Jag är 25 år gammal och har nu bott hos min mormor i två månader. Min moster mormors enda kvarlevande dotter gick hastigt bort för två månader sedan. Innan dess bodde mormor och moster ihop; de delade på hemmet, vardagen, och ofta även sina tystnader. Jag brukade hälsa på dem ganska ofta, men vi hade alltid våra egna liv och rutiner. Allt förändrades den dagen min mormor plötsligt blev ensam.
Förluster har aldrig varit något främmande för mig. Min mamma dog när jag var 19, och sedan dess har jag fått vänja mig vid avsaknaden som en del av vardagen. Min pappa har jag aldrig känt ingen dramatik, ingen dold sanning, han fanns bara aldrig i bilden. Så när min moster också försvann var det plötsligt glasklart: nu var det bara jag och mormor kvar.
De första dagarna efter begravningen var märkliga. Mormor grät inte hela tiden, men man såg sorgen i de små sakerna hon rörde sig långsammare, glömde att släcka lamporna, eller blev sittande och stirra ut i tomheten. Jag sa till mig själv att jag skulle stanna några dagar. De där dagarna blev till veckor, och en dag när jag vek ihop mina kläder insåg jag att det var här jag skulle vara nu.
Såklart började folk ha åsikter snabbt därefter. Det finns alltid folk som har synpunkter. Vissa säger att jag gör rätt hur skulle jag kunna lämna en gammal kvinna som just förlorat sin dotter? Andra tycker att jag slänger bort min ungdom, att jag borde resa, festa, ha pojkvän, leva mitt liv. De frågar om det inte är tungt, om jag inte känner mig fast, om jag inte är rädd att jag en dag kommer stå helt ensam.
Men jag ser det inte så. Jag jobbar, sparar pengar, tar hand om hemmet, följer mormor till läkaren, vi lagar mat ihop, tittar på TV på kvällarna. Jag känner inte att jag försakar något, mer att jag faktiskt väljer. Just nu har jag ingen partner, jag tänker inte på barn eller på att dra utomlands. Jag tänker på trygghet, på närvaro, och på att inte upprepa den ensamhetshistoria jag redan kan utantill.
Mormor är det enda jag har kvar av min närmaste familj, ingen mamma, ingen moster, ingen pappa. Jag vill inte att hon ska sitta ensam och känna sig som en börda eller känna att hon är i vägen. Jag vill inte att hon ska äta ensam varje dag eller lägga sig med känslan att ingen finns där.
Kanske blir livet annorlunda framöver. Kanske kommer jag att resa, kanske att jag blir förälskad, kanske flyttar jag ut så småningom. Men just nu är detta min plats. Inte av plikt. Inte av skuld. Utan för att jag älskar min mormor och för att jag faktiskt älskar mig själv tillsammans med henne.
Vad hade du gjort?
