Jag är 67 år. Hela mitt liv har varit en rutin – 42 år på samma bank, samma skrivbord, samma stol. Jag gick i pension, har aldrig varit gift, har inga barn och bor ensam i samma lägenhet jag hyrde när jag var 28. Alla frågade: “När ska du gifta dig?”, “Känner du dig aldrig ensam?”, “Vad gör du när du blir gammal?” Jag svarade alltid: “Någon dag när rätt person dyker upp”, “När jag får mer tid”, “När jag sparat ihop lite till”, “När…” – alltid när. Efter pensionen tänkte jag att nu ska jag resa, lära mig nya saker, leva livet – men dagarna såg likadana ut: vakna, frukost, nyheter, tidning, handla, hem, tv, sova. För tre månader sedan fick jag en liten hälsoskräck – inget allvarligt, men läkaren sa: “Du är 67. Ta hand om dig. Rör på dig. Kom ut mer.” Men gå ut… var? Med vem? Förra veckan gick jag förbi parken nära mitt hem. Jag hade aldrig gått in tidigare, bara passerat. Där satt en man ungefär i min ålder och målade vid ett staffli. Han målade träd, sjön, änderna. Det var inte perfekt, men vackert. “Gillar du det?” frågade han utan att vända sig om. “Ja, du målar fint.” “Jag målar inte fint”, skrattade han. “Jag har lärt mig i ett år. Men jag gillar det. Det gör mig lycklig.” “Började du måla när du var över sextio?” frågade jag förvånad. ”Vid 68”, svarade han. “Hela livet har jag sagt att jag vill måla. En dag insåg jag: varför inte börja nu? Jag har redan tappat 68 år på ‘någon dag’. Jag vill inte förlora resten.” Jag tänkte på det hela veckan. Igår såg jag mig i spegeln – en 67-årig man som väntat 40 år på att livet skulle börja, på det perfekta tillfället, på sällskap, på jag vet inte vad. Igår gick jag in i en musikaffär och köpte en gitarr. Jag har alltid velat spela. Alltid sagt ‘någon dag’. Jag anmälde mig till italienskakurs. Jag har alltid drömt om Italien men tänkt: “Vad är poängen att resa ensam?” Jag bokade en flygbiljett till Rom – om fyra månader – ensam. Och det är helt okej. I eftermiddags övade jag gitarr en timme. Det låter fruktansvärt. Fingrarna gör inte som jag vill. Men jag skrattade åt mig själv och allt oväsen i min lägenhet. Och jag insåg: Jag har väntat 67 år på någon annans tillåtelse, på omständigheterna, för att börja leva. På den rätta partnern, det perfekta ögonblicket, de rätta förutsättningarna. Men ingen kommer knacka på och säga: “Nu får du vara lycklig.” Jag är 67. Kanske har jag 10 år kvar, kanske 20, kanske mindre. Men de här åren ska jag leva. Jag kommer spela dålig gitarr. Jag kommer tala kass italienska. Jag kommer måla fula tavlor. Jag kommer resa ensam och säkert gå vilse. Och det ska bli underbart. För vid livets slut vill jag inte minnas alla saker jag inte gjorde medan jag väntade på det perfekta tillfället – jag vill minnas att jag försökte. Att jag levde. Att jag var lycklig på mitt eget sätt. Du behöver inte sällskap för att börja leva. Du behöver inte vara ung. Du behöver inte vara bra på något för att njuta av det. Du behöver bara bestämma dig för att idag är dagen.

Jag är 67 år gammal. Hela mitt liv har styrts av rutiner. Jag arbetade i 42 år på en bank samma skrivbord, samma stol, dag ut och dag in. Nu är jag pensionär. Jag har aldrig varit gift. Har inga barn. Jag bor ensam i samma lägenhet i Vasastan, som jag hyrde när jag var 28.

Folk brukade alltid fråga mig:
När ska du skaffa familj, Lennart?
Känner du dig aldrig ensam?
Vad ska du göra när du blir gammal?

Jag svarade alltid ungefär likadant:
En dag, när jag träffar rätt person.
När jag får mer tid.
När jag sparar ihop mer pengar.
När

Alltid det där när.

När jag gick i pension tänkte jag: nu ska jag resa, lära mig nya saker, börja leva på riktigt. Men dagarna flöt på, precis likadana som förut: vakna, frukost, läsa DN, gå och handla på ICA, hem, titta på Rapport, sova.

För tre månader sedan fick jag en liten hälsoskräck. Inget allvarligt, men läkaren sa:
Du mår ganska bra, Lennart, men du är ändå 67. Ta hand om dig, rör på dig mer, gå ut bland folk.

Gå ut… men vart då?
Och med vem?

Förra veckan gick jag förbi Observatorielunden. Jag har bott här i över 40 år, men aldrig stannat där inne. Jag såg en man, kanske i min ålder, som stod med staffli och målade. Jag gick närmare för att se vad han gjorde.

Han målade träden, dammen, några måsar. Det var inte perfekt, men det hade något vackert.

Tycker du det blev fint? frågade han utan att vända sig om.

Ja, du målar bra, svarade jag.

Nej, det gör jag verkligen inte! skrattade han. Jag började förra året. Men jag gillar det. Jag blir glad av det.

Du började måla när du redan var sextio-nånting? sa jag förvånat.

När jag fyllde 68, svarade han. Hela livet har jag tänkt att jag skulle vilja måla. En dag tänkte jag: varför inte börja nu? Jag har redan slösat bort 68 år på en dag. Jag vägrar slösa de nästa.

Jag funderade på det där hela veckan.

Igår vaknade jag och såg mig själv i spegeln. En man på 67 som har väntat i fyrtio år på att livet ska börja. Väntat på ett perfekt tillfälle. På sällskap. På något jag inte ens vet vad det är.

Igår gick jag in på en musikaffär på Kungsgatan och köpte en gitarr. Jag har alltid velat kunna spela. Har alltid tänkt någon dag.

Jag anmälde mig också till en nybörjarkurs i italienska. Jag har drömt om att resa till Italien, men alltid intalat mig att det är menlöst att resa ensam.

Och nu har jag köpt en flygbiljett till Rom. Om fyra månader bär det av. Själv. Och det känns faktiskt helt okej.

I eftermiddags övade jag gitarr i en timme. Det lät fruktansvärt. Fingrarna hängde inte med. Men jag skrattade högt åt oljudet där i min lilla lägenhet.

Då förstod jag något: Jag har väntat i 67 år på att någon ska ge mig tillåtelse, på speciella förutsättningar, för att börja leva. Väntat på rätt partner, rätt ögonblick, rätt omständigheter.

Men ingen kommer att ge mig det tillståndet. Ingen kommer att knacka på min dörr med budskapet: Nu Lennart, nu får du vara lycklig.

Jag är 67. Jag kanske har tio år kvar, kanske tjugo, kanske färre. Men de åren ska jag leva. Jag ska spela uselt på gitarr. Jag ska tala hemsk italienska. Jag ska måla fula tavlor. Jag ska resa ensam och förmodligen gå vilse.

Och det kommer vara underbart.

För i slutet av livet vill jag inte minnas allt jag aldrig gjorde, medan jag väntade på det perfekta tillfället. Jag vill minnas att jag försökte. Att jag levde. Att jag var lycklig, på mitt eget vis.

Du behöver inte ha sällskap för att börja leva.
Du behöver inte vara ung.
Du behöver inte vara bra på något för att njuta av det.
Det enda du behöver är att bestämma dig för att idag är dagen.