Tvillingar?! utbrister Birgitta Henriksson.
Kvinnan gör sitt bästa för att dölja sin irritation, men lyckas inte särskilt bra. Karin vet utmärkt väl att hon inte kan förvänta sig någon egentlig värme från sin svärmor. Birgitta har aldrig gillat Karin och har alltid tyckt att hon varit fel val för Marcus. Föräldrar och vänner runt omkring säger tvärtom att det snarare är Marcus som fått både tur och fynd för en så vettig tjej som Karin.
Karin är omtänksam och utbildad; vid tjugotre hade hon redan tagit examen från Handelshögskolan och fått sig ett bra jobb på en privat vårdcentral. Hon är visserligen från ett mindre samhälle, men hennes pappa är platschef på en fabrik och hennes mamma undervisar på lokala högskolan. Det gick inte att kalla henne varken obildad eller outbildad. Ändå betraktar Birgitta henne som för enkel.
Ja, grattis då! Vilken lycka! Dubbel glädje! mumlar Birgitta och ser ner på sina skor.
Det var bara det att dela denna glädje är hon inte alls intresserad av. Karins graviditet blir tuff hot om missfall följs av risk för för tidig förlossning. Karin blir sjukskriven om och om igen, tillbringar veckor på sjukhuset. Marcus hälsar på nästan varje dag, men Birgitta, som bor ett stenkast bort, kommer inte en enda gång.
Hon kommer inte när barnbarnen skrivs ut heller. Inte trots att Marcus ringer och ber. Hon håller sig borta de första fyrtio dagarna också.
Det är så det ska vara! Tänk om jag drar med någon smitta! Nej, de får bli starkare, sen kan de träffa farmor.
Tvillingarna är tre månader gamla när Karin råkar träffa Birgitta utanför ICA. Svärmor dryper av ansträngd glädje och mumlar mellan tänderna:
Jaha, hur går det med flickorna då?
Karin ler och svarar uppriktigt:
Vi är ute och går! Barnvagnen tar halv trottoaren, men vad ska man göra? Lite frisk luft måste de ju få.
Birgitta nickar och är på väg därifrån när hon får syn på sin gamla vän.
Men Birgitta, titta! Är det här dina barnbarn?
Ja, Gunnel, det här är min rikedom!
Karin minns Gunnel, hälsar artigt. Gunnel utbrister:
Men två på en gång, Karin, hur orkar du? Så nätt som du är!
Karin är vår hjälte, intygar Birgitta och slår ut med armarna.
Karin tittar förvånat på svärmor. För ett ögonblick sedan såg Birgitta ut att vilja fly från barnbarnen nu spelar hon den kärleksfulla farmodern inför Gunnel.
I samtalet hör Karin mest lösryckta kommentarer om att tvillingar är en välsignelse, om att Karin är duktig men får mycket hjälp. Karin undrar vilken verklighet hon varit med i Birgitta är visst expert på deras liv. Gunnel springer snart vidare mot banken, och så snart hon försvinner återgår Birgitta till sitt vanliga, kyliga jag.
På kvällen berättar Karin för Marcus vad som hänt. Han bara suckar:
Karro, det är min mamma. Vad ska du göra? Hon pysslade knappt om oss heller, men berättade stolt hur hon satt uppe till två om nätterna med matteläxan, fast i själva verket kollade hon “Skilda världar” och snodde godis ur kylskåpet. Eller så gick hon långa promenader med min lillasyster, men i själva verket stod jag och vaktade vagnen ute och hon fixade håret inne hos frisören. Bry dig inte, snälla.
Karin har hört det här förut. Ändå är det något ofattbart märkligt med att sjunka in i den här sortens situationer själv.
***
Åren går, men Birgittas attityd mot barn och barnbarn förblir densamma. Så drabbas hon av otur när hon kliver ur taxin trampar hon snett och bryter benet. Då får hon ett brassande infall.
Jag tänkte bo hos er tills det läker, meddelar hon son och svärdotter.
Marcus och Karin kastar menande blickar på varandra. De vet båda hur det kommer att bli men vågar inte neka.
Kaos utbryter. De flyttar in i barnens rum; Birgitta flyttar in i deras säng. Plötsligt har de tre barn hon kräver hjälp med mat, tvätt, dusch, handling.
Tvillingarna är nu två och ett halvt år. Karin försöker komma tillbaka till jobbet deltid, så flickorna börjar korta dagar på förskolan. Varje morgon är en kamp flickorna gråter, stretar emot, och ibland hinner föräldrarna knappt själva dra på sig skorna.
En morgon, precis när de ska gå, ringer Marcus mobil:
Mamma?! Varför ringer du, du ligger ju i rummet bredvid!
Jag kan inte gå, benet är brutet
Men du har ju krycka…
Tyst, Marcus! För det jag vill säga behöver jag inte stå.
Då så, jag lyssnar… Snabba på!
Jag står inte ut med sånt här oväsen på morgnarna. Jag kan inte sova när ni härjar, dunsar i dörrar, och era barn gapar oupphörligen!
Marcus skäms och blir arg. Han öppnar sovrumsdörren och utbrister:
Vill du ha det tyst, kan du väl ta hand om barnen själv då?!
Birgitta tystnar, chockad. Hon flyttar snart ifrån dem igen, fast gipset fortfarande sitter kvar. Marcus är lättad men Karin känner sig märkligt skyldig. Hon vill inte att mannen ska bråka med sin mamma. Men vad kunde hon göra?
***
Vanligtvis jobbar Karin halvdag på fredagar. Hon hämtar flickorna tidig eftermiddag, de handlar något gott och ser en långfilm på vardagsrumsgolvet. Så även i dag men mitt i filmen ringer dörrklockan.
Birgitta står där, med barnbarnet Erik vid handen Marcus syster Annas son.
Vad har hänt, Birgitta? frågar Karin.
Anna lämnade Erik hos mig tills ikväll. Men jag måste snabbt iväg, kan han vara här någon timme, snälla?
Karin blir förvånad, men Erik är tyst och timid, ett halvår yngre än flickorna, så hon ler och böjer sig ner.
Vill du vara här, Erik?
Han nickar försiktigt. När Karin tittar upp är Birgitta redan vid hissen.
När kommer du tillbaka?
Två timmar, max!
Utan att säga adjö till vare sig svärdotter eller barnbarn försvinner Birgitta ner med hissen.
***
Marcus kommer hem vid sjutiden. Han ser Erik sitta och äta köttbullar i köket.
Hej, grabben! Kommer du på besök? Var är Anna?
Erik ler blygt mot sin morbror. Karin suckar trött och förklarar hur det gick till.
Din mamma kom förbi… bara en liten stund, men det var ja, nästan fem timmar sen.
Och Anna då?
Karin svalde.
Jag har inte sagt något till henne Ville inte förstöra för Birgitta, Anna har ändå lämnat honom till sin mamma.
Marcus blir röd om kinderna.
Karro, du är för snäll… Men det här är ju inte klokt. Sa mamma vad hon skulle göra?
Karin skakar på huvudet. Marcus ringer direkt till Anna, som blir förvånad och lovar att hämta Erik snarast möjligt.
***
Halv nio. Barnen leker. Karin, Marcus och Anna sitter i köket.
Ska vi vänta på henne nu då? säger Anna. Barnen borde ju lägga sig.
De får vara uppe en kväll vi måste prata med mamma.
Just då ringer det på dörren. Karin öppnar. Birgitta kliver in, tar Erik i handen.
Nu så. Jag tar Erik, säger hon självsäkert.
Karin sväljer och snart står Anna och Marcus där bakom.
Mamma, har du ingen skam i kroppen?!
Hur talar ni med er mor, hör ni!
Nej, mamma. Jag lämnade Erik till dig, ingen annan. Vad sysslar du med?
Birgitta rycker på axlarna.
Men vadå, Anna? Hon har ju två egna, det går galant! Och jag har annat för mig!
Marcus tar ett steg fram:
Mamma, vadå annat? Du frågade inte ens henne! Skäms du inte?
Herregud, vad ska man fråga om?
Anna fyller i, småskrattar nervöst:
Förresten, visst gick du till frissan först? Du hade ju längre hår i morse. Och lacken på naglarna hann visst byta färg under dagen också…
Birgitta rodnar. Hon hittar inte orden.
Skäms du inte?! kräver Marcus igen.
Birgitta svarar inte. Hon bara stirrar på dem alla, nästan som ett trotsigt barn.
Dig ber man om hjälp en gång på tusen år och du skyfflar över Erik på min fru?! Hon kanske också vill klippa sig, eller fixa naglarna?!
Till slut sväller Birgitta av ilska, redo att ta till de gamla förolämpningarna.
Marcus, vad skulle en som hon göra på salong? Hon är ju en grå mus från Tranåsholm! Och det har hon alltid varit!
Kanske för första gången blir det alldeles tyst. Sekunden därpå hörs det:
Ut härifrån!
Marcus tar bestämt sin mamma under armen, leder ut henne och stänger dörren. Sedan vänder han sig om och ser att tårarna rinner längs Karins kinder. Han och Anna försöker trösta henne.
Karin känner sig ledsen och sviken, men inser att Birgitta inte bryr sig om någon varken henne eller ens sina egna barnbarn. Det är inte Karins fel; man kan inte bli omtyckt av någon som inte kan visa omtanke.
Efter det slutar familjen umgås med Birgitta. Marcus och Anna hjälper ibland till med något praktiskt, men Birgitta håller sig borta. Hon är länge förolämpad, men behovet av att finnas till för barnen vinner till sist, och hon försöker närma sig igen. Men med barnbarnen hjälper hon aldrig.
En dag, när Karin bläddrar i Messenger, ser hon Birgittas status: ett foto på alla tre barnbarn och texten, Trevlig Mormorsdag till oss alla som har uppfostrat våra älskade barnbarn! Karin ler snett. På kvällen är Marcus och Anna fulla av ironiska skämt. Karin tycker att det känns olustigt men när de skrattar kan hon inte låta bli att skratta med.
