. Hon ville inte bli ensamstående mamma. Skräcken grep henne – alla visste, tänkte hon, och dömde henne för att ha litat på en man hon knappt kände. Fille dolde äktenskapet. Skulle hon ha krävt legitimation vid första dejten? Vigselringen bar han ju inte. Och varför reagerade hon inte när han ville hålla allt hemligt på jobbet? Han hade lurat henne, men det hjälpte föga att veta. Jobbarkompisarna viskade och återberättade Annas visit. – Jag är gravid, sa Siv en dag på lunchrasten till Fille. – Jag fixar pengar, bara du gör nåt åt det, mumlade han. Dagen efter hade Filip sagt upp sig och försvann för gott ur hennes liv. Nu satt hon där, höll krampaktigt i remissen till abort och vågade knappt släppa taget. – Har du bråttom? frågade en kille i kostym, med en enorm bukett mörkröda krysantemum, som satte sig bredvid henne. – Va? svarade hon tomt. – Din klocka går före, anmärkte han, och pekade på hennes armbandsur. – Ja, den går alltid tio minuter för tidigt. Det spelar ingen roll hur mycket jag justerar den, det hjälper aldrig, sa Siv likgiltigt. – Vädret idag är fantastiskt. Riktigt brittsommarväder! Min mamma älskar den här tiden. Hon säger att det var en sån varm höstdag hon gjorde sitt livs bästa val, och hon har aldrig ångrat det. Vet du… babblade killen vidare. – Min mamma är fantastisk! – han visade tummen upp. – Jag är så tacksam för henne. – Och din pappa? – Nej, mamma pratar aldrig om honom och jag frågar inte heller. Det märks att hon inte gillar att minnas honom… Jag har precis varit på anställningsintervju, kan du tänka dig – de valde mig bland tio sökande! Fastän jag knappt har erfarenhet. Helt otroligt… Det är mamma som gett mig tron på mig själv… Första lönen ska gå till en resa till havet för henne. Hon har aldrig varit vid havet. Har du? – Nej, svarade Siv, och tittade noga på honom – hennes blick fastnade på den vinröda slipsen. Killen strålade av lycka. – Mammas present, sa han stolt när han märkte var hon tittade. – Förlåt att jag babblar på, men du ser så ledsen ut… Tänkte du behövde prata med någon. Stör jag? Hon skakade stumt på huvudet. Han irriterade henne inte – han lyckades avbryta de mörka tankar hon dragits med. Hans kärlek till mamman hedrade honom. ”Sådan trofast kärlek…” tänkte hon, redan nyfiket lyssnande. ”Vad lycklig hans mamma måste vara… Om jag fick en sådan son.” – Jag måste gå nu. Mamma väntar och är orolig… Men stressa inte! – Vad sa du? – Det var till din klocka, skrattade han. – Aha, log Siv tillbaka. En minut senare var han borta – och Siv tog remissen, som hon varit så rädd att tappa, och rev den i små bitar. Sedan satt hon kvar länge, andades in höstluften och kände sig oförklarligt lätt och varm inombords efter mötet med en främling som ändå känts så nära. Hon var inte ensam. Den där kvinnan hade ensam uppfostrat en fantastisk son – synd bara att Siv aldrig frågade hans namn, fast nu spelade det ingen roll. Valet var gjort. *** Tjugotre år senare… – Mamma, jag kommer för sent, mumlade Stig framför spegeln, medan mamma försiktigt knöt den vinröda slipsen, som hon köpt inför den viktiga jobbintervjun. – Äh, det ordnar sig nog ändå, svarade Siv. Den ger dig självförtroende. Tro mig, det ordnar sig! Nu – perfekt! avslutade hon slipsen och tog ett steg tillbaka för att beundra sin son. – Jag är nervös… tänk om… – Det är din plats. Oroa dig inte, svara lugnt och glöm inte att le. Du är oemotståndlig. – Okej, mamma. Stig kysste henne på kinden och rusade ut. Från fönstret såg Siv honom promenera mot busshållplatsen – hennes allt, hennes älskade son. Plötsligt ryckte hon till, som av elektricitet… Så bekant. Den där killen i parken, mer än tjugo år sen… Stig i kostymen – han påminde nu om honom… Och ändå hade hon glömt det i åratal, men nu vaknade minnet. Hur var det möjligt? Var det ödet som visade henne en glimt av den människa hon skulle vilja välja bort, visa henne rätt väg och leda henne rätt? Varför bad hon inte då om namn eller vem hans mor var? Fast vad spelade det för roll nu… Allt hade blivit så bra… Efter lunch kom Stig hem med en jättestor bukett mörkröda krysantemum, matchande slipsen, och berättade att han fått jobbet. Och han lovade också – nu skulle de åka till havet, för mamma hade ju aldrig varit där. Nu var det hans tur att ta hand om mamma. För hennes skull skulle han riva berg eller vända älven baklänges – så stark var hans kärlek till henne. Hur svåra åren än varit, när livet varit tungt kunde hon alltid luta sig mot hans välbekanta doft – och allt blev lättare. De klarade allt, gav aldrig upp. Siv hade aldrig ångrat att hon blev mamma. Hon gjorde det rätta valet – för sig själv. Så blev det och så skulle det vara!