Men snälla, Linnea, bara den här gången! Det är liv och död, verkligen! Jag har ingen annan att be om hjälp, mamma är på landet och blodtrycket hennes hoppar, jag kan inte oroa henne, och du är ju världens bästa svägerska! Susanne pratade så snabbt att orden flöt ihop och Linnea lyckades bara snappa upp jätteviktiga saker, bara till kvällen och snälla hjälp mig.
Linnea stod i hallen i sin egen lägenhet. I ena handen höll hon en dammtrasa, i den andra kämpade hon för att hålla taxen Sigge i schack han försökte nämligen förvandla sig till varghund och skälla ut Susanne och grabbarna som om de var postnissar. Hälsningstrion bestod av svägerskan herself och hennes två grabbar: sjuårige Hampus och fyraårige Filip. Båda lyckades på impressivt svenskt vis trampa in grus och lera på hallmattan och var redan i färd med att pilla loss tapetskarvar i korridoren.
Men Susanne, vänta lite nu, försökte Linnea bryta in. Vilken kväll? Det är ju fredag. Daniel och jag har bokat spahelg i Tylösand. Vi har sett fram emot det här i flera månader.
Susanne slog ut armarna dramatiskt, så att tygväskan på axeln höll på att ta en svängom till marken. Man kunde ana att den innehöll små barns hela garderob, och förmodligen en och annan konstig matsäck.
Äsch, ni är unga, friska och glada, ni hinner åka på spa sen! Men jag då? De ringde JUST NU intervju i Göteborg för världens jobb! Bra lön, flex, möjlighet att jobba hemifrån det är barnens framtid vi snackar om här! Du vet ju, någon barnbidragsmiljonär är jag inte. Och pappan… säg till mig när du ser honom.
Hennes ögon blev stora och blanka på det där ensamstående-mamma sättet Susanne var expert på.
I köket dök Daniel, Linneas man, upp. Han tuggade på en leverpastejmacka, men stannade halvvägs då han fick syn på gänget och sin syster.
Susanne? Vad gör du här, vi ska ju sticka om en timme.
Brorsan! räddaren i nöden! Susanne slängde sig mot honom, nästan så att mackan flög i golvet. Jag måste verkligen dra, bara för en dag! Lovar, jag är tillbaka till lunch imorgon svär på sju sorters kakor! Hampus och Filip är superenkla, ni kommer inte ens märka dem. Sätt på Bamse och bjud på pepparkakor voilá, änglabarn.
Daniel gav Linnea den där speciella blicken blandning av dåligt samvete, oro för familjefriden och aningen skräck. Han var hönsmjuk och Susanne utnyttjade det pianissimo.
Linnea… eh, ska vi boka om? Det är ändå ett viktigt jobb för Susanne, försökte han försiktigt.
Daniel, vårt spa är obokningsbart, sade Linnea lågt men bestämt. Och jag är sönderkörd efter veckan.
Jag ersätter allt! avbröt Susanne blixtsnabbt. Så fort lönen kommer! Varenda krona för den där spahelgen. Jag ordnar bullkalas. Vad ska jag göra då? Ska jag dumpa dem på socialtjänsten på helgen?
Filip nyste rakt ut och torkade näsan på jackärmen. Hampus hade redan hittat fjärrkontrollen och vräkt upp volymen på TV:n.
Okej, suckade Linnea, kände irritationen knata igång som en Volvo på vinterdäck. Lunchtid imorgon, Susanne. Senast klockan två. Om du inte dyker upp, skjutsar vi dem direkt till din mamma på landet, blodtrycket får lösa sig bäst det vill.
Hjälte! Ängel! Susanne pussade Linnea så kinden blev kladdig, slängde av barnen jackorna, tryckte extrakläder i Daniels famn och svischade ut genom dörren utan varken vink eller farväl. Ringer! Älskar er!
Dörren slog igen. Det enda som hördes nu var reklamjingel.
Ja, där rök spa-ron, skämtade Daniel snett. Skål för släktkärlek.
Bara att bita ihop en dag. Bara de inte sliter lägenheten i bitar, mumlade Linnea och klev på grå spår efter leriga stövlar.
Första timmarna var rätt lugna. Grabbarna var fascinerade av TV-utbudet och socker. Linnea inspekterade Susannes väska: två ombyten, ett par strumpbyxor till två barn, en spräckt surfplatta och en stor påse billiga chips. Inga läkemedel, inga favoritleksaker och naturligtvis ingen riktig mat.
Ingen pyjamas! Och inte en tandborste, konstaterade Linnea.
Jag går och handlar, ropade Daniel. Borsta tänderna måste de ju, och vi behöver havregryn och mjölk.
Kvällen fick en rivstart när Filip efter godisexplosionen bjöd på dramatik.
Usch, jag vill inte ha soppa! skrek han och förvandlade potatismoset till tapetseringsmaterial. Jag vill ha fiskpinnar! Mamma köper alltid fiskpinnar!
Vi har inga fiskpinnar, försökte Linnea pedagogiskt. Men hemlagade biffar är jättegott.
Blä! utropade Filip och skickade tallriken i backen.
Sigge kastade sig fram glad som en lax och Linnea hämtade moppen med sammanbitet leende. Hampus fortsatte:
Jag vill ha pizza. Pappa brukar beställa pizza, deklarerade han.
Hampus, pizza är onyttigt, försökte Daniel. Ät vad tant Linnea lagat.
Mamma säger att laga mat är för losers. Man kan ju beställa, föreläste den lille samhällsdebattören.
Linnea och Daniel utbytte blickar. Kvällen såg ut att bli lång.
De tryckte i barnen kvällsmackor och bäddade till dem på bäddsoffan (till pyjamas fick det duga med Daniels gamla t-shirts). Vid midnatt sjönk makarna utmattade ner i sängen.
Hon hämtar dem imorgon efter lunch, viskade Linnea som en bön. Vi kanske hinner på bio ändå.
Självklart, höll Daniel om henne. Förlåt, min syrra är… Susanne är hopplös, men snäll innerst inne.
Lördag morgon började prick sju. Hampus utforskade köksskåpen och lyckades tappa ut ett kilo bovete över hela golvet.
Oj då… sa han, lagom duktigt när Linnea klev in.
Nemas problemas, suckade Linnea och räknade tyst till tio. Hämtar du sopborsten så fixar vi tillsammans.
Men det kan inte jag! utbrast Hampus. Mamma eller mormor städar hos oss. Jag är ju pojke.
Vid tvåtiden på dagen såg hemmet ut som efter en barnkalasorkan. Grabbarna hade inga leksaker med sig så soffkuddar blev slott, Linneas magasin förvandlades till collagematerial och katten Bertil låg tryggt ovanpå bokhyllan, långt från barnhänder.
Lunch serverad, kläder packade, Linnea scannade klockan.
Klockan 14:00 ingen ringde.
14:30 tystnad.
Ring henne, sa Linnea till Daniel.
Han slog numret. Långa signaler. Rösten svarade: Abonnenten går ej att nå för tillfället.
Hon kanske är på tåget? Dålig täckning? gissade Daniel.
Du tror på arbetsintervju kl 15 en lördag? Du är naivare än Zigge när han ser ett korvskinn.
De väntade och väntade. Susannes mobil förblev död. Filip började fråga efter mamma, Hampus var mest sur och surplade batteri ur den trasiga surfplattan, laddare saknades såklart.
Hon kommer inte idag, konstaterade Linnea bistert. Daniel, det här är under all kritik.
Men något måste ha hänt! Hon kanske har fått slut på batteri? Eller tåget gick sönder? Daniel letade desperat undanflykter, men han såg ut som en som inser att den perfekta tårtan sjunkit ihop i ugnen.
Natten blev ingen hit. Filip kissade i soffan, sängkläder byttes, hela rummet luktade barnrum, och Hampus ville ha sovbelysning eftersom han trodde det fanns monster.
Söndag. Fortfarande inget svar från Susanne.
Nu ringer jag din mamma, sade Linnea vid frukosten.
Gör inte det! Mamma hade högt blodtryck. Om hon fattar att Susanne försvunnit får vi hjärtinfarkt på kuppen. Vänta lite till Hon kan väl ändå inte ha lämnat barnen för gott?
Daniel, vi har jobb imorgon. Jag har rapportering kvart över åtta. Vem ska passa grabbarna?
Jag tar ledigt, peppade Daniel.
Sen hände exakt det Linnea fruktat. Filip for runt som en Duracellkanin, rammade bröllopsvasen (present från Linneas föräldrar). Kraset måste hörts genom hela huset.
Det var inte mitt fel! utropade Hampus direkt. Filip!
Linnea rensade bort glasskärvor i iskallt tystnad. Inga tårar kvar, bara bistert raseri. Hon tvättade golvet, gick in till sovrummet där Daniel satt uppgiven.
Om inte Susanne kommer före åtta imorgon ringer jag polisen och gör en orosanmälan. Punkt slut.
Nej Linnea, det är ändå min syster Inte socialtjänsten! Du tänker skicka barnen på institution?!
Jag vill att din syster ska ta ansvar för sina ungar! Linnea nästan vrålade nu. Vi är inte barnflickor på timmar! Vi har ett eget liv!
Hon jobbar ju!
Jobbar? Vänta lite, Daniel…
Hon öppnade mobilen, letade fram sin vän Lotti. Och vad dök upp där i flödet? Jo, ett sprillans nytaget foto av Susanne på spa i Strängnäs. Bikini, drink, stort smile, med texten: Tjejhelg, detta var vi värda! Postat tre timmar tidigare.
Daniel stirrade på bilden, rodnade. Jaja, kanske gammalt?
Nej, kolla datummarkeringen. Och baddräkten såg jag i stan förra veckan årets modell, svarade Linnea torrt. Hon blåste oss. Dumpade kidsen och drog på lyxbehandling.
Daniel sjönk ihop.
Vad gör vi nu?
Jag har sagt vad jag gör. Imorgon åker de med mig till kontoret, och så får din mamma ta det därifrån. Jag har fått nog.
Natten mellan söndag och måndag var värst. Filip fick feber. Stress, dålig mat, dragit genom fönstret termometern visade 38,5. Linnea pysslade och tvättade och gav Alvedon medan hon knappt hann blinka. Daniel gick omkring och såg ut som en plågad snigel.
Prick sju på måndagsmorgonen äntligen ett pip från Susannes mobil.
Daniel ringde direkt.
Hallå? Susannes röst lät sur och trött.
Susanne! VAR är du?! vrålade Daniel så Hampus satte sig käpprak. Hur tänker du?!
Men sluta nu, det drog ut på tiden, intervju och sånt. Det var viktigt, vet du, svarade hon slött.
Jaha, SPA-intervju?! Vi såg ju bilden du sippar drink och Filip har 39 graders feber!
Paus. Tystnad.
Alltså, ni snokar på mig nu också? Måste en kvinna inte ha rätt till privatliv? ni gör honom sjuk genom dålig mat! Jag lämnar friska barn och får tillbaka trasiga!
Kom hit. Nu. Annars går vi till socialen, Daniel lät för första gången stenhård.
Är på väg! Ok, hysterikor!
Efter tre timmar dök Susanne upp, fräsch som om hon jobbat på reklambyrå hela helgen. Hon kastade sig över Filip.
Stackars älskling! Vad har ni gjort med honom? Svält och superdrag! hon blängde ilsket på Linnea. Och du kan ju ändå inget om barn, det är ju allmänt känt!
Det svartnade för Linnea. I tre år hade hon och Daniel försökt få egna barn utan resultat. Susanne visste det mycket väl.
UT, sade Linnea lågt.
Va?
Ta ungarna och dra. Kom aldrig tillbaka.
Ja, det är ingen förlust, dundrade Susanne och rafsade ihop barnens kläder. Vi drar, killar. Mamma har Kexchoklad till er!
Du är skyldig oss pengar, sade Daniel och ställde sig i dörren.
Vad för pengar nu då?
Vasen: femtusen, mat: tretusen, medicin: tusen. Sveda och värk ovärderligt men får väl vara. Summan summarum: niotusen spänn. Swisha nu.
Du är sjuk i huvudet! Ta betalt av sin syster?!
Du hade ju till spa, då får du lösa bördan också. Annars ringer jag mamma och berättar ALLT även om poolbilden. Med dokumentation.
Susanne blängde ogillat, swishade argt, och slet med sig ungarna ut och smällde igen dörren så det ekade i trapphuset.
Linnea sjönk ner i soffan. Det luktade barn och läkemedel, på golvet låg hopknycklade tvättlappar bredvid ett fett köttbullemärke på tapeten.
Daniel satte sig hos henne, tog hennes hand.
Förlåt, jag var dum.
Du är inte dum, käraste. Du är bara… bror. Men nu vet du vad Susannes löften faktiskt är värda.
Jag svär, aldrig mer, mumlade han. De satt tyst, till slut gick de ihop och städade, tysta men synkade. Med dammsugaren åkte också stressen ut.
Senare på kvällen ringde Daniels mamma, Birgitta.
Linnea, hej, sade hon med svag röst. Susanne ringde gråtandes, ni hade kastat ut henne, ville inte passa barnen, cashade henne på pengar… Kan det stämma?
Linnea suckade. Förr hade hon börjat förklara och förklara, men något inom henne hade förändrats.
Birgitta, fråga Susanne vad spa-hotellet hette där hon gjorde jobbintervju i bikini. Eller kom förbi och fika när blodtrycket fått vila. Vi har både filmer och berättelser ni bör höra.
Tyst i telefonen. Sen ett djupt, trött melonklagande:
Jaha, jag förstår. Vi får väl ta samtalet när jag piggnat till. Det är mitt fel, jag har daltat för mycket med henne.
Ingen fara, Birgitta. Vi har dragit våra slutsatser.
Linnea la på.
Ska vi beställa pizza, Daniel? Onyttigt, stor. Och vin. Vi har tjänat ihop till det!
Och spa, då?
Nästa helg. Och vi stänger av mobilerna båda två.
Så blev det. Och veckan därpå, när Susannes namn dök upp på Daniels mobil, tryckte han ljudlöst och vände på telefonen. Gränser satta, släkten ett snäpp starkare för varje gång den hålls på lämpligt avstånd.
Och tja, ibland är det faktiskt bästa svenska sättet att göra karriär på: att säga nej.
