NÄR TVÅ VILJOR MÖTS
Min kära faster (hädanefter Birgitta) gifte sig mot sin vilja. De äldre systrarna låg på, och föräldrarna stressade henne.
Deras argument var orubbliga:
Hur länge tror du att en ung flicka kan gå fri? Någon gång får man sätta på sig tömmarna… Eller vill du, Birgitta, bli gråhårig ensam och hamna på äldreboende själv? I vår släkt finns inga ogifta kvinnor! Vem ska ge dig ett glas vatten när du blivit skröplig?…
Birgitta, som sett sin pappa supa sig genom livet, svor redan som barn att aldrig gifta sig. Hon ville satsa allt på sin karriär. Men på sin 28-årsdag hade hon fått höra så många goda råd och påtryckningar av släkten att hon ändå tänkte att det kanske var dags.
Brudgummen Anders dök upp snabbt. Hela släkten hade nog redan sonderat terrängen. Två veckor efter att de träffats friade han helt sonika. Birgitta ryckte på axlarna, Nåväl, varför inte, jag kanske lär mig tycka om honom.
Anders var 33 år, och hans karaktär var redan cementerad. Det blev ett hastigt bröllop. Minnesvärd blev toastmasterns ord: Kärlek till altaret, ingen kärlek till far!
Birgitta skulle till slut hålla med om den devisen. Vardagen blev snart grå. Redan efter en månad ville Birgitta skilja sig. Allt kändes hopplöst. Mannen var envis, trist och långt ifrån smidig.
Anders höll envist fast vid sina principer och vägrade förändra sig. Birgitta var likadan. Det var verkligen två starka viljor som möttes.
Ett år senare växte familjen och storken kom med lille Erik. Birgitta försvann in i moderskapet. Hon lade knappt märke till maken längre, och han fick sova på bäddsoffan om nätterna. Jag är slutkörd, får ingen sömn, och du gör varken från eller till
På sommaren åkte Birgitta och Erik och hälsade på föräldrarna i Dalarna. Hon grät ut hos sin mamma över äktenskapet:
Mamma, jag vill skiljas. Jag klarar att uppfostra Erik ensam. Det är inte min grej att leva gift. Ibland vill jag bara blunda och slippa allt. Jag står verkligen inte ut med Anders. Varför dra ut på det här?
Mamma föreslog:
Stanna här med oss ett tag, kanske börjar du sakna honom? Skilsmässa är inte acceptabelt! Har man tagit smöret från brödet får man äta det också. Man kan vispa ihop mjöl och vatten, men man kan aldrig skaka isär det igen.
Egentligen väntade Birgitta sig inget annat svar från sin mor…
Men vad fanns det för mening att hålla ut? Erik ser ju hur det är mellan sin mamma och pappa. Han kommer förstå att kärlek saknas. Varför låta barnet växa upp med all denna negativitet? Vilken livsvisdom får han med sig?
Birgittas mamma hade hållit ut hela sitt liv. Pappan drack och låg mest på soffan och stönade. Mamman var uppe innan tuppen för att mjölka korna, koka välling till grisarna, slå hö, rensa potatislandet Och sedan väntade arbetet i kooperativet. Bara om vintrarna, efter att ha matat djuren, eldat i spisen och lagat mat till familjen, kunde hon vila några minuter. Det tar aldrig slut med jobbet på landet
Alla tre döttrarna flydde till stan för att undkomma detta “lockande” lantliv. Kvar hos föräldrarna blev sonen, Birgittas bror, som hade ett begåvningshandikapp. Just det kunde Birgitta aldrig förstå. Hur kunde mamma skaffa ett fjärde barn när hon visste vilket liv pappan levde? När Birgitta frågade svarade mamman lugnt:
Din far ville ha en son. Döttrar hade vi ju nog av
Föräldrarna tog hand om honom så länge de levde. Kort efter föräldrarnas bortgång avled brodern också, vid sextio års ålder. Han kunde aldrig ta hand om sig själv.
Efter att ha funderat bestämde sig Birgitta för att inte göra sin mor ledsen och åkte hem till Anders igen.
Två år senare fick de sin andra son, Olle.
Birgitta hoppades fortfarande att familjen skulle bli lyckligare med ännu ett barn. Men hon hade fel. Anders ignorerade Olle pojken var alltför lik morfadern som supit bort livet.
Birgitta svalde tårarna. Men hon ångrade aldrig att hon fått två söner. Hon tänkte: All min kärlek ger jag till barnen. Mannen får ingenting. Så levde de vidare…
När Erik och Olle blev tonåringar började problemen. Sprit, cigaretter, dåligt beteende. Till råga på allt bildade sönerna och deras far ett eget lag mot Birgitta. Hon ville se dem som lydiga och förnuftiga, men det var lönlöst.
Anders började dricka ihop med pojkarna. Familjen rasade samman. Det blev en mörk tid för Birgitta. Hon kände sig helt maktlös inför de tre männen.
Hennes tålamod tog slut och hon flyttade hem till sina gamla föräldrar.
De tog emot henne direkt. Mamma försökte trösta:
Birgitta, du är snart äldre än jag ser ut att vara. Du har fått dina törnar i livet, det märker jag … Dessa karlar!
Birgitta skällde på mamman för hennes ömsinta omsorg om brodern:
Mamma, varför daltade du så med honom? Du borde satt gränser!
Mamman försvarade sin son:
Vad menar du, Birgitta! Din bror har inte haft mycket tur, det är sant. Men han är ju av vårt eget blod! Man kan inte bara kasta ut någon ur familjen! Jag är med honom till slutet.
Birgitta tyckte inte om sin bror, även om hon visste att hans problem inte var självvalda. Hur skulle en frisk son kunnat födas till en pappa som var alkoholist? Hon och systrarna hade haft tur på den tiden drack deras far inte lika mycket.
Ett år senare kom Olle ut till landet och berättade att deras pappa dött, supen tog slutet på honom.
Birgitta såg inte en tår. Hon suckade:
Ja, det var väl väntat. Livet är kort, vi lever bara en stund. Låt Anders vila i frid
När hon kom hem till Stockholm igen och efter att ha slitit med de vuxna sönerna, köpte Birgitta ett litet hus i en förort. Hon ville möta ålderdomen i lugn och ro, utan fler dramatiska upplevelser. Erik och Olle blev kvar i lägenheten.
Vid det laget hade äldsta sonen gift sig och fått en son. Men snart skar det sig, och Erik skilde sig efter bara ett år.
Olle flyttade in hos Birgitta efter att ha råkat i ett vilt slagsmål med Erik. Vad handlade bråket om? Olle hade börjat dricka rejält, något Erik vägrade tåla. Till slut slog han till Olle och slängde ut honom. Olle fick bo hos sin mor.
Tiden gick…
Erik gifte om sig och efter fem år var han återigen själv, frun hade lämnat honom. Erik summerade:
Giftermål är som att kliva på en hal isfläck, plötsligt brister den.
Med den tredje frun fanns faktiskt kärlek och passion, men hon gick plötsligt bort, bara 40 år gammal. Blodpropp. Döden kommer fort och oväntat. Erik sörjde. Sedan sade han till sin mor:
Nu räcker det. Jag orkar inte med fler äktenskap. Nu lever jag ensam.
Birgitta åker nu till Erik och städar hos honom, lagar mat då och då.
Olle förblev ogift. Han dricker allt som går att få tag på. Ibland försvinner han utan ett spår. Då ger sig Birgitta (75 år fyllda) ut och letar, med ett foto i handen:
Har ni sett min son?
Alla grannar känner till proceduren. Efter en månad eller två hittar de den förlorade sonen, hel och levande. Birgitta tvättar honom, syr hans trasiga skor, sätter egna knappar i slitna kläder. Underkläderna får hon slänga. På frågan “Var har du varit?”, mumlar Olle nånting. Men det viktigaste för Birgitta är att han lever.
Alla utom Birgitta visste att Olle höll till hos en viss kvinna. Hon drack likör och starkare saker, och Olle var alltid välkommen där. Det var en “uppsluppen” kärlek. När hon hittade en ny beundrare blev Olle utbytt, tills vidare.
Birgitta försörjde sonen på sin pension. Alla försök att få honom i fast arbete misslyckades. Så fort Olle fick en löneslant var han borta både pengarna och han själv. Efter några dagar eller en vecka dök han åter hemma: Ge mig mat, morsan!
Birgitta tänkte ofta på sin egen mamma, som fått slita så med brodern. Och först nu förstod hon helt smärtan i ett modershjärta. Allting hade upprepat sig. Eget blod det kan man aldrig förneka.
Tja, lycka räcker inte till alla
När Birgitta summerade sitt liv, insåg hon att det snabba bröllopet med Anders inte var värt en enda visa på dragspel.
