Jag förstod att min före detta man var otrogen mot mig, för han började plötsligt sopa gatan. Det låter bisarrt, men så märkligt var det. Han var elektriker och arbetade hemifrån. Hela dagarna höll han till i garaget bland sladdar, verktyg och kunder. Hemarbetet lämnade han helst åt andra inte för att han saknade förmåga, utan för att det helt enkelt inte intresserade honom. Fanns det lediga stunder tog han hellre en paus framför tv:n, drack en folköl med någon vän, eller grillade korv på altanen. Han var jämn i humöret, undvek både fester och gräl, och var inte typen man misstänkte för något.
Vår gata i utkanten av Uppsala var en dammig grusväg, bred och kantad av höga björkar och ekar. Löv och skräp samlades ständigt, och sopningen blev ett evighetsprojekt. Vanligtvis tog jag hand om det gryningsgrå, medan kaffet puttrade i köket. Men så flyttade en ny granne in huset bredvid inget särskilt, det huset hyrdes ändå alltid ut och folk kom och gick med årstiderna.
Efter några månader började han plötsligt:
“Nej, du behöver inte tänka på det, jag sopar idag.”
I början tänkte jag att det var omtänksamt. Jag använde tiden till att diska, storstäda badrummet eller sortera tvätt. Jag höll inte ögonen på honom det fanns ingen anledning.
Men han började göra det varje dag. Alltid vid exakt samma tidpunkt. Sju på morgonen. Aldrig tidigare, aldrig senare. Jag reagerade, för han hade aldrig någonsin följt vare sig klocka eller kalender förutom arbetsuppdrag.
Av ren nyfikenhet tittade jag ut genom fönstret en morgon.
Där stod han, metspöliknande sopborste i handen, utan att röra på sig. Han pratade. Han log. Och mitt emot stod grannkvinnan. “Tillfällighet”, tänkte jag. Men nästa dag hände samma sak. Och dagen därpå likadant så fort han gick ut, var även hon där. Som om de följde ett gemensamt manus.
Jag började lägga märke till annat. Det var inte bara på morgonen. En lördag sa han att han skulle till Bishops Arms för att ta en öl med kompisarna inga konstigheter. Men något skorrade. Genom köksfönstret såg jag hur grannkvinnan också klev ut på gårdsplanen samtidigt.
“God kväll, grannen! Trevlig kväll,” ropade hon, alldeles för högt.
Han svarade obekymrat.
“Vilken slump, jag ska också ditåt,” hördes hennes röst. Och så gick de iväg tillsammans.
Helgen därpå muttrade han om att han skulle spela fotboll något han aldrig brukade göra. Gick ut, och fem minuter senare såg jag grannkvinnan promenera iväg, pratandes i mobilen, i samma riktning.
Jag hade inga bevis. Inga sms, inga bilder. Bara mönster. Tider. Tillfälligheter som inte längre var tillfälligheter.
Till slut ställde jag honom mot väggen.
Jag frågade inte. Jag sa:
“Jag vet att du är med grannkvinnan.”
Han stirrade på mig, först förvånad, sedan undvikande, och till sist sa han:
“Ja. Det är sant. Jag är kär i henne.”
Jag skrek att han skulle flytta ut. Vi hade inga barn, det fanns inget att förhandla om. Ironiskt nog flyttade han in direkt hos grannen, bara över häcken.
De blev inte kvar länge. Två månader, kanske. Sedan försvann de. Ingen visste vart, eller varför. Och jag har aldrig hört något mer om dem. Grannarna viskade, släkten spekulerade, men jag ville inte veta mer. Allt for iväg som damm under björkarna på min gata.
