Hur vi gjorde slut, jag och min fru.
Jo, vi kom överens om att det var det bästa. Det var inget dramatiskt, vi tog det lugnt båda två. Skämtade till och med lite. Du vet, lite så där stockholmskt civiliserat.
Min fru packade ihop sina grejer. Och så tog hon med vår lilla hund också.
Hon stack iväg.
Till sin lillasyster i Malmö, skulle stanna där i tre dagar.
Ja men tjejerna ville bara ha lite semester tillsammans, ligga och dra sig halva dagen, snacka om livet, kolla filmer, moffa Marabou i sängen, fnissa åt gamla bilder på Insta. Och såklart gosa ihjäl sig med den där lilla byrackan.
Och jag då? Nä, det blev faktiskt inget speciellt. Inte rusade jag iväg efter öl, eller ringde in nåt gäng polare för att dricka. Orka, liksom.
Det närmaste maniskt jag kom var att vrida upp volymen på musiken en stund på morgonen. Sen fick jag nåt ryck och putsade spisen och rensade kylen. Det var liksom min rebelliska period.
Igår kom frugan och vovven hem igen. På kvällen. Kramkalas, pussar och allt det där, du fattar. Jag föreslog till och med att vi skulle ta en promenad tillsammans med hunden. Annars brukar det bara vara hon som snabbt går runt kvarteret. Vi pälsade på lillhunden ordentligt, och så traskade vi runt huset, bredvid varandra och bara pratade, och pratade. Plötsligt hade vovven tappat sin lilla vintersko, men vi märkte det inte ens.
Normalt kollar vi på film eller läser på kvällarna. Men inte igår vi släckte lampan tidigt.
Vet du, jag är övertygad om att små pauser från varandra är bra för ett förhållande. Jag tror till och med att det är nödvändigt minst en gång varje halvår. Inga bråk, inget “jag drar till mamma!”, inget sånt. Jag menar hälsosamma pauser, där man bestämt att någon drar iväg ett par dagar till en syrra, till en kompis i Göteborg, eller varför inte spabehandlingen i Varberg. Det finns så många sätt.
Semester från varandra är viktigt, även i de bästa relationerna. Man behöver dramaturgi, liksom. Familjelycka visst är det härligt, men man måste ändra storyn ibland, det är ju faktiskt kul.
Och ibland måste mannen verkligen få vara ensam ett tag. Inte springa vild på stan eller börja dricka öl till frukost, utan bara vara själv. Kanske gäller det kvinnan också, vet inte, där är jag inte så insatt. Men min känsla är att kvinnor är lite mer sociala av sig. Men som sagt, det är svårt att veta, jag är ju ingen expert.
Men för oss män är det där med lite ensamhet nästan grundläggande. Tror du svenska män drar ut på sjön för att de bryr sig om abborren? Knappast. Det är tystnaden, vattnet, fåglarna lite som meditation.
Men allra bäst är återföreningen. Det är ju det allt handlar om glädje, närhet och värme. Det är därför man gör det.
Och sen krypa ner i sängen tillsammans så snabbt det bara gårNästa morgon vaknade jag av att en liten hund tassade upp i sängen, snurrade ett varv och lade sig tillrätta mot magen. Under täcket hörde jag frugans skratt, dovt och hemtamt. Solen slet sig igenom mörkläggningsgardinerna och spred guld på väggen. Kaffedoft, ljudet av en brödrost, två röster som letat sig tillbaka till varandra. Allting var nästan precis som vanligt men bara nästan. För i det där lilla avbrottet hade något växt. Vi såg på varandra över tekopparna, och det var som om båda visste. Man kan göra slut lite då och då, bara för att hitta hem igen. Och i det hemmet i det lilla glipande mellanrummet ryms nästan all lycka man klarar av.
