Jag var i det här förhållandet i fem år – vi var gifta i två år och bodde ihop i tre. Under förlovningen hade vi nästan bara distansförhållande; vi sågs var tredje månad och ett år bara två gånger på grund av hans jobb. Då såg jag inget problem, tvärtom kändes det perfekt – vi saknade varandra, grät i samtalen, överöste varandra med kärlek via meddelanden och videosamtal. Vi bråkade aldrig, det fanns ingen svartsjuka, vi respekterade varandras utrymme. Han kunde gå ut och äta med vänner, jag gick på fest – det spelade ingen roll. Han hjälpte mig att välja kläder, brukade säga att vissa klänningar satt för tajt men alltid på ett stöttande sätt; han var stolt över mig och min kropp. Allt kändes sunt och tryggt. En vinter, särskilt i december, var det extra tufft eftersom vi visste att vi inte skulle kunna ses på vare sig jul eller nyår. Vi var ledsna och besvikna. Då föreslog han att vi skulle flytta ihop i hans stad. Jag funderade, pratade med min familj – de sa att så länge jag ville så var det ok. Jag sade upp mig och flyttade till honom. Första månaderna var bra. Första året var en tid för anpassning – lära känna varandras egenheter, hur vi är när vi vaknar, när vi är hungriga, vad som stör oss. Jag var arbetslös och tog hand om hemmet. Allt flöt på. Andra året blev ännu bättre – vi var verkligen ett team, förälskelsen tog fart ännu mer, ville vara tillsammans jämt när han var hemma från jobbet. Det kändes som nygifta och jag kände att jag gjort rätt val. Men tredje året förändrades något. Han började komma hem sent. Vi hade alltid haft delad platsinformation på mobilen, men plötsligt stängde han av den utan att säga något. Han kom hem vid fem-sex på morgonen fast han skulle börja jobba åtta. Duscha, äta, gå igen. Inga förklaringar. Bråken blev fler. En dag hände något som satt djupa spår. Jag hittade smink på en vit skjorta – foundation och läppstift på kragen och ärmen. Det var inget litet märke, det var uppenbart. Jag krävde en förklaring. Då sade han något jag aldrig glömmer – att han varit tvungen att leta efter det han inte längre fick av mig, för att jag bara brydde mig om städning. Det räckte mer än väl. Han sa inte rakt ut ”jag har varit otrogen”, men han förnekade det inte heller. Jag gick sönder. Grät konstant. Kände fysisk smärta i bröstet. Visste inte vad jag skulle göra. Bestämde mig för att ta tag i mig själv – gick tillbaka till gymmet. Där träffade jag en man, vi började prata, han bjöd ut mig och jag föreslog att vi skulle gå till honom. Vi visste varför. Samma dag, hemma igen efter gymmet, landade tanken: ”Det här kan inte vara rätt. Jag kommer vara otrogen mot honom – och han förtjänar det.” Men sedan tänkte jag: ”Nej. Jag ska inte bli som honom.” Jag bestämde mig för att avsluta. Jag väntade tills min man kom hem på lunch. Släppte inte ens in honom i sovrummet. Vi satte oss i köket och jag sa att det inte fungerade, att han varit otrogen, att jag inte ville veta med vem eller hur länge. Allt tog slut där och då. Han sa att jag överdrev, att kvinnan inte var viktig, att hon inte var som jag, att vi kunde lösa det. Jag sa nej. Jag berättade inte att jag träffat någon annan. Bara att jag går. Väskorna var redan packade. Han frågade om jag hade någon i nya staden. Jag svarade att det inte spelade någon roll. Jag skulle se vad som händer. Jag gick ut ur huset med mina väskor – åkte till den andre mannen. När han såg packningen blev han rädd. Jag berättade att jag lämnat min man och åker till min hemstad i morgon – ville bara vara med honom den natten. Han gick med på det. Den natten var det starkaste jag upplevt, fullt av känslor jag inte haft tidigare – kanske ilska, smärta, allt som byggts upp. Dagen efter köpte jag biljett och åkte hem till mina föräldrar. Ville inte veta av mitt ex. Det här var två år sedan. Idag bor jag ensam, har jobb och ångrar inte mitt beslut. Jag var nära att vara otrogen, men jag visste när jag skulle dra gränsen – avsluta först, och inte bli den han blivit för mig.

Jag var i det där förhållandet i fem år. Två år var vi gifta och tre år bodde vi ihop, och tro mig, det kändes som en Brottsjö av känslor och vedermödor. Under förlovningen var det mest distans vi bodde i olika städer och sågs en gång var tredje månad, ibland mer sällan. Ett år sågs vi bara två gånger eftersom han var så upptagen med sitt jobb. Jag tyckte inte att det var någon stor grej då. Tvärtom, jag tänkte “det här måste vara perf Swede life!” Vi saknade varandra, grät över Facetime, öste kärlek via sms och videosamtal. Vi bråkade aldrig. Han var inte svartsjuk, jag var inte heller svartsjuk. Vi respekterade varandras utrymme. Han kunde gå ut på middag med vänner, jag kunde gå på fest ingen höjde på ögonbrynen. Han hjälpte mig att välja kläder och nej, inte för att han ville styra, utan ibland sa han att en klänning var för tajt och föreslog något annat istället. Han kändes nöjd med mig och min kropp. Allt var hälsosamt, lugnt, nästan som hemma hos tant Gunhild på landet.

En december var extra tuff. Vi visste att vi inte skulle kunna ses till vare sig jul eller nyår. Vi var ledsna och rätt nere. Då föreslog han att vi skulle flytta ihop, att jag skulle komma till hans stad och det var inte ens Uppsala utan faktiskt Göteborg! Jag tänkte efter, snackade med familjen och de sa, “Ta chansen om det känns rätt.” Så jag sade hej då till jobbet och flyttade till honom.

Första månaderna gick ändå bra. Första året var som en längre prova-på-period vi lärde oss hur vi beter oss på morgonen, hur grumpy vi kan bli när vi är hungriga, och vad som retar gallfeber på vem. Eftersom jag var arbetslös höll jag ställningarna hemma. Allt flöt på, nästan för smidigt.

Andra året gick ännu bättre. Vi var ett lag på riktigt, nästan galet nyförälskade. När han inte var på jobbet satt vi klistrade vid varandra mer än par på Gröna Lunds kärlekstunnel. Jag kände att mitt val var rätt.

Men tredje året började något skava. Han började komma hem sent. Appen där vi delade plats plingade inte längre han hade stängt av den utan att säga ett knyst. Han kom hem vid fem, sex på morgonen, fast han skulle jobba klockan åtta. Duscha, äta frukost och sen iväg igen. Jag slutade få förklaringar. Bråken blev fler än middagarna.

En dag hände det där klassiska jag hittade smink på hans vita skjorta. Foundation och läppstift på både krage och ärm. Inte en liten fläck, utan “hallå, det här är ett brott mot tvättföreskrifterna!” Jag vill ha svar. Och då sa han något jag aldrig glömmer: att han var tvungen att hitta det ute som jag inte längre gav honom, eftersom jag bara brydde mig om att fixa och städa hemma. Ja tack, mer salt i såren! Han sa aldrig rakt ut att han varit otrogen men inte heller tvärtom. Det var som när grannen inte erkänner att han klipper gräset på din sida, men heller aldrig förnekar det.

Jag föll ihop fullständigt. Grät konstant, kände ett tryck över bröstet som om någon satt där och bollade med köttbullar. Visste varken ut eller in, så jag bestämde mig: nu ska jag göra något för mig själv. Började gymma igen. Förut tränade jag, men lagt av när jag flyttade dit. Där träffade jag en man. Vi började prata. Det var trevligt. En dag bjöd han mig på ett glas, och det var faktiskt jag som föreslog att vi skulle gå hem till honom. Han tackade inte nej. Vi visste båda varför vi sågs eftermiddagstid.

Men samma dag, tillbaka hemma efter morgonens svettfest på gymmet, fick jag panik: “Det här är ju helt galet. Ska jag vara otrogen? Visst, han förtjänar det” Men så gick en svensk tanke igång: “Nä, jag vill inte bli som honom.” Jag bestämde mig för att avsluta innan jag blev ännu en statistisk siffra i svensk otrohetsstatistik.

Jag väntade tills min man kom hem till lunch. Han fick inte ens gå in i sovrummet. Vi satte oss vid matbordet och jag sa rakt ut att det här funkar inte, att han varit otrogen och att jag inte ville veta med vem eller hur länge. Det räckte här. Han tyckte jag överdrev, att den andra kvinnan inte betydde något, att vi kunde laga det här som en svensk midsommartårta. Men jag sade bara nej. Tack och hej.

Jag sa inte att jag träffat någon annan. Jag förklarade bara att jag skulle dra. Kuffarna var redan packade. Han undrade var jag skulle ta vägen, om jag hade någon annan väntande. Jag svarade att det faktiskt inte spelade någon roll jag fick ta det som det kom.

Sedan gick jag ut ur den där lägenheten med mina väskor och åkte raka vägen till min gymbekant. När han såg mig med bagaget såg han ut som om han just hade vunnit på Triss och sen insett att vinsten var ett extra jobbpass på Pressbyrån. Jag förklarade att jag precis lämnat min man och åker hem till min hemstad (Örebro, såklart) nästa dag. Jag ville bara vara med honom den natten. Han sa ja.

Den kvällen var något utöver det vanliga. Om det var ilskan, sorgen eller åren i ryggsäcken vet jag inte, men det var banne mig något helt annat än jag nånsin upplevt även med min exman.

Nästa dag köpte jag en tågbiljett för 545 kronor (tack SJ för studentrabatten) och åkte hem till mina föräldrar igen. Hade ingen annanstans att ta vägen. Har inte hört ett knyst av exet sedan dess, och det var två år sen nu. Idag lever jag själv, jobbar igen, hyr en enkel tvåa i utkanten av stan, och ångrar inte en sekund mitt beslut. Jag var nära att vara otrogen, men visste att jag först behövde avsluta innan jag blev som honom. Och det, mina vänner, är något jag kan leva med och till och med skoja om på fikat.