11 februari
Mamma flyttar in hos oss imorgon bitti. Jag har redan pratat med farbror Kurt; han kommer med skåpbilen och hjälper till med möblerna. Och du, Lisa, du behöver inte se ut så där vi har inget val. Hon fick högt blodtryck och behöver tillsyn, husmanskost och lugn och ro. Och du jobbar ju ändå hemifrån nu för tiden, så det blir väl inte svårt för dig att värma en sopptallrik och mäta blodtryck ibland.
Anders sa detta med en röst som lät som om frågan redan var avgjord. Sedan stirrade han ner i skålen med ärtsoppa och markerade tydligt att samtalet var avslutat. Jag, som just höll på och skar upp ett levainbröd, stannade till med kniven i luften. Det kändes nästan fysiskt först isande kallt i magen, sedan brände skam och ilska i bröstet.
Sakta la jag kniven på skärbrädan, vände mig om och såg på min man. Anders, min make sedan tjugo år, satt där i vårt kök köket jag själv valt färger och porslin till och planerade mitt liv som om jag var ett tillbehör till hans kaffebryggare. Något som är praktiskt att ha hemma.
Anders, sa jag, med en ovanligt låg, men bestämd röst. Du har inte frågat mig. Jag sitter inte bara hemma jag arbetar faktiskt. Och nu är det bokslut på gång. Det här kräver fokus, inte att jag springer med mediciner och lyssnar på klagomål dagarna i ända.
Han tittade upp, såg nästan förvånad och irriterad ut.
Det är ju för mamma! Hon är min närmaste Inte kan vi låta henne ligga på sjukan hur länge som helst, och hemtjänst har vi inte råd med. Du är ju ändå hemma, så vad gör väl en liten paus då och då?
En liten paus? Jag fick ett bittert skratt på läpparna. Din mamma, Eva-Greta, kräver ständig uppmärksamhet. Minns du förra sommaren i sommarstugan? Då var hon ändå kärnfrisk, men ändå såg hon till att jag inte fick en lugn minut. Tänk dig hur det blir nu, när hon faktiskt är dålig.
Du överdriver, muttrade han. Och det här är bara tillfälligt, kanske någon månad tills hon piggnar till. Du, som kvinna, borde väl visa lite medkänsla.
Borde. Det ordet har hängt över mig hela livet. Borde vara en bra fru, borde vara en förstående mor, en plikttrogen dotter, skötsam anställd. Nu är jag fyrtiofem, sonen är utflugen och min karriär tar fart men fortfarande ska jag hinna vara till lags.
Och Eva-Greta Hon är verkligen en speciell dam. Jobbat i butik hela livet, alltid bestämt och sett sig som alltings medelpunkt. Minsta lilla krämpa har alltid blivit en stor dramatik som genast krävde hela släktens insats. Men den här gången vältrar Anders över allt på mig.
Jag kan inte, sa jag återigen, lugnt men bestämt. Jag har andra planer.
Vilka då? Se på serier?
Jag har fått jobbet som ekonomiansvarig för hela butikskedjan, Anders. Det är stort både i lön och ansvar och det kräver min koncentration. Jag kan inte tappa fokus.
Säg upp det då, klämde han fram medan han bröt en bit bröd. Pengar klarar vi oss ändå på, och mammas hälsa går först. Tänk på någon annan än dig själv, Lisa. I morgon klockan tio kommer hon gör i ordning Linus rum, byt lakan och koka en kycklingsoppa till henne. Inget fett.
Han reste sig, slängde servetten på bordet och gick. Han var säker på att saken var avgjord, som vanligt. Han har alltid tänkt att jag till slut böjer mig för husfridens skull.
Kvar satt jag i köket och såg skymningen sänka sig över gatan. Tänkte: Om jag ger med mig nu blir jag hennes personliga vårdare tills vidare, kanske flera år. Högt blodtryck är inget snabbt ärende.
Jag mindes samtalet tidigare under dagen med min chef, Kerstin.
Lisa, vi ska öppna en filial i Umeå. Det blir din uppgift att få ordning på bokföringen där. En månad borta, kanske lite mer. Dubbel ersättning, allt ordnat. Du är rätt kvinna. Säg till senast imorgon.
I morse tvekade jag skulle jag lämna Anders ensam, bo i lägenhet i en ny stad? Men nu, medan jag såg hans tomma tallrik, kändes det som att få en livboj.
Jag städade undan och gick till sovrummet. Anders låg redan framför tv:n i soffan. Utan ett ord plockade jag ner resväskan från garderoben.
Vad gör du? rullade orden av honom medan han zappade mellan kanalerna. Städar bland gamla kläder eller?
Jag åker iväg, Anders, sa jag lugnt. Har fått jobb i Umeå i ungefär sex veckor.
Stillhet i rummet. Anders stirrade som om jag just avslöjat att jag kunde gå på vatten.
Är det här ett skämt? Filialjobb? Och mamma då? Vem ska ta hand om henne?
Du. Det är ju din mamma. Det får du fixa.
Du är ju inte klok! Jag jobbar ju! Hur ska hon få mediciner och mat?
Ta semester. Eller prata med jobbet om flex. Eller gör som du föreslog mig säg nej till en deal för familjens skull. Visa lite omtanke själv.
Du förråder oss! utropade han, ansiktet blossande rött. Du gör det här bara för att sätta mig på plats!
Nej, detta bestämdes imorse. Men du hjälpte mig ta beslutet. Pengarna behövs ju, och vi har ju billån och allt. Och för min lön får vi inte ens råd med hemhjälp, men med det nya uppdraget går det.
Jag packade färdigt. Tandborste, laptop, mysdress Anders sprang runt, hotade, bad och ropade på empati.
Hur kan du lämna en hjälplös gammal kvinna så här?
Hon blir inte lämnad du är där med henne.
Jag ringde taxi. Tåget gick om två timmar.
Du kommer inte härifrån! Han ställde sig i dörren.
Jag gick närmare. Såg honom i ögonen.
Jo, Anders. I tjugo år har jag tvättat, lagat mat och tagit emot din mammas gnäll. Nu räcker det. Nu tänker jag på mig själv. Flytta dig, annars söker jag skilsmässa och då delar vi inte bara mamman utan även lägenheten.
Han flyttade på sig. Överrumplad. Han kände inte igen mig. Vem var den där beslutsamma kvinnan?
När ytterdörren slog igen var han ensam. Dagen därpå anlände hans mamma.
Eva-Greta kom in som en drottning på dekis, tre stora Ikea-kassar och ett martyruttryck. I påsarna fanns hemlagad saft, trasmattor och ett gäng plasthelgon.
Vart är Lisa då? pep hon och ville genast ha kudden tillrättalagd. Dragit på sig förkylning kanske?
Hon var tvungen att åka till Umeå, muttrade Anders. Jobbet kallade.
Eva-Greta förde handen till pannan och utbrast:
Vad menar du? Vem ska ta hand om mig? Jag måste ha buljong; jag har rutiner! Hur kunde hon lämna sin mans mor så här? Det är hjärtlöst!
Jag tar hand om dig, mamma. Jag gör det.
Där började helvetet.
Såklart tog Anders ingen semester hans chef vägrade, jobbet pressade. Halvtid hemma? Glöm det.
Klockan sju väckte Eva-Greta honom genom att banka med sin käpp i väggen (hon hade såklart släpat med den, fast hon gick fint annars).
Anders, kolla blodtrycket, nu! Jag tror jag dör.
Han släpade sig upp, rödögd, och mätte. Perfekt tryck men mamman suckade, ville ha droppar och te två sockerbitar, men de fick inte röras om och en värmekudde.
Senvar det dags att koka gröt. Han fixade knappt makaroner. På andra dagen brändes gröten fast.
Vill du ha ihjäl mig? grät mamman. Lisa tvingade dig till det här!
Dagarna var fyllda av samtal till jobbet. Var tjugonde minut.
Anders! Hittar inte fjärrkontrollen!
Anders! Det drar från fönstret, drar du åt gardinerna?
Tog jag blå tabletten eller den röda, vet du?
På kvällarna återvände Anders till kaos. Eva-Greta, enveten i sin ‘sängliggande’ roll, hann ändå inspektera skåp och hyllor.
Här är damm från Hedenhös! tar hon emot honom vid hallen. Jag försökte städa men svimmade nästan. Lisa har aldrig förstått sig på ordning.
Han pressades till gränsen; orkade bara köpa färdiga köttbullar, lyssna på anklagelser och höra om hur eländig han var. En vecka in liknade han ett spöke.
En dag kom han hem tidigare än vanligt. Dörren till mammans rum stod lite på glänt. Eva-Greta stod på en pall dammade lampan i taket. När hon hörde nyckeln for hon av pallen som en elitgymnast, slängde sig på soffan och drog filten över sig.
Åh, är du redan hemma, Anders? rosslade hon. Jag har legat hela dagen, kan du ge mig vatten?
Han betraktade henne. Något slog av inom honom den där osynliga navelsträngen.
Mamma, jag såg dig. Du stod på en pall och skurade lampan.
Jag!? Hur vågar du…? Jag ville bara vara snäll, det är smutsigt här! anklagade hon snabbt.
Jag? Otrevlig? Jag har sovit fyra timmar per natt, nästan fått sparken på jobbet, och Lisa har rymt härifrån. Vad sysslar vi egentligen med?
På kvällen ringde han Lisa. För första gången på en vecka.
Hej Lisa. Är allt okej?
Hej, Anders. Vad har hänt? Är det allvarligt med mamma?
Nä. Allt är egentligen för bra. Hon är självgående. Lisa, jag jag har varit en idiot.
Det vet jag, hörde han henne le. Vad kom du fram till?
Jag orkar inte mer. Hon är frisk. En energitjuv, snarare. Jag såg henne skura lampan, fast hon påstod att hon skulle dö.
Tänkte väl det, sa hon torrt. Högt blodtryck kräver sällan balansnummer. När jag kommer hem? Om en månad. Då är projektet klart.
En månad klagade han. Jag vet inte hur jag ska klara det.
Klart du gör. Det är nyttigt att sätta sig in i andras vardag ibland.
Förlåt, Lisa. Jag ser nu din karriär är viktig. Du är viktig.
Det gläder mig att höra. Nu måste jag på möte. Hej då, och hälsa mamma.
Anders la på. Han andades ut, förberedde sig på trettio dagar i limbo. Men nu visste han vad han behövde göra.
Dagen därpå pratade han med Eva-Greta:
Mamma, i morgon går vi till bästa kardiologen i stan. Om han säger att du behöver vård så ordnar jag en sjuksköterska. Om allt är okej får du flytta hem igen, med hemtjänst ibland.
Ska du sparka ut din egen mamma?
Du mår bäst hemma. Här är det bara bråk och misär.
Tre veckor senare. Inga allvarliga fel hittades. Eva-Greta testade några fler utbrott, men Anders ringde ambulans varje gång efter tre försök insåg hon att teatern fått nytt, hårdare motstånd hemma.
Hon packade väskorna själv.
Lämna av mig hemma nu. Här står man bara ut med dig, men ingen pratar, ingen bakar bullar. Så ska det inte vara.
Anders körde henne, betalade matbudet och sa hej då.
Jag kommer på helgerna, mamma. Men nu bor vi var för sig. Det är bäst för alla.
När Lisa kom hem igen möttes hon av ett skinande rent kök och en tyst lägenhet. Anders tog emot henne på stationen med tulpaner och i ögonen såg jag något nytt. En respekt som saknats.
Vi åt middag han hade faktiskt lagat lax i ugnen och det gick att äta, till och med och pratade.
Jag har saknat dig, erkände han. Inte bara för att det varit slitigt, utan för att det är tomt utan dig.
Jag har saknat dig också. Och fått jobbet gjort, blev till och med bonus. Nu blir jag projektledare och måste resa ibland.
Han tog ett djupt andetag men nickade sedan.
Du är duktig. Jag är stolt över dig.
Och din mamma?
Ringer varje dag, klagar, lever rövare Men hemtjänst från kommunen kikar förbi ibland. Det kostar mindre och funkar bättre för alla.
Jag tog hans hand.
Det blev bra så här. Ibland måste man slå näven i bordet för att hitta sig själv.
Ja. Och för att inse att en fru inte är anställd, utan partner.
Vi införde nya regler. Jag säger numera nej när det behövs. Och Anders har förstått att omsorg inte är könsbundet. Eva-Greta försökte några gånger med gamla trick, men vi stod på oss tillsammans.
En gång ringde hon och utropade: Jag håller på att dö, kom genast!
Anders svarade lugnt:
Jag ringer ambulansen. Om du blir inlagd kommer jag. Annars, ta en kopp te.
Och döden lät vänta på sig.
Jag har lärt mig något viktigt av detta: Det är nödvändigt att skydda sina gränser även mot familjen. Annars lever man någon annans liv, inte sitt eget. Om det krävs att åka till Umeå eller Norrland för att hitta sig själv, så är det värt resan.
