Kvinnors öden. Ljuba – Ack, Ljuba, jag ber dig vid Gud, ta med dig min lille Andreas, – snyftade Daria. – Mitt hjärta känner att något ont kan hända. Bättre att vara åtskilda än att min son dör. Ljuba vred på huvudet och såg på späda Andreas, som satt på bänken intill spisen och dinglade med sina tunna ben som ett barn. En gång i tiden bodde systrarna ihop, men åren gick, och den äldre Daria gifte sig med Nikodemus och flyttade till hans gård i grannbyn. Lillasyster Ljuba blev kvar hemma med sin sjuka mor, som ganska snart dog. Deras far hade dött i lungsot långt innan dotterns bröllop. Mamman hade fostrat sina döttrar väl – de blev godhjärtade, arbetsamma och alltid redo att hjälpa till i nöden. Trots att Daria var äldst, höll ändå Ljuba rodret i familjen. Daria var mjuk som lera – man kunde forma henne hur man ville. Det föll Nikodemus för. Familjen blev lycklig, och maken prisade sin fru. Men Ljuba var raka motsatsen till sin syster – sätt inte ens ett finger i munnen på henne, för då biter hon snart av hela handen. Stolt, sträng – och utan tvekan en verklig skönhet. De mest driftiga unga männen från bygden kom och friade, men alla fick gå lika snabbt som de kommit. Så länge mamman levde, suckade hon: – Kära dotter, du har ärvt gammelmormors humör, men se till att du inte också ärver hennes öde! Du blir kanske ungmö hela livet – vem vill ha dig när du blir gammal? Ljuba log bara åt de orden. Hon satte sig aldrig emot mor sin, respekterade åldern, men hade sin egen syn på saken. Ljuba hade ärvt mer än bara humöret från gammelmor. Hon kunde sina örter och böners magi, hjälpte folk – men tog sig aldrig an onda ting. Hon behövde aldrig truga hjälpen på någon, och folk fruktade henne, men respekterade henne lika mycket. Hon gick rakryggad genom byn, med självkänsla, och tog sig alltid an dem som behövde hjälp, särskilt när det gällde barn. Hon var rädd men än mer beundrad. – Jag förstår dig inte, Daria, – sade Ljuba, kastade en blick på Andreas. – Vad ser du för fel? Han är ju frisk som en nötkärna, men du tror han redan är dödsdömd. – Åh, jag är rädd, syster, – har du inte hört vad som händer i vår Sankt Simons by nu? – frågade Daria. – Inte hört, – svarade Ljuba. – Ungarna dör som flugor. Sjuknar, och snart nog tar Gud dem. – Eller är det verkligen Gud? – höjde Ljuba ögonbrynet. Och så fortsätter sagan om Ljuba – byns egensinniga, starka och okuvliga kvinnokaraktär, som trots förlorad familj, sjukdom och barnlöshet, tar på sig rollen som läkekvinna i byn och slåss mot mörkret för att rädda sin älskade systerson Andreas från döden, och samtidigt kämpar mot en ondskefull gammal klok gumma som suger livet ur barnen i byn. Ljuba, med sin styrka, stolthet och hjärta, blir ljusbäraren och byns räddare – trots att hon förblir ensam, med bara sin kärlek till systersonen som sällskap i ett samhälle där kvinnors öden skrivs av traditionens och naturens krafter.

Kvinnors öden. Majken

Åh, Majken, jag ber dig av hela mitt hjärta, ta hem min lilla Erik till dig, snyftade Disa. Mitt hjärta säger mig att det kommer gå illa. Hellre en tid ifrån varandra än att min pojke dör.

Majken vände huvudet och såg på den spenslige Erik som satt på bänken intill spisen med benen dinglande och ett barnsligt leende på läpparna.

Systrarna hade vuxit upp tillsammans, men åren gick och den äldre Disa gifte sig med Olof och flyttade till en avlägsen by. Majken, den yngre, stannade kvar med deras sjuka mor, som snart gick bort. Fadern hade dött av lungsot långt innan någon av döttrarna hunnit gifta sig. Mamman hade gett sina döttrar en varm och medmänsklig fostran. Trots att Disa var äldst var det ändå Majken som tog ledningen i familjen. Disa var mjuk och formbar som nybakat bröd Olof föll handlöst för hennes godhet. De fick ett lyckligt äktenskap tillsammans.

Majken däremot, hon gick inte att köra med. Hon var stolt, bestämd och, om sanningen ska fram, oemotståndligt vacker. Karlar från alla kringliggande socknar kom för att fria, men Majken vinkade barskt av dem.

Medan mor levde brukade hon sucka:

Min dotter, du har ärvt gammelmormors väsen; se bara till att du inte ärver hennes öde. Ingen vill ha dig när du blir gammal och grå. Men Majken bara log, höll tyst av respekt men hade egna tankar.

Hennes egen gammelmormor var en speciell kvinna. Och trots att hon levde utan make och fick ett barn på egen hand, hittade hon sin lycka ändå. Hon var kunnig i örter och bön, hjälpte bybor med åkommor, men tog aldrig på sig skumma uppdrag eller trängde sig på folk. Folk respekterade henne men fruktade henne också kärringens humör var legendariskt.

Majken hade ärvt mycket mer än bara viljan efter gammelmormor också kunskapen. Också hon kände till växter och läste för att läka. Och visst, folk pratade, men Majken brydde sig inte. Låt dem tänka vad de vill, men när någon var i nöd, hjälpte hon alltid till. Någon lät sig skrämmas, men respekten var större än rädslan.

Jag förstår dig inte, Disa, sade Majken, med blicken på Erik pojken är ju frisk och kry, varför dessa svarta tankar?

Jag är rädd, syster, viskade Disa. Har du inte hört hur det går nere i Solbacken nuförtiden?

Nej, det har jag inte, svarade Majken.

Barnen dör som flugor. De är sjuka länge, och sen tar Gud dem hem, sade Disa och korsade sig.

Eller är det verkligen Gud? höjde Majken ögonbrynen.

Jag vet inte. Det är som om byn varit förföljd av olycka i flera år. Det finns inte en enda gård där något barn inte dött.

Vad är det som tar dem då? Och varför har ingen kommit till mig?

Vem vet? Barnen är friska, men så tynar de bort och blir liggande; krafterna rinner av dem och till slut är de borta. Du bor ju långt härifrån, och vi har haft vår egen kloka gumma i byn, förklarade Disa.

Hur länge har ni haft henne? frågade Majken spetsigt.

Hon fanns där redan när jag flyttade till Olof.

Varför har du aldrig nämnt henne tidigare?

Varför skulle jag? Hon gör inget ont, botar ibland folk och fä. Men när det gäller barnen hjälper varken hennes brygder eller besvärjelser. Nu när jag ändå är här, frågar jag kan han få stanna hos dig ett tag?

Det är klart han kan, log Majken och rufsade Erik i det blonda håret. Disa pussade sonen på huvudet, gjorde korstecknet och begav sig hemåt.

Men nu, vände sig Majken till Erik, ska vi gå ut i trädgården. Jag ska visa dig var rödstjärten byggt bo i vedtravet. Erik log med hela ansiktet, tog sin mosters hand och skuttade ut.

***

Ta emot gäster nu, ropade Disa glatt när hon steg in i huset hos systern.

Mamma! tjöt Erik och sprang i hennes famn.

Det hade gått ett halvår sedan Disa lämnade sin son hos Majken. Nu var det senhöst, himlen låg tung över Västergötland. Disa kom och hälsade på några gånger i månaden; varje återseende slutade i tårar och kramar.

Åh, min lilla älskling, så jag har saknat dig, grät Disa och höll om pojken. Och pappa längtar efter att du ska komma hem igen. Majken kom in, torkade händerna på förklädet och kramade om sin syster.

Hur har ni haft det? frågade Disa, utan att släppa Erik med blicken.

Bra, mamma. Moster Majken har gett mig en kattunge, vill du se?

Utan att invänta ett svar sprang Erik lyckligt ut på gården.

Jo då, allt är väl, sade Majken lugnt. Men vad får dig att komma nu?

Det har gått lång tid, Erik kan inte bo här för alltid, log Disa. Olof tycker också att det är dags att få hem honom.

Så du vill ta honom med? sade Majken. Och hur är det i byn nu?

Jo, peppar peppar, det har varit lugnt på sistone. Ingen har dött medan Erik var här.

Erik kom inrusande med kattungen i famnen.

Mamma, han heter Smirre nu. Vi är bästa vänner!

Då får han följa med hem; det finns gott om möss i ladan, log Disa. Packa ihop dina saker, gubben, vi ska gå hemåt.

Medan Erik packade små saker i en kasse pratade systrarna om livet och framtiden. Den äldre frågade, som alltid, när Majken skulle skaffa familj.

Sluta nu, Disa, fnyste Majken roat. Jag har min älskade systerson, det räcker för mig! Erik, glöm inte din moster. Du är alltid välkommen på besök.

Det syntes att Majken motvilligt släppte iväg pojken; hon hade vant sig vid hans skratt och lekar.

Ta väl hand om katten nu; han är min present till Erik, sade Majken.

Har jag någonsin varit elak mot djur? snäsade Disa. Jag ger alla Guds små varelser en skål mjölk.

Ta det lugnt, jag bara sa det, log Majken. Smirre kan sitta i korgen i farstun; ni har en bit att gå och det blir snart mörkt. Se till att komma hem innan skymningen faller.

Systrarna kramades; Majken slöt Erik i famnen, gjorde korstecknet, och önskade dem Gud välsigne på färden. Livet gick vidare. Vintern kröp nära. Dagarna var korta, nätterna långa.

Snön föll så rikligt att grindarna knappt gick att öppna på morgonen. Livet i byn gick i en långsammare takt under vintern. Men Majken hade alltid något att göra. Folk kom med sjuka barn eller trötta föräldrar fick en omgång örtte. Så rullade dagarna vidare tills solen började tina bort vintern och fåglarna åter sjöng.

En dag, när Majken arbetade i trädgården, hörde hon ett jamande. Smirre stod där.

Hur har du kommit hit? utbrast Majken och hennes hjärta slog fortare. Har något hänt Erik?

Katten gnuggade sig mot hennes ben. Majken tvekade inte, hon samlade ihop nödvändiga saker, bad grannen titta till hönsen, ifall hon inte kom tillbaka redan nästa dag.

Jag kanske stannar över hos syster över natten, förklarade hon för gamla Märta.

Hon följde skogsvägen medan fågelsången lockade. Men inombords fanns oro; stegen gick allt snabbare. Innan solen hade lagt sig såg hon taken i Solbacken. Väl framme rusade hon in till systern, ja, nästan flämtade av andfåddhet.

Majken! skrek Disa och kastade sig om halsen på henne. Det är sån olycka Kom och se!

Majken gick in i kammaren och hajade till. Där låg Erik, blå om läpparna och tunn som glas, andades tungt.

Mellan tårarna lyckades Disa förklara att pojken blivit sjuk strax efter jul, först var det bara trötthet, men till slut hade han blivit liggande.

Varför kom du inte till mig? sade Majken strängt, la handen på Eriks panna.

Jag vet inte det var som om alla vägar spärrades. Så fort jag tänkte gå, blev Erik sämre. Jag tänkte att det går över, men så blev jag också sjuk. När det blev bättre och han blev värre, skulle jag till dig men snön och stormarna… Det gick bara inte.

Jag gick till Kloka Edit. Hon gav mig örtte, kom hem till oss och läste för Erik, men det blev bara värre. Så fort snön smält lite skulle jag springa till dig, men nu kom du ändå. Som om någon såg till att du kom. Och Smirre är borta. Erik frågar efter katten så fort han vaknar. Hjälp oss, snälla syster, annars orkar jag inte leva mer!

Oroa dig inte för katten, det var han som sökte upp mig, snäste Majken. Klokare än dig, visade det sig.

Hur då? undrade Disa förvånat.

Ja, så var det, funderade Majken. Säg mig, har Erik fått något från någon utomstående? Något han ätit?

Han var ju med och gick julbyte, han och de andra barnen fick bullar och kakor i varje gård. Han älskade Kloka Edits kakor

Majken kisade på pojken, synade honom noga.

Disa, spring och hämta Edit. Säg att hon ska läsa över Erik en gång till. Men säg inget om mig; jag vill se vad hon gör.

Disa sade inget emot, utan skyndade iväg. Under tiden tog Majken fram två stora synålar ur sin tygpåse och gömde sig i köket. När Disa och Edit återvände, tryckte hon in nålarna korslagda ovanför dörren och gömde sig igen.

Edit gick in till pojken, läste tyst vid hans säng, gick sedan mot dörren för att gå hem. Men utan att förstå varför blev hon stående, stirrade vilt mot dörren, torkade svetten ur pannan och försökte igen. Hon låtsades läsa ett varv till, gick in och ut ur rummet, men kunde ändå inte ta sig därifrån.

Disa, vad är det med henne? undrade Majken tyst.
Disa försökte hjälpa henne tillbaka till rummet. När Edit till slut satte sig igen, sade Disa:

Sitt ner, vila en stund, det kanske hjälper.

När Edit gått in igen smög Majken fram och tog ut nålarna, gömde sig än en gång. Kort därefter gick Edit och denna gång kunde hon ta sig ut.

Disa kom in till pojken, där Majken nu satt vid sängkanten. Hon mumlade för sig själv:

En riktig spindelhona, och började fläta ihop tre stearinljus och ställde dem vid sänggaveln.

Vad gör du, Majken? viskade Disa.

Kloka Edit är anledningen till barnens död! Hon har funnit ett sätt att suga livskraft ur de små och förlänga sitt eget liv på deras bekostnad! sade Majken.

Disa blev alldeles kall.

Gå ut nu, Disa. Ta hand om din man, fixa det som behövs för kvällen. Kom tillbaka sen och hjälp mig till sängen, sade Majken och såg allvaret i systrarnas ansikte.

Jag kommer ge Erik av min egen kraft, viskade hon. Det får kosta vad det kostar.

Tårarna rann från Disas kinder. Hon gick ut ur rummet och stängde dörren tyst bakom sig.

Majken tände ljusen, mumlade en bön och la sig över Erik som en fågel skyddar sina ungar. Hon visste inte hur länge, men till slut kände hon en hand smeka hennes axel. Hon öppnade ögonen Disa hjälpte henne upp, la henne i sängen och svepte in henne i ett varmt täcke. Ljus flödade snart in genom fönstren, doften av nybakat bröd spred sig.

Hur mår Erik? viskade Majken.

Han lever! grät Disa och kastade sig om halsen på henne. Du räddade mitt barn!

Majken smög in till pojken; hans kinder hade fått lite färg, och barnet sov djupt.

Jag stannar här några dagar, Disa. Vi måste hitta ett sätt att avslöja Edit, sade Majken.

***

Babba, jag mår så här konstigt, klagade Majken när hon besökte Edit för att lura ur henne hemligheten bakom hennes mörka makt.

Jag gör bara gott, är inget annat än hjälpsam, undvek Edit. Men Majken insisterade på hjälp mot en påstådd rival om en man.

Låt gå, vi är av samma sort, du och jag, sade Edit till slut. Efteråt vill jag bara att du delar ut lite bröd till barnen i din by.

Majken låtsades gå med på det, fick några brödbitar och gick hem. Hon visade dem för Disa:

Titta vad kloka Edit bjudit barnen på det här är inte vanligt bröd, sade hon och smulade sönder dem ute hos hönsen.

Nästa morgon kom Disa in med nyheter:

Majken, Anna såg Edit i morse hon såg ut som en gammal, svartnad skugga! Hon betedde sig vresigt och ville inte prata med någon.

Då lyckades vi, log Majken. Demonerna kom för mat, men det fanns inget kvar så de tog henne istället.

Men hon är ändå människa, viskade Disa.

Disa, du är precis som vår gamla mor du vill förlåta allt och alla, fnissade Majken. Men nu måste vi se till att Edit inte återfår sin kraft.

Majken slöt in sig i kammaren, släckte ljusen utom två, tog fram ett gammalt, rostigt hänglås, och viskade en besvärjelse om kraftens lås. På kvällen gick hon till Edits lilla stuga, såg till att besvärjelsen tog fäste på hennes dörr.

Edit kunde inget göra hennes tid som byns makthavare var förbi. Efter en månad gick hon ur tiden, plågad och ensam, medan ryktena tyst spreds.

Från den dagen var Majken den enda kloka kvinnan på mils avstånd. Hon bar sitt ansvar med värdighet. Kunde hon ha tagit till sig mörka krafter om hon så velat, men hon gjorde det aldrig. Hon botade byns människor och djur, men höll sig alltid till det goda.

Hon fann aldrig någon man men det gjorde henne inte ledsen. Alla skulle inte klara av hennes väsen.

Åh, Majken, suckade Disa ibland, kunde du inte vara lite mjukare, då hade du hittat både man och barn …

För att stå emot ont, Disa, måste man ha skinn på näsan, log Majken. Och om jag nu inte fick egna barn, har jag min älskade systerson det räcker mer än väl!

Efter att Erik hämtat sig rusade han till mostern så ofta han kunde, och då och då blev han kvar i flera dagar, och fyllde hennes liv med lek och glädje.

Livets gång bär med sig både prövningar och gåvor. Det viktiga är att värna om det goda och stå stark när vinden viner över äng och by för inget hjärta växer av att gömma sig för stormen.

Bedöm artikeln
( No ratings yet )
Kvinnors öden. Ljuba – Ack, Ljuba, jag ber dig vid Gud, ta med dig min lille Andreas, – snyftade Daria. – Mitt hjärta känner att något ont kan hända. Bättre att vara åtskilda än att min son dör. Ljuba vred på huvudet och såg på späda Andreas, som satt på bänken intill spisen och dinglade med sina tunna ben som ett barn. En gång i tiden bodde systrarna ihop, men åren gick, och den äldre Daria gifte sig med Nikodemus och flyttade till hans gård i grannbyn. Lillasyster Ljuba blev kvar hemma med sin sjuka mor, som ganska snart dog. Deras far hade dött i lungsot långt innan dotterns bröllop. Mamman hade fostrat sina döttrar väl – de blev godhjärtade, arbetsamma och alltid redo att hjälpa till i nöden. Trots att Daria var äldst, höll ändå Ljuba rodret i familjen. Daria var mjuk som lera – man kunde forma henne hur man ville. Det föll Nikodemus för. Familjen blev lycklig, och maken prisade sin fru. Men Ljuba var raka motsatsen till sin syster – sätt inte ens ett finger i munnen på henne, för då biter hon snart av hela handen. Stolt, sträng – och utan tvekan en verklig skönhet. De mest driftiga unga männen från bygden kom och friade, men alla fick gå lika snabbt som de kommit. Så länge mamman levde, suckade hon: – Kära dotter, du har ärvt gammelmormors humör, men se till att du inte också ärver hennes öde! Du blir kanske ungmö hela livet – vem vill ha dig när du blir gammal? Ljuba log bara åt de orden. Hon satte sig aldrig emot mor sin, respekterade åldern, men hade sin egen syn på saken. Ljuba hade ärvt mer än bara humöret från gammelmor. Hon kunde sina örter och böners magi, hjälpte folk – men tog sig aldrig an onda ting. Hon behövde aldrig truga hjälpen på någon, och folk fruktade henne, men respekterade henne lika mycket. Hon gick rakryggad genom byn, med självkänsla, och tog sig alltid an dem som behövde hjälp, särskilt när det gällde barn. Hon var rädd men än mer beundrad. – Jag förstår dig inte, Daria, – sade Ljuba, kastade en blick på Andreas. – Vad ser du för fel? Han är ju frisk som en nötkärna, men du tror han redan är dödsdömd. – Åh, jag är rädd, syster, – har du inte hört vad som händer i vår Sankt Simons by nu? – frågade Daria. – Inte hört, – svarade Ljuba. – Ungarna dör som flugor. Sjuknar, och snart nog tar Gud dem. – Eller är det verkligen Gud? – höjde Ljuba ögonbrynet. Och så fortsätter sagan om Ljuba – byns egensinniga, starka och okuvliga kvinnokaraktär, som trots förlorad familj, sjukdom och barnlöshet, tar på sig rollen som läkekvinna i byn och slåss mot mörkret för att rädda sin älskade systerson Andreas från döden, och samtidigt kämpar mot en ondskefull gammal klok gumma som suger livet ur barnen i byn. Ljuba, med sin styrka, stolthet och hjärta, blir ljusbäraren och byns räddare – trots att hon förblir ensam, med bara sin kärlek till systersonen som sällskap i ett samhälle där kvinnors öden skrivs av traditionens och naturens krafter.