Jag blev förälskad vid sjuttio. Mina barn sa att det var pinsamt.
Vid sjuttio tror man att man har smakat på allt livet har att erbjuda. Morgonkaffet. Favoritfåtöljen vid fönstret. Romanerna man läst tre gånger men ändå plockar upp igen för att minnet inte är vad det har varit. Och tystnaden som infinner sig efter fyrtio års äktenskap, när den ena går bort.
Jag hade umgåtts med den där tystnaden i tre år. Tre år med ett tomt kök, ensamma middagar och långa samtal med min katt Greta, som om hon vore nån sorts psykolog. Mellan oss sagt, hon är en usel samtalspartner svarar aldrig och börjar spinna så fort jag nuddar det viktigaste.
Och just när livet, med sin typiska brist på finess, skickade en man till mig också sjuttio fyllda var jag absolut inte redo. Alls.
Det hände på Bokmässan i Göteborg. En regnig tisdag. Jag hade på mig min fulaste regnrock, den beigea som ser ut som om jag stulit den från någon teaterföreställning för pensionärer. Vilket i ärlighetens namn är ganska nära sanningen. Vid det laget tyckte jag att det var ett utmärkt val.
Han stod framför ett bord med gamla böcker, med läsglasögonen på nästippen och en roman uppslagen fast ögonen svävade långt bort, som om han funderade på universums ålder eller kvällens middag. Med män kan man aldrig riktigt veta.
Jag gick fram, för jag har aldrig varit den som står still när något händer, och sa:
Säg mig, pratar boken med dig eller är det du som pratar med den?
Han hoppade till så att glasögonen nästan for i golvet. Han fångade dem med ena handen, skrattade med den andra och såg på mig, som om jag var det roligaste som hänt honom på tjugo år. Det kanske jag var. Tjugo år utan skratt är trots allt en lång tid.
Den försöker, sa han, men jag lyssnar inte.
Och just då kände jag något konstigt. Inte i hjärtat det hade jag slutat låta rusa för länge sen. Men i magen. En röra, som om någon höll på att laga pyttipanna där inne utan min tillåtelse.
Jag bjöd honom på kaffe. Han tackade ja. Hur vi på drygt fyrtio sekunder gick från prat om böcker till vi tar en fika vet jag faktiskt inte, men så fungerar livet när man inte längre har nåt att förlora.
Kaffet räckte i tre timmar.
Tre timmar där jag fick veta att han hette Lennart, också var änkling, hade två söner som behandlade honom som en gammal radioapparat som de inte visste vart de skulle ställa, och att han i hela sitt liv bara hade lagat äggröra.
Äggröra? frågade jag. Och med vad då?
Vad som än finns hemma.
Lennart… det är inte matlagning. Det är överlevnad.
Han skrattade så han spillde kaffet, och jag tänkte: herregud, den här mannen är ett enda virrvarr men på ett dråpligt sätt. Vid sjuttio betyder det mer än det mesta.
Vi sågs ytterligare tre gånger innan jag bestämde mig för att berätta för mina barn. Inte för att jag skämdes utan för att förbereda slagfältet. Som att packa väskan inför en lång resa. Jag behövde förbereda orden och den där blicken som säger ni rubbar mig inte.
Så kom söndagen. Vi satt tre runt bordet. Min äldste son hade gjort sin berömda ugnsstek med nästan religiös noggrannhet. Maten var utsökt. Vinet halvdant, men det brydde jag mig inte om. Och i en perfekt liten lucka, mellan varmrätt och dessert, sa jag:
Förresten jag träffar någon.
Tystnaden föll, så tung att man kunde skära den med smörkniv.
Min dotter reagerade först. Öppnade munnen, stängde den. Öppnade igen.
Mamma, sa hon, med den där rösten hon använder när hon tror jag är barn. Du menar inte allvar.
Varför skulle jag inte?
Det är pinsamt, sa min son och stirrade ner i tallriken. Folk pratar.
Då reste jag mig.
Vem då, frågade jag lugnt. För idag pratade jag med grannen, bagaren och hunden i Slottskogen. Ingen av dem såg särskilt upprörd ut. Hunden såg snarare nöjd ut för min skull.
Ytterligare en kort tystnad.
Och en sak till, sa jag och fyllde på glaset. Om ni säger det igen, bjuder jag hem honom på söndagsmiddag. Varje vecka. Med hans äggröra.
Min son satte vattnet i halsen.
Min dotter gömde ansiktet i händerna.
Och jag log med allt självvärde en sjuttioårig kvinna i beige regnrock kan uppbåda och ringde Lennart redan samma kväll.
Lennart, frågade jag, kan du laga nåt annat än äggröra?
Vad tror du att han svarade?
