Jag hade misstänkt länge att min fru var otrogen mot mig. Det blev bara för många övertidsmöten, för många sena återkomster från hennes så kallade resor till bygghandeln, lite för många nya dofter som aldrig riktigt gick att förklara. Jag höll tyst, bet ihop, iakttog tills jag till slut anlitade en privatdetektiv som lovade att ta reda på sanningen inom ett par dagar. Och i morse kom ett sms: bara en adress, inga förklaringar. Åk genast. Det är viktigt. Du måste se själv.
Jag körde ut från Stockholm efter jobbet. Vägen blev smalare och smalare, snart var det bara en liten slingrande grusväg ut mot en skogsglänta någonstans i Sörmland. Pulsen dunkade hårt i bröstet, så pass att det kändes som om hela bilen dånade.
Ju längre in i skogen jag kom, desto mer föll min beslutsamhet. Jag tänkte att jag skulle komma till någon sommarstuga, att jag skulle se hennes bil eller hitta platsen där någon gömde undan ett dubbelliv.
Men när jag svängde runt en kurva och fick syn på en gammal röd tegelbyggnad mitt ute i ingenstans, grep en oro tag i magen en tung, tryckande känsla som lade sig som bly kring hjärtat. Byggnaden såg ut som en övergiven lada eller lagerlokal. Ingen bil. Inga människor.
Jag klev ur bilen och gick försiktigt fram, mobilen i handen, redo att ringa både privatdetektiven och polisen om det skulle behövas. Dörren stod halvöppen, som om någon nyss smugit in i all hast.
Det som väntade där inne hade inget att göra med någon älskare eller svek, som jag föreställt mig.
Jag närmade mig långsamt, tryckte upp dörren det gnisslade till så att nackhåret reste sig. Det luktade fukt och gammal järn. På golvet låg skräp och smuts, men längst in i hörnet låg en träskiva, ovanligt jämn mot de andra trasiga brädorna. Jag gick fram, kände på kanten, skivan gled undan utan ett ljud.
Bakom dörren låg ett litet, instängt utrymme. På en smutsig madrass satt en kvinna, utmärglad, blek, fastkedjad vid väggen.
Jag stod handlingsförlamad, allt blod försvann ur ansiktet. Kvinnan höjde långsamt blicken mot mig, ögonen tomma av trötthet och sorg.
Är du maken? viskade hon. Du borde inte ha kommit. Hon sa att du aldrig skulle få veta.
Vem? frågade jag, rösten sprack.
Kvinnan vände undan ansiktet.
Din fru. Hon har hållit mig här i över sju månader. Hon letade efter en ersättare.
Det var först då jag såg brickan på golvet. Soppan var fortfarande varm. Någon hade nyss varit här.
Och i samma ögonblick hörde jag fotsteg bakom ryggen. Polisen dök upp utanför privatdetektiven hade kallat på dem.
